Sida 1 av 1

[Intendent] Lilou Gueye (Vaniljtea)

Postat: 26 jan 2016, 11:15
av Lily
Lilou Izabella Gueye, 25, Cahors

Mamadou doppade den stora penseln i färgbunken som hängde på sidan av stegen, och drog ett lager vit färg över det gulnande träet. Han målade om vindskivorna på huset, något som Lianie bett honom göra redan förra året. Men den sommaren hade regnat bort, så han hade skjutit upp det. Lite dumt var det allt, hans höft var mycket värre nu för tiden än den varit innan, men han vägrade acceptera hjälp. Lianie hade oroat sig så om detta, och sagt att om han inte ville betala för att få det gjort (trots att hennes väninna Marie hade anlitat en man som lyckats väldigt väl med att måla om hennes hus) så kunde de ju be sin dotter om hjälp. Amra var en utbildad häxa, och Lianie argumenterade att hon säkert kunde ordna målningen med en enkel besvärjelse, och skulle antagligen inte ha någonting emot det heller. Det hade Mamadou bara muttrat åt. Han var kanske lite till åren, och visserligen utan magi, men nog kunde han fortfarande underhålla sitt eget hus! Han strök med penseln igen och böjde armen nedåt, mot färgbunken, och i samma sekund blev han medveten om att Lianie hade rätt. Handlöst föll han mot marken, med endast två tankar i huvudet: ’jäklans höft!’, och ’tusan också, nu kommer hennes ”vad var det jag sade”’.

Lianie tittade förskräckt upp när en svordom och en duns hördes utifrån, och hon utbytte en orolig blick med sin dotterdotter. Lilou hoppade snabbt upp från sin stol, och sprang ut. På gräset låg Mamadou på rygg, med penseln fortfarande i handen. Han stönade skamset, och Lilou andades ut, lättad att han inte dött. Hon lyckades hjälpa honom upp, efter att ha försäkrat sig om att han inte blödde.
”Jaha, vad var det jag sade,” sade Lianie som kommit fram till dem. Skämtet nådde inte upp till hennes ögon, som var fulla av oro. ”Hur gick det, min älskling? Vi ska nog köra dig till sjukhuset på en gång.”
Lianie körde dem alla till sjukhuset, där läkaren konstaterande att Mamadou brutit armen. ”Du kan skatta dig lycklig att det inte gick värre än så,” muttrade Lianie när de gick ut därifrån. ”Och tro inte att jag tänker låta dig tillbaka upp på den där stegen!” Lianie och Mamadou gnabbades under hela bilresan hem, men Lilou lyssnade inte. När hon var liten hade hon oroats av morföräldrarnas tjat, men Amra hade förklarat för henne att det var så de uttryckte sin kärlek. Nu var hon upptagen med att fundera på huset, och stegen, och hur illa det kunde gått för hennes morfar. Fast så högt var det ändå inte, och Lilou var väl inte höjdrädd…

”Vi måste ju hitta någon annan som kan avsluta jobbet,” klagade Mamadou, när Lilou hjälpte honom ur bilen. ”Om inte jag gör’et, vem har du då tänkt?” fortsatte han och tittade anklagande på sin fru. Innan Lianie hann svara harklade Lilou sig.
”Jag kanske kan försöka? Jag hjälper gärna till, men du får nog guida mig lite,” föreslog hon, och valde att titta på sin morfar, då hon misstänkte att det skulle bli enklare att övertyga honom. Mamadou och Lianie stirrade på henne båda två.
”Ska du göra det?” frågade Lianie, oförstående, och Mamadou brast ut i ett hjärtligt gapskratt. ”Jaha, jag säger då det! Det är bra krut i dig, flicka lilla!”

Lilou ägnade flera dagar ståendes på den stegen, och målade om morföräldrarnas hus. Mamadou var alltid i närheten, förklarade hur hon skulle gå till väga vid knutarna, och vilka penslar som passade bäst för vilka ändamål. Hon fick låna hans stora hängselbyxor, och hade alltid färgfläckar på fingrarna. Lianie oroade sig, och bad en dag att Amra skulle måla om huset med magi i alla fall, men dottern skakade på huvudet. ”Låt dem ha roligt, både pappa och Lilou njuter ju av det här. Dessutom,” avslöjade hon, ”så har jag satt en skyddsförtrollning över stegen nu.”


