[TFL-P] Cherie Viala (Yellow)

Quiwi
Spöke
Spöke
Inlägg: 235
Blev medlem: 09 jul 2009, 21:28
Ort: Trollhättan

[TFL-P] Cherie Viala (Yellow)

Inlägg av Quiwi » 08 jul 2013, 19:32

Cherie Crescent Viala,
Valras-Page, Frankrike


”Cherie! Kom hit en stund är du snäll”, hörs en mörk mansröst från köket i den lilla stugan i utkanten av Valras-Page, Frankrike. En renblodig häxa på sextioett år lägger genast ner sin bok på skrivbordet och puttar upp de svarta glasögonen lite längre på näsan. Hon befinner sig inne på sitt arbetsrum; ett mysigt litet rum med träväggar, många målningar, böcker och minnen. Allt är i god ordning, men ändå är det inte så att Cherie Viala, som kvinnan heter, spenderar timmar på att sköta allt. Nej, det finns det inte tid till. Istället så ställer hon i ordning efter sig, bara. Och städar emellanåt, såklart. Hennes största intresse är dock inte renhållning, utan snarare läsning, musik, konst, umgänge och undervisning. Det är främst det hon sysslar med om dagarna. Musiken och läsningen ligger henne lite extra varmt om hjärtat, men även vänskap och gemenskap. Cherie tillhörde elevsällskapet Samedi under sin tid på Beauxbatons och trivdes väldigt bra där. Hon kände en stark samhörighet med de andra eleverna i sällskapet, och det var en stor trygghet att ha dem med sig under åren på skolan.

”Angeliqué skickade just en uggla, de vill bjuda över oss på en avskedsmiddag”, berättar hennes man Pierre när hon kommer ut i det fina köket, som är inrett i samma stil som arbetsrummet. Hela deras stuga är inredd på det viset. Träväggar, trätak, målningar som får en att vilja drömma sig bort, blommor, böcker och gamla ting finns placerade runt om i bostaden. Sedan så luktar det sådär härligt hemtrevligt också. Den svarthåriga kvinnan riktigt myser när hon tänker på hur fint hon egentligen har det. Det är nästan lite sorgligt att hon snart inte kan kalla detta sitt hem mer.
”Redan i afton?” Kvinnan ser förvånat på sin make och skrockar lite lätt. Jo, Angeliqué Paquet och hennes familj är inte direkt bäst på det där med framförhållning. Men nåja, Cherie har gärna en avskedsmiddag med dem. Hon har ju undervisat familjens två barn i flera år nu, som privatlärare. Det är vad Cherie har arbetat som i sisådär trettio år, åt olika familjer, givetvis. Hennes specialområde har varit trollformellära, men hon kan en hel del om de andra ämnena också. Somliga av barnen har hon undervisat innan de började på Beauxbatons, vissa medan de hade sommarlov och vissa under alla lov. Främst som ett komplement till deras grundutbildning, alltså.
”Ja, bäst att vi gör oss i ordning kanske”, föreslår Pierre mjukt och Cherie nickar. Jo, det låter bra det.

Sagt och gjort, några timmar senare står det gamla paret utanför familjen Paquets vackra villa - belägen mitt i ingenstans - och blir välkomnade av modern.
”Åh, välkomna, välkomna! Cherie, mon amie, och Pierre!” hälsar Angeliqué hjärtligt och kindpussar dem båda. ”Stig in, stig in!” hänvisar hon med en gest och paret Viala gör artigt så som de blivit tillsagda. De blir ledda in i matsalen, där mängder av mat står uppdukad på ett blankt mahognybord.

