Zacharie Janvier (Foxears)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Zacharie Janvier (Foxears)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 23 apr 2009, 11:21

Zacharie Taranis Janvier, Peyrusse-Massas, Frankrike

Det är ett under att folk hittar till Peyrusse-Massas, det måste verkligen vara Frankrikes minsta by. Säkert hälften av invånarna är trollkarlar, men här och där bor en och annan mugglare. Zacharie Taranis Janvier, en ung trollkarl med anor av rent trollkarlsblod, är en av de som bor med sin familj i den lilla byn.

”Zacharie”, ropar hans mor nerifrån hallen.
”Jag kommer mor”, svarar Zacharie medan han skyndar sig att kamma igenom sitt mörkbruna hår en gång till.
”Zacharie nu!” ropar hans mor ännu högre.
Zacharie rättar till klädnaden och skyndar sig ner två våningar där hans mor står och väntar på honom i hallen.
”Bortskämda unge”, fräser hans mamma. ”Du ska komma när man säger till dig.”
I hallen står redan båda hans äldre systrar. Janique, den yngsta av dem som gick ut skolan förra året, har satt upp sitt långa hår i två flätor och ger Zacharie en ogillande min. Han går och ställer sig framför sin äldsta syster Audrie som lägger en hand på hans axel och kramar den hårt, men vänligt.
”Snart kommer dem, pappa kommer hem från jobbet senare ikväll”, säger mor som sträcker på ryggen och ser otroligt stolt och förnäm ut.
Zacharies hjärta sjunker, han vill varken träffa farmor eller farfar. Han har aldrig gillat dem, och de har, sen hans femte födelsedag, ignorerat honom totalt. Det var då han bestämde sig för att följa sin äldsta systers fotspår.

Zacharie har alltid tyckt mycket om Audrie. Hon var hans idol och bästa vän, det är hon fortfarande. Hon har alltid lekt mest med honom och stått på hans sida när Janique bråkat med honom. Hon har alltid tröstat honom när han mått dåligt och lärt honom saker som hennes klasskompisar och lärare har berättat. Sådant som hans föräldrar har glömt att berätta, sådant som inte ingår i deras uppfostran av barn. Han vet knappt vad hans far arbetar med, det är inte ett barns sak att lägga sig i. Audrie sa ofta ifrån när något var fel, men hon var fortfarande så pass populär i familjen att folk inte skällde på henne varje sekund. Zacharie hade nämligen gått steget längre och försökt få ett fritt liv. Ett liv utan denna extrema respekt och nästan rädsla inför sina föräldrar. Och speciellt farföräldrar.

”Åh, Janique, så vacker du har blivit”, är det första farmor säger när hon kommer innanför dörren och så ger hon henne en kyss på vardera kinden.
Därefter hälsar hon på mor. Audrie niger när farmor hälsar på henne, medan Zacharie står stel som en pinne. Farmor granskar honom kritiskt och han stirrar stelt tillbaka.
”Vad är det fel på den pojken?” hör han farmor viska till farfar, lagom högt för att hon vet att Zacharie ska höra.
Han har slutat bry sig för länge sen, intalar han sig själv, men ändå knyts hans nävar hårt. Han tänker inte bry sig om henne. Medan hans syskon och mor går in i finrummet tillsammans med hans farföräldrar springer Zacharie det snabbaste han kan de två trapporna upp till sitt rum. Han stänger in sig där, kurar ihop sig i ett hörn som en rädd liten kanin som väntar på att bli fångad av sin jägare.
Tänk på något som gör dig glad, tvingar han sig själv. Han måste minnas något bra. Allt han kommer på är olyckliga tankar. Som den julen som Audrie firade hos en kompis från skolan och han fick vara själv hemma med sina föräldrar och Janique. Hans yngsta storasyster hade gjort allt för att ge honom skäll och göra bort honom inför föräldrarna. Hon hade lyckats, och mor och far hade blivit så stolta över sin dotter som var så duktig och tog itu med deras bortskämda odåga till son. De kanske inte uttryckte sig exakt så, men det var exakt så de hade menat.
Zacharie ryser till. Den här julen ska han bara komma hem om Audrie är hemma. Annars kan han lika gärna stanna på skolan. En svag lyckovåg rusar igenom honom vid tanken på att han ska få börja Beauxbatons. När antagningsbeskedet kom var det som en tung sten lyftes ur honom, en sten han inte vetat att han hade. Han hade gått omkring och visslat och sjungit hela dagen tills hans pappa tappade tålamodet.
”Barn ska göra som hans far säger åt honom”, var hans pappas ord.

Den natten hade Audrie kommit till honom och lagt sig ner i hans säng. Hon hade hållit om honom hela natten och tröstat honom och sagt att allt skulle bli bra. Zacharie har aldrig varit så rädd. Han är fortfarande rädd. Rädd för att leva ut sig själv i vilka följder det skulle ge. Han själv är ett praktexempel på varför man inte ska. ”Le père pur, la mère pure, la soeur pure, et le frère de bourbe” (Den rena fadern, den rena modern, den rena systern och den smutsiga brodern). Det är så länge sen han hade kom på den ramsan att den nu rullar i hans huvud automatiskt när han känner sig allt för utanför i sin familj. Ibland bannar han sig själv för att ha lämnat Audrie utanför ramsan, hon är trots allt hans livsljus. Det är hon som lärt honom alla dessa knep i livet. Det är hon som fått honom att börja utveckla sitt stora fritidsintresse – skriva. Hon har gett honom en bok, där han lär sig att behärska franska språket på ett otroligt sätt. Audrie gör all möda i livet värt det.

Zacharie drar fingrarna längst kinden, de bränner mot huden där han vet att märkena finns. Sakta reser han sig upp och går fram till fönstret. Det är mörkt ute. Nästan kolsvart, och allt Zacharie kan se är sin egen spegelbild, han är ganska kort, förra sommaren var första då han kunde se sin spegelbild ordentligt i fönstret. Det mörkbruna håret som åter igen har blivit rufsigt, de rädda bruna ögonen i det bleka ansiktet. Många skulle säga att han var vacker. Han prövar att le mot sig själv, istället stiger tårarna i ögonen. De två långa ärren lyser fortfarande röda på hans vänstra kind. Varför man inte ska bråka med någon med högre makt än en själv. Varför man inte ska visa rädsla. Varför, Zacharie sväljer hårt, man ska respektera sin far.