Lilou var tretton år den sommaren, och hemma mellan sitt femte och sjätte år vid Beauxbatons, där hon utbildade sig inom magi, precis som sina föräldrar. Hon älskade skolan, var mycket ordningsam, och hade ofta väldigt roligt med sina vänner. Till hennes favoritämnen hörde trollformellära och brygder och botanik. Under sjätte året började hon leta reda på böcker i biblioteket, som handlade om skötsel och underhållning av hus och trädgårdar, för att se hur magiker gjorde det. Hennes morfar skickade också sina nummer av tidskrifterna Motorer, Villavård, och Verktygsjournalen, så snart han läst dem. Många av Lilous vänner tyckte att det var ett lite udda intresse, men det höll onekligen i sig.

Hon tog examen från Beauxbatons med fina betyg i de flesta ämnen, och blev storslaget gratulerad och firad av hela familjen. Lianie och Mamadou, som visste en hel del om magi tack vare Amra, var med, pappa Julien och lillebror Ngozi, Amra förstås, och farföräldrarna Ekwueme och Motisola. Precis som Lilou hade de alla mörk hy och brunsvart hår, i olika variationer av lockar. Hennes mors släkt hade bott i Frankrike i flera hundra år, hennes fars familj hade flyttat från Elfenbenskusten för nästan åttio år sedan. Lilou var mycket lik sin farmor, med bruna ögon, små, täta lockar i det mörkbruna håret, lång och slank. Hennes farmor gick dock inte en dag utan att bära klänning, och kunde inte hantera ens en skruvmejsel, så där tog likheterna slut. Lilou klär sig, såvida det inte är ett speciellt formellt tillfälle, alltid i tajta linnen, och stora bylsiga jeans, gärna snickarbyxor med många fickor. Trots att hon faktiskt flyttade tillbaka till sin gamla skola för att ta plats som intendent för två år sedan, föredrar hon fortfarande att gå i mugglarkläder. Det underlättar helt enkelt hennes arbete, då hon gärna går runt med både trollspö och verktyg i fickorna. Innan jobbet på Beauxbatons hade hon arbetat i nästan fem år med att förvandla ganska skruttiga villor till lyxkåkar, för fina magikerfamiljer. Det hade Lilou förstås inte gjort själv, utan var del i ett team, och en av dem som tog hand om det andra stadiet – att bygga om, både invändigt och utvändigt, lägga nya tak och golv, sätta upp paneler, eller vad familjerna nu kunde tänkas vilja ha. Det var fantastiskt roligt och hon trivdes, men efter några år började hon så smått längta efter en förändring. Efter ett tag kom annonsen om Beauxbatons behov av en ny intendent, och hon sökte, övertygad om att jobbet skulle gå till någon annan. Lilou blev både stolt och glad när hon fick posten, och såg fram emot att se sin gamla skola igen.

Även om hon bor på magiskolan, och är mycket förtjust i sitt jobb, tar hon sig gärna tid att träffa sina vänner på sin lediga tid. Andra gamla systrar från Samedi möter gärna upp då och då, och hon tar ibland ett par glas med sina jobbkompisar från renoveringsteamet. Lilou är ju bara tjugofem år, och trots att hennes vänner ibland tvivlar (då hon ofta sitter fördjupad i artiklar om gräsklipparmotorer) så har hon faktiskt intressen som sträcker sig längre än till verktygslådan. Hon älskar att traska runt med någon av sina många kameror. Hon har tre olika, en digital mugglarkamera, en mycket gammal och vacker magikerkamera, och en polaroidkamera. Det är avslappnande att fotografera tycker hon, en god chans att ta det lugnt, tömma hjärnan, och ladda på med ny energi. Lilou älskar också att träna, framföra allt löpning och styrketräning, inte bara för att det är roligt, men också för att hon är mycket förtjust i sin slanka, snygga kropp som blir resultatet. Ett par av hennes vänner kommenterar det ibland och påstår retsamt att hon är narcissistisk, men det är ett ord som ingen egentligen tycker passar in på Lilou. Hon är mycket varm och kärleksfull, ett drag som hon utan tvivel fått med sig från sina likasinnade föräldrar, social och gladlynt, hjälpsam och mycket positiv. För Lilou finns det inte många problem som inte går att lösa, och även om det kan verka som ett naivt sinnelag, stämmer inte det ordet in på henne heller. Hon är inte romantisk av sig som så, snarare realistisk, men med en stor förmåga att hoppas och tro på sådant som är gott.