”Cherie!” ropar båda barnen i kör och springer fram mot kvinnan. Hon ler varmt åt dem och kramar om de båda två. ”Cherie, varför måste du lämna oss?” frågar den äldsta av dem, Brielle. Hon är ännu bara nio, men ack så klok. Cherie är precis på väg att öppna munnen när hon blir avbruten av flickornas moder.
”Vänta till middagen, raringar”, uppmanar hon dem, och Cherie protesterar inte. ”För all del, slå er ner. Etienne gör oss sällskap alldeles strax.” Mr Paquet tenderar att försvinna ibland, speciellt när det vankas tillställningar. Ändå tycker Cherie att Brielle och Esme - som den andra flickan heter - har en trevlig far som bara vill dem väl. Nåväl, nu handlar faktiskt inte middagen om honom, utan familjen Paquet har bjudit in paret Viala av en annan anledning.

När alla sitter ner vid bordet och har tagit för sig av maten inleds det sedvanliga småpratet. Alla ska alltid fråga hur det går med varandras jobb, om violerna blommat ännu och liknande. Ändå är stämningen gladlynt och fin, måste Cherie säga.
”Så Cherie, ska du eller vi berätta för flickorna varför du lämnar dem?” frågar Etienne Paquet med en aningen bitter underton. Cherie vet om att han inte är speciellt glad över att hon ska avgå, men vad kan hon göra? Så svårt att hitta en ny privatlärare kan det väl ändå inte vara.
”Givetvis är det min sak att berätta”, konstaterar hon ytterst vänligt och ser menande på Etienne. Hon vänder blicken mot de båda flickorna och ler varmt. ”Brielle, Esme”, inleder hon och ser noga på var och en av de två. De är så fina ikväll, alldeles uppklädda, med lockigt hår och vackra klänningar. ”Det är som så att jag har blivit erbjuden ett jobb på Beauxbatonsakademin, som professor i Trollformellära.” Hennes röst är mjuk och hon hoppas att båda barnen ska ta det bra.
”Men du ska väl inte ta jobbet! Du är ju vår lärare!” utbrister Esme, men tystnar då hon får en sträng blick av sin moder.
”Jo, tyvärr. Men, när ni är gamla nog för att börja på skolan kommer vi ses igen, eller hur?” Cherie försöker förklara det hela så tydligt, enkelt och omärkvärdigt som hon bara kan. Det kommer kännas sorgligt att lämna både Brielle och Esme, men hon kan inte tacka nej till den här möjligheten. Att få undervisa på en så erkänd magiskola. Fabulöst! Det är det här hela hennes liv lett fram till. Allt studerande inom trollformellära efter skoltiden, upptäckandet av mer avancerade formler, skrivandet av hennes bok som rör ämnet, allt privatundervisande. Allt har gjort henne redo för det här.

”Jo, det kommer vi! Eller hur mamma?” Brielle ser storögt på sin mor som nickar instämmande.
”Jadå, det kommer ni”, säger Angeliqué, och Cherie är henne evigt tacksam för det. Hade hon inte varit så positiv som hon är så hade Cherie nog aldrig vågat tacka ja till jobbet. När hon fick reda på att jobbet gick att söka pratade hon igenom det hela med Angeliqué, för att se att det var okej. Det sista Cherie vill är att svika någon, det är inte kul. Ändå är kvinnan bestämd, och låter inte barnen busa runt. Det går inte för sig.

Snart kommer hon lämna alla hon känner kvar här, förutom en person. Eller snarare ett djur; hennes uggla Amélie. Det är en sju år gammal tornuggla som är så kärvänlig så. Det känns tryggt att få ha med sig någonting hemifrån, i alla fall. Något mer än saker, vill säga. Någonting som lever och kan kommunicera något så när. Dessutom kan Amélie leverera brev hem så fort Cherie känner för att skriva till sin älskade make. Det blir nog bra det.

”Vi kommer sakna dig”, säger Brielle och nickar stort, för att understryka detta faktum. Esme håller med och nickar hon också.
”Ja, jättemycket! Cherie!” hon skrattar högt och Cherie kan inte undgå att le. Esme är bara sju år för tillfället, men gör allt för att verka lika stor som sin äldre syster. Det är bedårande, och återigen slås Cherie av den saknad hon snart kommer känna permanent. Men, hon tror ändå att det är värt det. Det måste det vara.