Sébastien Moulin (Kyashi)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Sébastien Moulin (Kyashi)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 23 apr 2009, 11:01

Sébastien Moulin, Bessenay, Frankrike

Snart borde hon öppna dörren och då är det snart dags att komma på fötter och kila iväg innan de blir upptäckta. Sébastien Moulin ser med stor förväntan mot dörren och på att få se Madame Martins min när hon öppnar ytterdörren och får se vad pojkarna har gjort med katten som sitter och jamar på trappan. Vad var det? Ett ljud hörs från bakom ryggen på Sébastien och hans två vänner och Séb ser snabbt över axeln och ser smått förskräckt att det står någon där.
”Hej pojkar” hälsar Henriette Martins son med ett litet leende, men får bara tre skrämda blickar till svar. De tre pojkarna ser från mannen och på varandra.
”Spring!” säger en av pojkarna snabbt och alla tre flyger upp och undviker mannens armar som flyger ut för att försöka få tag på dem. De springer iväg över gatan och bort mot deras högkvarter under den stora granen mellan två av pojkarnas trädgårdar.

Så fort de kommit till granen kallar de till krismöte och även två andra pojkar som Sébastien brukade vara med kallades dit. De fem pojkarna sitter på de lägsta grenarna på granen och dinglar med benen medan de diskuterar vad de ska göra åt Madame Martins son. Han måste röjas ur vägen, han är för stort hot mot deras stora planer. Émilio, en av de två yngsta som även var de två som inte var med vid sammansvärjningen med den hemska Monsieur Martin, meddelade med spänning i rösten att han hört att Monsieur Martin skulle resa tillbaka till London om några veckor. Fast även om han försvinner om några veckor så måste de ha en plan för hur de ska hålla honom borta till dess.

”Sébastien?” hörs en pojkes röst från några meter utanför granen och alla de fem pojkarna blir genast på spänn. Vad kan denna pojke vilja sergeant Moulin? Han hade utsetts till Sergeant efter sina framgångar i att reta tvillingflickorna som bor i ett av husen på gatan. Sen dess har han fått leda gruppen mot nya segrar med sin järnhand. Järnhand kanske inte är rätt ord precis, men han är den som är bäst på att få det rättvist när det gäller uppdelning av uppgifter och sådant. För självklart så tycker majoriteten av gruppen att det är bäst att de tre äldsta tar hand om de viktigaste uppgifterna.
”Sébastien!” hörs rösten ännu en gång, och först då så kopplar Séb att det är hans lillebror som försöker få kontakt med honom. Han hade fått lova dyrt och heligt att aldrig komma in mellan granens grenar då han förra sommaren hade listat ut vart deras gömställe var.
”Vad vill du?” frågar Sébastien en aning irriterat. Han har då ingen rätt att störa mitt i ett krismöte! Kanske han borde ta ett snack med honom? Fast nej, då kommer han säkert hota med att skvallra till alla om deras gömställe.
”Det är mat,” muttrar brodern och försvinner sedan iväg, tydligen missnöjd med att blivit tvungen att säga till Sébastien.
En som är lika missnöjd är Sébastien, för han vill verkligen inte gå ifrån mitt i ett möte.
”Vi syns senare då,” säger han i alla fall och hoppar ner från grenen han suttit på och tar sig ut från granens gömställe. Åter till verkligheten, nu är han inte längre Sergeant Moulin utan bara Sébastien, en normalbyggd pojke med mörkt hår och bruna ögon. Det enda positiva med att vara sig själv igen är möjligtvis att han nu istället är magiker, och det är nästan lika coolt det som att vara Sergeant.

Det lilla huset som familjen Moulin bor i är inte det mest städade precis. Ingen av pojkarna bryr sig om att hålla det rent i huset och deras föräldrar jobbar på dagarna båda två då de sköter en liten mäklarfirma som går från fader till son och som Sébastien eller hans bror förväntas ta över någon gång. Det kommer troligen aldrig hända, då ingen av dem har den minsta lust att jobba med något så tråkigt, men det är ändå vad föräldrarna hoppas på.

