Chunmei Ling (Sarah Broke)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Chunmei Ling (Sarah Broke)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 29 dec 2009, 20:10

Chunmei Ling - Juan-les-pins


I en park på en kulle i staden Juan-les-pins sitter en flicka. Hennes långa svarta hår rör sig av vinden som blåser lite lätt. I hennes knä ligger en träskiva och på den ett papper. I flickans högra hand finns en penna, handen rör sig över papperet så att färg från pennan kommer ut. Flickan höll på att rita av lite av landskapet som hon såg.
"Chunmei vi måste gå nu," ropar en mycket äldre kvinna. För utomstående var det nog inte så lätt att förstå vad som sägs. Inte med tanke på att kvinnan talar på kinesiska.
Flickan som sitter och ritar kollar upp när kvinnan talar.
"10 minuter till snälla mamma," även flickan talar på kinesiska. De är något lika varandra, båda har asiatiskt utseende. Bådas ögon är stora och mörkt bruna. Flickans huvud är hjärtformat och kvinnans är runt.
"fem" säger kvinnan.
"taget" Det är egentligen allt flickan behöver för att göra klart teckningen. Samtidigt vet hon att om hon skulle ha sagt fem så skulle hon inte ha fått det. Det var ett sätt att få lite som hon vill.
Handen fortsätter över papperet och de mesta är avritat det är bara några detaljer kvar. Det skulle hon kanske inte hinna med. Flickan betraktar miljön som hon håller på att måla av. Fördelen med fotografiskt minne är att hon kan göra klart teckningen sedan. Det kanske inte blir helt perfekt men det blir ändå ganska bra.
"Chunmei kom nu!"
Flickan börjar plocka ihop sina saker innan hon går till kvinnan.
"Så klar,” kvinnan verkar vara ganska nöjd och tillsammans börjar de ta sig hemåt mamma och dotter.

När de kommer hem går Chunmei direkt till sitt rum där hon fortsätter med sin teckning. Men hon hinner inte långt förrän hennes mamma ropar,
"Chunmei kom du måste öva på pianot." Hon kan inte låta bli att sucka, hon hatade det. Hon hatade att spela piano ändå tvingade hennes mamma henne till att göra det. Det är inte vid alla tillfällen som hon kan få som hon vill, som när det gäller att öva på piano eller att göra läxor. Det är mest det som hon ska hålla på med, det är under pauserna som hon kunde rita, eller den lilla fritid som hon har. Hennes föräldrar är noga med att hon ska få bra betyg i skolan, att hon ska få en bra utbildning. Hon är medveten om att det är dem som bestämmer. Stunderna som hon önskar att det vore lite annorlunda är rätt många, det är så mycket som hon måste göra som hon inte vill göra.
Om det vore annorlunda skulle hon kunna rita mer, hon skulle kunna umgås mer med sina klasskamrater. Vara med dem utanför skolan när hon var hemma. Men hon har inte tiden till det. Förutom den vaniga mugglarskolan så får hon även privatlektioner som ska förbereda henne för Beauxbatons och få en massa pianolektioner. Kanske att allt kommer att vara värt det en vacker dag. När hon är äldre.

Chunmei övar på pianot ett bra tag innan hon äntligen får sluta. Kanske är det bara för att det var mat nu, eller så kanske hennes mamma faktiskt tyckte att det räckte för dagen. Vilket fall som helst så slapp hon spela mer och det var det som räknades.

