Edmund McCourt [TDM: FPNC - Säkerhetsvakt] (Juli)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Edmund McCourt [TDM: FPNC - Säkerhetsvakt] (Juli)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 29 jun 2011, 00:02

Magisäkerhetsvakt på Flampulvernätscentralen

Edmund McCourt spelas av Juli


Dublin Irland,

Edmund McCourt bär in den sista kartongen i lägenheten och stänger dörren. Han ser sig omkring och nickar. Det här skulle bli bra. Riktigt bra. Det var på tiden att han skaffade sig ett eget ställe. Visst skulle han ärva herrgården så småningom, men det var inte som om hans föräldrar skulle kola vippen under de kommande 40 åren eller så. Han ville inte bo där för evigt. Han behövde något som bara var hans tills dess och den här lägenheten fick duga. Den var fin. Högt i tak och väggarna var vita. Det fanns en gammal vedspis i hörnet i vardagsrummet och fönstren var stora och vackra. Dublin var inte så illa. Iallafall om man hade råd att bo i de finare delarna, i samma trapphus som flera av kamraterna som hängt med sedan Hogwarts. Det skulle bli en galen tid framöver. Ed gillade att festa, och gjorde det gärna ofta.

Under sin skoltid var Edmund ledare över ett grabbgäng i Slytherin. De hade fört ett mindre krig mot de jämnåriga Gryffindorpojkarna och de båda gängen hade hela tiden försökt överglänsa varandra. Strävan efter att ligga i topp hade lett till att Ed fått högsta betyg i sin årskurs och blivit en skicklig slagman i quidditchlaget på skolan. Han var en begåvad elev och hade gått ut Hogwarts med alla chanser till en ljus och framgångsrik framtid.

Efter skolan drog han ut på en lång resa med ett par vänner. De besökte olika magiska platser och hade en väldigt bra tid. De levde som kungar och utflykterna till de olika sevärdigheterna skedde alltid med solglasögon på för att dölja de trötta ögonen. Det var en hård tid men mycket lärorik och underhållande. När Edmund kom hem efter ungefär ett år så blev det en väldig kontrast. Livet i herrgården stod liksom stilla. Ed visste inte vad han ville arbeta med och hans föräldrar försörjde honom medan han slösade bort ett par år på festandet, men med tiden så skärpte han till sig och sökte jobb på ministeriet i London.

Edmund är äldst i i syskonskaran. Han har en mellanbror som heter Andrew och en lillebror som är ganska många år yngre, vid namn Caspian. Den yngre brodern går fortfarande på Hogwarts.
Hans föräldrar har alltid haft det gott ställt och aldrig nekat barnen det dom velat ha. Det stora godset där dom växte upp var stort och vackert och alltid öppet för pojkarnas vänner. De båda äldre bröderna hade många gemensamma vänner och ibland hade den stora, inredda källaren där ungdomarna hållit till mest liknat en ungdomsgård. Givetvis hade alla vännerna god blodstatus enligt familjen och tillhörde nästan utan undantag Slytherin. Precis som de övriga i släkten McCourt så var det väldigt viktigt med vilka ens föräldrar var och mugglarfödda var inte ett alternativ för umgänge. Edmund tyckte även han att detta var viktigt men eftersom det var svårt att undvika människor med sämre status så anpassade han sig. Man har inte råd att undvika folk av såna anledningar när man klättrar i karriären, men man behöver inte heller umgås med dem i annat än yrkesmässiga situationer.

Hans första dag på det nya arbetet var nervös. Han hade ordnat det svarta, halvlånga håret i en snygg frisyr, och glasögonen med de tunna, svarta bågarna ramade in de isblå ögonen. Den långa, svarta klädnaden tillsammans med det mörka håret gjorde sig bra mot hans ljusa hud. Han var stilig men såg samtidigt väldigt professionell ut. Inget syntes av helgens hårda festande. Han var väldigt noga med att skilja på arbetsliv och privatliv. På arbetet var han pedantisk och väldigt yrkesmässig. Han hade stora planer och var väldigt noga med att göra ett gott intryckt på de flesta han mötte.
Anledningen till att han sökt jobb som magisäkerhetsvakt på flampulvernätverkscentralen var enkel. Han hade alltid varit fascinerad av det färdsättet. Det hade många gånger hjälp honom att ta sig till eller hem från möten med vänner (och flickvänner) sent om nätterna innan han blivit sjutton och kunnat använda sig av spöktransferens. När hans far upplyst honom om att det fanns en ledig tjänst så tvekade han inte att söka. I hans ögon var det ett lagom enkelt jobb där de övriga anställda inte hade samma ambitioner som han själv vilket gjorde att han med enkelhet skulle kunna avancera. Om det nu verkligen skulle bli så enkelt fick tiden utvisa men Edmund hade stora förhoppningar. Han var fortfarande ung, knappt tjugofem år, och även om det skulle ta tid så kunde han vänta. En dag var det hans tur.