Under middagen i det lilla köket så knackar det plötsligt på ett fönster. Fönstret vetter mot bakgården och visar den gröna gräsmattan där utanför. Alla utom lillebror i familjen vänder blicken mot fönstret och får där se en ståtlig uggla med ett stort brev i näbben. ”Jag öppnar” skyndar sig Sébastien att säga och flyger upp ur stolen och öppnar fönstret. Ugglan flyger in genom fönstret och släpper brevet i luften så att det hamnar på det nytvättade golvet. Sébastien tar upp det från golvet medan ugglan landar på ryggen till den stol som Sébastien suttit på förut.
”Åh nej! Mamma, måste jag verkligen? Det verkar ju så tråkigt där!” Sébastien ser smått besviken ut när han öppnar brevet och läser vad som står.
”Vad är det om gubben?” frågar modern Theresia lite bekymrat när hon hör vad sonen säger.
”Det är från den där skolan, Beauxbatons,” muttrar Séb fram efter en irriterad blick då han hör vad hon kallar honom. Han räcker över det trista brevet till mamman och hennes ansikte får genast ett lättat uttryck och ler milt.
”Det är klart att du måste åka, det är inte alls tråkigt på Beauxbatons, tvärtom!” säger Theresia lugnande och ser på sin man för stöd.

Ugglan har släppts ut igen och flyger väl tillbaka till den skola som Sébastien trots allt verkar vara tvungen att åka till och efter den trista middagen med familjen så skyndar Sébastien ut igen. Om han nu inte kommer få vara kvar här nästa termin så får han väl passa på att vara så mycket som han kan med sina vänner. Han måste ta igen många terminer framöver. De andra pojkarna har börjat spela fotboll istället, stämningen förstördes väl lite när Sébastien var tvungen att gå från mötet. Séb är snabbt inne i spelet och dribblar förbi de andra med fotbollen. Han passar ofta, då det inte är roligt ifall bara en har bollen hela tiden. Det blir mycket bättre spel ifall man samarbetar.

Flera av pojkarna har redan dragit sig tillbaka till sina familjer då även Sébastien gör det. Han går in i det lilla huset och försvinner ganska snabbt till sitt rum. Där är väggarna täckta av olika lag och spelare i både fotboll och quidditch. Hela Sébastiens liv är en blandning mellan mugglarvärlden och magikervärlden. Hans mamma är mugglarfödd, så hans mormor och morfar är mugglare. Farmor är också mugglare, men inte farfar. Så egentligen kan man nog säga att Sébastien är tre fjärdedelar mugglare vilket han är väldigt nöjd över. Han känner inga magiker förutom hans föräldrar och farfar och inga av hans vänner på gatan och i skolan är magiker. Inga av hans kompisar är konstiga, även om det finns andra i skolan som är det, så alltså är det absolut inget fel på mugglare.

”Sébastien!” hörs det ett rop från köket då Séb precis ska till att lägga sig i sin säng och försöka glömma allt som hänt idag. Vad vill hon nu? Att han aldrig får vara i fred! Sébastien hasar sig ut ur sitt rum och tar sig bort till köket där hans föräldrar sitter vid bordet. Han ser lite undrande på den smått arga min som finns i mammans ansikte.
”Vad är det?” frågar han och så kommer han på vad det måste vara. ”Det var inte jag som krossade glaset, jag lovar!” får han snabbt ur sig och båda föräldrarna ser lite förvånade ut.
”Har du krossat ett glas?” frågar pappa Joseph och Sébastien skakar snabbt på huvudet. Skit, varför hade han sagt så för? Nu blir de säkert sura över det också och inte bara vad det nu är de nu är sura över redan.
”Monsieur Martin stannade utanför grinden när jag var ute, han berättade om något som du och dina vänner hade gjort mot Madame Martin,” berättar Theresia då hon och Joseph utbytt några blickar som inte såg så bra ut enligt Sébastien. Typiskt, alltid den där Martin, han ska alltid lägga sin stora näsa i blöt. Bara för att hans mamma är gammal så måste han väl inte bry sig om henne så mycket! ”…mot katten, är det sant?”
Sébastien ser nog ganska så skyldig ut när han drar händerna djupare ner i fickorna och hans blick flackar mellan golvet och hans föräldrar. ”Men det var inget farligt ju! Det är ju bara att tvätta kattskrället!” insisterar Sébastien då han redan borde känna sig besegrad.

