Helmut Braun, botare, Blocksberg (Beryll)

Safir
Inlägg: 1684
Blev medlem: 10 feb 2008, 22:19
Ort: Lothlórien

Helmut Braun, botare, Blocksberg (Beryll)

Inlägg av Safir » 28 mar 2011, 22:06

Helmut Braun, botare, Blocksberg, Tyskland - Beryll

En man med mörk uppsyn står utanför dörren till Blocksbergs rektor Dietmar Schrödigers kontor. Mannen drar sin kallsvettiga hand genom sitt mörkstripiga hår. Han lyssnar genom dörren och hör att rektorn fortfarande har sin gäst där inne. Hur länge skulle de vara upptagna egentligen? Med en suck vänder Blocksbergs botare om igen. Under tiden Helmut Braun – det är mannens namn – går genom korridoren funderar han dystert. Varför skulle alla ständigt och jämt lägga sig platta och fjäska för den där idioten till rektor? Visst har rektorn ett par saker som inte Helmut har. Bra utseende, gott om pengar, inflytande och en hel del makt. Det var så orättvist att sådana småsaker skulle ge den idioten sådana förmåner.

En av flickorna på skolan får stå ut med botarens mörka blick när de möter varandra i korridoren. Helmut börjar bli riktigt upprörd av sina tankar. Att herr Schrödiger gör ett och annat som inte har med rektorsämbetet att göra på sin fritid kan väl Braun acceptera, men när man behöver nå rektorn i ett viktigt skolärende vore det trevligt om det gick att komma fram. Helst hade Helmut velat ha ett erkännande för att han i praktiken styrde skolan, men så länge han får ägna sig ostört åt sin forskning ibland så tänker han inte klaga. Om bara Dietmar kunde finnas tillgänglig för att signera papprena ibland. Mugglarna hade tydligen haft ett bra system för liknande situationer en gång i tiden. Om en kung var motvillig med att skriva under vad parlamentet bestämt kunde det använda en stämpel med underskriften istället. Om man ändå kunde plantera den tanken hos den olycksalige rektorn så skulle de nog bli nöjda båda två.

Ännu en förskrämd skolflicka får stå ut med botarens irriterade uppsyn. Den här typen av problem hade han inte när han var intendent vid magiska rikshospitalet i Wittenberg. Tack och lov var det allt som var sämre här på skolan än på hospitalet. Visst hade det varit bra med all tid han hade över till forskning om trolldrycker och deras verkningar, men när styrelsen hade lagt sig i det hela var det inte så kul längre. Bättre här då där han omgavs av folk lite närmare hans egen intelligens än vad de varit på sjukhuset, och
där det var han själv som lade sig i saker. Det var kanske inte så dumt med Dietmar som tog hand om alla formella möten med skolledningen och annat ändå. Och eleverna var avgjort mycket bättre att ha omkring sig än de mentalsjuka patienterna på sjukhuset. Helmut börjar bli på allt bättre humör igen lagom tills han kommer till sitt kontor. Kontoret är lika oklanderligt som Brauns klädsel. Hans kroppsliga utseende må vara motbjudande, men det som inte var en del av honom kunde man knappast kritisera.

När han kommit in i rummet sätter sig Helmut och tittar ut genom fönstret. Det är en gnistrande vacker dag att se ut över de andra alptopparna, mycket likt hur det var i hans födelsestad Salzburg. Självfallet har han sett till att han och hans eventuella patienter har en bra utsikt och hälsosam luft.
Tack och lov är det inte så mycket patienter. Hälsosamma ungdomar. Istället kan Helmut drömma sig bort. Bort till tiden han utbildade sig till botare. Han hade varit bäst i klassen på det mesta, och han hade fått stort erkännande från sina lärare. Det var goda tider. Håret hade varit en källa till avund från både män och kvinnor. Ögonen hade fått både en och två flickor att falla i farstun och han hade gått med ryggen stolt rätad. Han hade helt enkelt varit en mycket ståtlig ung man. Flickorna hade gärna pratat med honom. Det hade inte varit som nu då de gärna tittade bort med viss avsmak i blicken. Allt hade förändrats när han testade en dryck på sig själv och det gick snett. Sedan dess hade håret varit stripigt, ögonen fortfarande klara men något insjunkna och kallsvetten en evig förbannelse.
Det hade inte tagit lång tid innan han sjunkit ihop av bitterhet och sorg över det utseende och än mer den sociala ställning han förlorat. Det var sista gången han testade något på sig själv. Tack och lov hade han kunnat få ett jobb som intendent på mentalsjukhuset under tiden han funderade och bytte inriktning på sin forskning.

För att undvika att hamna i ett långvarigt sorgset humör reser sig sjukvårdaren igen. Han sträcker på kroppen. Att han är någorlunda lång är inget man tänker på normalt eftersom han ofta går något hopkrupen. Det gör han även nu när han går runt i sitt rum i cirklar. Att tänka tillbaka på händelser för 15 år sedan gjorde ju ingen glad. Att tänka tillbaka till saker för 20 år sedan, då han som blott 22-åring blev färdig botare, gjorde honom möjligen gladare. Extra stolt var han den gången över att ha klarat det trots att han var mugglarfödd. Men allt annat än en kort titt på diplomet ovanför skrivbordet ledde bara in tankarna på tråkigheter istället.
Möjligen borde han börja använda mugglarnas titel ”Herr Doktor” istället för det vanliga ”Herr” funderar han plötsligt, inspirerad av sin blick. För att inte ångra sig går han ut ur kontoret och tar fram trollstaven. En snabb viftning så hade titeln på dörren bytts ut. Mycket bättre. Vem hade sagt att trollstavsviftande inte hade någon relevans för botare? Nu var det väl inte så att det faktiskt brukade finnas någon korrelation mellan botandet och trollstaven, men nyttig var den ändå. Nöjd med sig själv stegar Helmut in på
sitt kontor igen.