Svenska Hogwarts - Forum2

Musiken strömmade ut i det ljusa rummet där en kvinna i 80-årsåldern satt. Kvinnan såg inte ut att vara 80, hon var fortfarande lång och smal och ingav en slags respekt. Hennes ljusa hår räckte ner till midjan och i ansiktet syntes bara ett par rynkor. Kvinnan, som hade namnet Zéphyrine, satt bakom ett nästintill tomt skrivbord. Det enda som fanns på skrivbordet var ett gammalt fotografi av en ung flicka som dansade balett. Zéphyrine hade dansat sedan hon var tre år och vid åtta års ålder hade hon gjort sin första föreställning i Wien. Hon försökte bäst hon kunde med att kombinera ihop skolan och dansen och lyckades få danslektioner på skolan under hela sin skoltid. Hon lärde sig både klassisk balett och magisk balett, men hon tyckte alltid bäst om den klassiska. Dessutom visste hon att hon skulle få ännu fler möjligheter om hon blev duktig på den klassiska baletten, eftersom hon då skulle kunna dansa på alla världens scener och inte bara magikernas.

På dagen hon tog examen från Beauxbatons dansade hon tillsammans med en ung pojke som också hade hållit på med balett hela sitt liv inför hela skolan. Hon gick ut från skolan med höga betyg i det mesta och med goda omdömen från lärarna. Efter sin examen kom hon in på Frankrikes Balettakademi för lovande häxor och trollkarlar. På akademin valde hon inriktning mot klassisk balett, för den magiska baletten var inte till lika stort intresse för henne. Ju längre hon dansade, desto större roller fick hon och vid tjugofem års ålder var hon solostjärnan i en stor uppsättning i Istanbul. Hon hade då lämnat balettakademin och bestämt sig för att satsa på balett som hon kunde dansa inför mugglare också. Det var trots allt inför mugglare hon hade börjat dansa, eftersom det i staden hon bodde i som barn inte funnits någon dansskola för magiker utan enbart för mugglare, och hon ville inte att alla som hon dansat för som barn skulle tro att hon lämnat dansen bakom sig och inte blivit något stort. När hon fick huvudrollen i Istanbul skulle ett nytt kapitel i hennes liv börja. Hon skulle etablera sig på världens scener som en vuxen balettdansös och vara med i seriösare uppsättningar. Eller i alla fall var det meningen att hon skulle vara det.

Under första föreställningen i Istanbul råkade Zéphyrine ut för en olycka. Scenen hade inte varit säker nog, trots alla kontroller hade något gått fel. Det blev helt tyst i salen och skrik kom från ballerinorna som väntade på att få komma in på scenen. Zéphyrine hade varit ensam på scenen för sitt solonummer när kulisserna hade fallit ner på henne. Med stor möda lyckades de få upp dem igen, men hoppet om att Zéphyrine hade klarat sig sjönk bland hennes vänner. Hon låg livlös på golvet utan att röra en fena. Ambulanser kom och den fallna ballerinan fördes till sjukhuset, fortfarande medvetslös. Det dröjde två veckor innan den unga kvinnan kom ut ur sjukhuset, stödd av kryckor och med ena benet i gips. Hon hade haft tur men dansen på de stora scenerna var slut för hennes del. Om det varit magisk balett hon hade dansat så skulle hon kanske ha haft möjligheten att klara sig utan så svåra skador, det var hon medveten om så här i efterhand, men ändå ångrade hon inte att hon valt den klassiska baletten.

Zéphyrine startade en balettskola i Nice där hon lärde unga talanger att dansa ännu bättre. Detta höll hon på med i några år innan hon kände att hon behövde lämna dansen för ett tag. Hon kom in på lärarutbildningen i Paris och tog examen några år senare i Trollkonsthistoria. Det dröjde bara några månader innan hon fick jobbet som lärarkandidat på Beauxbatons och bara fem år senare var hon professor i ämnet. Hon trivdes väldigt bra på skolan och jobbet, som bara var tänkt som en kort paus från baletten, blev Zéphyrines glädjeämne. Hon älskade barnen och undervisade med stor glädje. Och månader blev till år och det kändes som om hon bara varit där i ett par veckor när hon firade sitt trettionde läsår på skolan. Det var vid den tiden som rektorn pensionerade sig och lämnade över rektorsposten till sin biträdande rektor, Zéphyrine. Zéphyrine var nu cirka 60 år och hon började känna att undervisningen tog lite på krafterna, även om hon inte såg sig som gammal än. Och rektorsjobbet var något som hon blev väldigt förtjust i. Dock så klarade hon inte av att sitta instängd på rektorskontoret i många år innan hon kände att hon behövde få mer kontakt med eleverna igen. Hon drog därför igång en balettklass på skolan, för under alla år som hon arbetat som lärare hade hon inte kunnat glömma dansen som hon älskat så mycket när hon var yngre.

Kvinnan vid skrivbordet drog en hand genom håret och såg ut genom fönstret som vette mot havet. Hon älskade utsikten och hon tog gärna promenader på skolområdet. Hon ville vara nära eleverna så hon gjorde regelbundna besök på lektionerna och i sällskapsrummen. Barnen var ju viktiga för henne så hon ville att alla skulle trivas. Kvinnans tankegångar bröts när en snabb knackning på dörren förkunnade att någon ville prata med henne. Med klar röst ropade hon ”kom in” till besökaren och trollade samtidigt fram en fåtölj för gästen att slå sig ner i. Det var inte ovanligt att hon fick besök, men idag kunde hon inte komma ihåg att hon stämt träff med någon, inte vid den här tiden i alla fall. In genom dörren kom en kvinna i trettioårsåldern. Hon presenterade sig och sa att hon kom från Frankrikes främsta balettskola, för magiker då förstås. Det söktes nu en rektor till skolan och drömmen var att få Zéphyrine på platsen. Zéphyrine bjöd damen på te, men hon behövde ingen betänketid för att bestämma sig. Svaret var självklart för henne. ”Jag lämnar inte Beauxbatons så länge som jag fortfarande bryr mig om eleverna här.”