Fastän han försökte övertala sina föräldrar så var det omöjligt och nu står han där på trappan som han för några timmar sedan sett katten sitta. Hans mamma står vid grinden för att se till att han inte smiter innan Madame Martin öppnat dörren, så han är så illa tvungen att trycka på ringklockan så att dess signaler ljuder genom det lilla huset. Sébastien är nervös, det kan erkännas. Han hade inte alls planerat det här och han är lite småsur över att inte de andra som var med står här med honom. Deras föräldrar låter dem säkert slippa det här hemska straffet.

Han hör hur någon låser upp dörren från andra sidan dörren och han biter sig i läppen då dörren sakta öppnas och Monsieur Martin står där. Han ser ner på pojken som genast sträcker på sig för att inte se så liten ut framför den långa mannen.
”Kan jag få prata med Madame Martin, tack?” säger Sébastien och försöker att inte låta för nervös. Det är ju han som är anledningen till att han står här, så han ska inte få se hur nervös Sébastien faktiskt är.
”Vänta ett ögonblick” svarar mannen och stänger igen dörren så mycket att det bara är en liten glipa nog stor för att Sébastien ska kunna se in i den lilla hallen. Han kan se att det hänger flera tavlor på väggarna och han kan inte låta bli att tycka att de är rätt fina. En föreställer en enhörning som betar på en grön äng. Lite för tjejigt kanske, men den är fint målad i alla fall.

Är det nu han ska passa på att smita? Sébastien ser sig om och ser att hans mamma står kvar där Han kan alltså inte smita iväg, han är fast här. Just när han ska till att vända sig och titta ännu en gång om hon står kvar så hör han steg i huset och får snart syn på Madame Martin genom dörröppningen. Han biter sig i läppen igen, en dålig vana som han har, och försöker sedan att inte visa några tecken på vare sig rädsla eller att han väldigt gärna vill springa där ifrån.
”Kom in, kom in,” säger Madame Martin och öppnar dörren lite mer än innan så att Sébastien ska kunna kliva in i den smala hallen. Sébastien vill verkligen inte komma in, men känner sig ganska så tvungen då moderns ögon borrar sig in i honom från där hon står vid grinden. Han tar ett djupt andetag, som han hoppas inte är synligt för Madame Martin, och tar sedan steget in i hallen.
Dörren åker igen bakom honom så fort han inte står i vägen för den längre. Även om det är lite hans mammas fel att han är här så känns det inte bättre när hon inte är i närheten.
”Du kan väl komma med in till köket?” säger Henriette med en ganska vänlig röst, men som för Sébastien mest låter inställsam. Han följer med henne in i köket, som ligger placerat ungefär som i hans hus, och blir bedd att slå sig ner på en av pinnstolarna. ”Så, vad var det du ville säga mig?”
Ännu en gång så biter sig Sébastien i läpparna, men så fort han märker det så slutar han. Hon kanske tolkar det som att han är osäker eller något, och det skulle vara hemskt om hon inser hur nervös han faktiskt är.
”Jo, jag skulle säga att jag är ledsen för det vi gjorde...” får Sébastien ur sig och ser ner i bordet medan han pratar. Han vågar inte riktigt titta upp på Madame Martin, men när hon inte säger något så är han ändå tvungen att göra det och blir överraskad av det han får se.

Tänk att Henriette är en häxa... Har hans föräldrar vetat det hela tiden? Det avslöjade hon inte, men hon bad Sébastien att bjuda hans föräldrar över till Madame Martin på eftermiddagste dagen efter. Nu ligger Sébastien i sin säng och vet inte riktigt vad han ska tänka. Madame Martin skulle ha kunnat göra vad som helst mot pojkarna när de höll på och gjorde bus mot henne, men ändå så hade hon inte gjort något. Det var Monsieur Martin som hade sagt till och gjort att allting förstördes. Nu var det inte alls spännande längre, han var helt säker på att Madame Martin inte var smugglare eller inbrottstjuv eller något av de andra saker som han och hans vänner funderat över, hon var bara gammal och undanhöll sina magiska krafter från mugglarna.

Så slår ännu en tanke Sébastien när han är på väg att somna. Vad ska han säga till sina vänner? De kommer inte förstå varför han plötsligt inte vill ha något krig mot Madame Martin längre… Det kanske är rätt bra ändå att han ska till Beauxbatons, då slipper han alla frågor. Till dess så får han väl se till att det blir mycket fotbollsspelande istället.