Tidigt nästa morgon kliver Chunmei upp. Det är knappt att hon kommer ur sängen, så trött är hon. Men hon vet att hon måste, för hon måste till skolan. Det hade blivit sent igår, när hon hade gjort klart alla läxor så hade hon gjort klart sin teckning. Den hade hon blivit nöjd med, men frågan var om det verkligen var värt det. För hon skulle orka med mycket idag, sedan var det inte helt ovanligt med lite senare nätter. De uppkom några lite ibland.
Chunmeo lyckas ta sig upp ur sängen, få på sig kläder och få i sig lite frukost innan hon beger sig iväg till skolan.
Hon trivs ganska bra i skolan, hon har en hel del vänner där som hon umgås med under skoltiden. Lite avundsjuk är hon på dem som kan hitta på vad de vill efter skolan. Alla saker de organiserar, de har tävlingar, de träffas och pysslar, de gör snälla saker till andra som alla hjärtans dags kort till alla hjärtans dag. Hon skulle vilja vara med dem ibland, men det är tiden som hindrar henne, som inte räcker till.

Chunmei ritar på den redan fullklottrade pärmen till boken som ligger framför henne. Hon kan inte låta bli att inte rita. Det är så roligt, pennan i hennes hand rör sig omsorgsfullt över papperet. Blyertssträcken bildar en vacker ros.
"Chunmei, varför följer du inte med hem till mig efter skolan, jag, Sandrine och Zoé tänkte göra dekorationer till teatern. Du är ju jätteduktig på att rita." Vienne som sitter bredvid henne viskar till henne.
"Jag önskar jag kunde men jag kan inte." Om hon haft mer tid så skulle hon ha tackat ja.
"Men du kan ju aldrig följa med ju, kan du inte bara hoppa över det andra som du har för en gångs skull."
"nej jag kan inte mina föräldrar skulle bli jätte arga." Förutom att hennes föräldrar skulle bli arga så var det de som bestämde. Att hennes föräldrar skulle ogilla att hon struntade i sina pianolektioner är hon säker på.
"vad synd, kanske nästa gång då." Så sa dem alltid när hon inte kunde. Men varje gång så kunde hon inte. Hon hade aldrig fått någon tid till att lära känna någon och komma dem riktigt nära. Hon fick aldrig höra en massa skvaller som var topphemligt och folk viskade om. Men hon fick i alla fall vara med de andra på skolan. Hon kollar upp mot läraren för att få se vart han var.

Efter skolan går Chunmei direkt till sin pianolektion. När den är slut är det dags för att göra läxor, sedan skulle hon antagligen behöva öva ännu mer på sitt piano. På helgerna fick hon sin hemundervisning och om hon hade tur som hon kunde få lite fritid. Om det nu av någon anledning blev så att hennes hemundervisning blev inställd eller att hon hade mindre lektioner än vanligt Chunmei ser fram emot att få börja på Beauxbatons hon kommer nog få mer tid över där. För då kommer det bara vara en typ av undervisning. Inte som nu när hon går i vanlig mugglarskola och att hon får hemundervisning. Hon behöver inte framstås som någon blyg liten tjej som inte vågar göra något med alla andra, som är rädd för att synas. För att synas är hon inte rädd för, hon tycker om att umgås med vänner och är inte direkt blyg.

Chunmei befinner sig för sin pianolektion med hennes pianolärare, och försöker få till en låt.
"Jag tycker det låter bättre om man spelar CCD istället för CCG." Hon är då inte rädd för att säga vad hon själv tycker,
"men nu vill jag att du ska spela CCG." Chunmei nickar även om hon kunde säga vad hon tycker så har hon respekt för de äldre och mer kunniga. Hon säger inte emot utan gör som hennes lärare vill. Fingrarna rör sig smidigt över pianots tangenter i en bra takt och skapar fina toner för varje tangent som hon trycker ner. Det vore kanske lite roligare om han hade fått spela som hon ville och inte som någon annan säger. Men nu är läget som det är och det finns inget som hon kan göra åt det. Möjligtvis hoppas om det ska vara något. Men det är ändå hennes föräldrar som bestämmer. För Chunmei är hennes familj väldigt viktig. Det är dem som betyder mest för henne även om hon och hennes lillebror bråkar någon gång ibland. Det är det som syskon gör, när de inte bråkar så kan de också vara som bästa vänner. Något som Chunmei kommer att sakna på Beauxbatons är hennes familj.