Martin Autumn [TDM - SC: AHK] (Angfiel)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Martin Autumn [TDM - SC: AHK] (Angfiel)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Sektionschef för Aurorernas Huvudkontor på Trolldomsministeriet

Martin Autumn spelas av Angfiel


Luton, England

”Hufflepuff!” hade sorteringshatten ropat över den stora salen när den lilla pojken med guldblont hår och himmelsblå ögon, hade suttit på den skrangliga pallen med fjärilar i magen. Med ett leende på läpparna hade Martin Autumn skyndat sig till bordet med hurrande och applåderande elever där även hans två äldre syskon satt och välkomnade honom med att han fick sitta bredvid dem vid bordet. Hufflepuff var samma elevhem som hans pappa hade gått i så han var säker på att föräldrarna skulle bli stolta när han skickade hem en uggla på kvällen och berättade om första dagen på Hogwarts. Hans mamma hade gått i Gryffindor men han är ändå säker på att hon också skulle bli stolt över honom då han tog efter sin far.

Martin växte upp i ett kärleksfullt hem med en stor familj. Han fick sammanlagt fyra syskon; en äldre bror och en äldre syster samt en yngre bror och en yngre syster så Martin var verkligen mellanbarn i familjen. Trots fem barn lyckades föräldrarna ösa kärlek över dem alla och syskonen behandlade varandra alltid, eller i alla fall nästan alltid, med respekt och kärlek. Alla de äldre syskonen hamnade i Hufflepuff medan den yngsta systern, även den yngsta i syskonskaran, hamnade i Gryffindor. Han har än idag god kontakt med hela sin familj och de brukar samlas för de större högtiderna och fira tillsammans.

När pojken började sitt tredje år på skolan försökte han komma med i elevhemmets Quidditchlag. Inte för att han var så särskilt förtjust i sporten utan för att det var häftigt att vara en av de utvalda sju i elevhemmet och alla visste vilka de var. Tyvärr blev han inte en av dessa utvalda sju eftersom han inte kom med i laget. I efterhand tror han att det märktes lite för väl på honom att han mest var ute efter äran och berömmelsen än att spela vilket han anser skulle ha varit ganska orättvist om han i så fall fick en plats. Riktigt så klok var han inte som trettonåring, men med åren insåg han att det var ganska bra att han inte kom med. Något som dock grämer honom en aning var att han heller inte blev prefekt. Det borde inte förvåna honom då han inte var en elev som naturligt stack ut innan femman. Han fick hyfsade betyg, fick sin del av poängavdrag och strafftjänster men även tilldelades ett antal poäng för att han räckte upp handen och svarade på professorernas frågor. En medelmåtta skulle nog de flesta klassat honom då på den tiden.

Det var inte förrän han skulle gå ut fyran som han blev varse vad han ville bli när han blev stor. Han hade suttit vid frukostbordet en morgon och stoppat i sig en fortfarande varm brödbit när han hörde några äldre elever bredvid honom prata om hur aurorkontoret inte gjorde tillräckligt för att fånga in brottslingar. En av pojkarna hade sagt att när han blev auror skulle han minsann se till så att alla brottslingar fick vad de förtjänade. Martin frågade om han fick låna tidningen som hade startat hela konversationen och fick den i handen med ett snabbt ”Du kan behålla den, inget spännande i den ändå.” från en av de andra pojkarna. Till artikeln fanns en bild och under den stod det ”Sektionschefen för Aurorkontoret” och mannen som tittade tillbaka på lilla Martin, för han var under medellängd fortfarande, var den coolaste han någonsin sett. Han såg nästan lite ut som en gangster men eftersom Martin visste att han var på den goda sidan blev han bara tuff på grund av sitt utseende.

Efter den dagen läste han mer och mer om aurorerna och när han väl skulle gå till sin elevhemsföreståndare och ha sitt syo-samtal så var han nästintill besatt. Det fanns bara en möjlig karriärväg för honom i livet och även om det betydde att han måste höja sina betyg markant så fick det bli så. Sexan och sjuan präglades av studier då han var tvungen att få fem toppbetyg för att ens kunna komma in på utbildningen efter skolan. Han hade inte tid för mycket annat och började sakta men säkert glida ifrån sina vänner då de inte alls förstod vitsen med att sitta inne i biblioteket när man kunde vara ute i solen och spana in flickor. Även om Martin var en person som människor lätt tydde sig till, och är än idag, så tog han det inte mindre hårt när vännerna slutade umgås med honom. Idag har han dock återfått kontakten med de flesta av dem som förstår hans prioriteringar bättre nu när de själva blivit vuxna.

När han tog examen skyndade han sig att skriva in sig på aurorutbildningen. Det var givetvis inte så enkelt som att bara skriva in sig och sen bli auror utan han var tvungen att gå igenom de olika testerna som krävdes för att man skulle få komma in. Eftersom han de sista två åren enbart fokuserat på studierna hade träningen helt gått honom förbi och han blev nekad en plats i utbildningen på grund av att han inte var tillräckligt fysiskt stark för jobbet. Han hade växt rejält mellan sexan och sjuan då han sköt i höjden flera centimeter och slutade vara 'den där korta killen' och när han växt färdigt helt blev han till och med några centimeter över meddellängd. Förtvivlad över att inte kommit in på aurorutbildningen kom han hem till sin lilla lägenhet, som han endast hade råd att hyra då han inte hade råd att köpa en egen lägenhet. Dessutom var det lägenhetsbrist i London så han fick nöja sig vid att hyra i andra hand och visste inte riktigt vad han skulle göra med sig själv. Att ge upp är dock inget som ligger honom nära till hands och han beslutade sig för att nu när han hade betygen han behövde så måste han fokusera på det fysiska.

Ett år senare hade han tränat upp sin smidighet, något han insett att han hade haft noll och intet av, byggt på sig en hel del muskler och tagit lektioner i duellering för att jobba upp sina reflexer. Det året var han fast besluten att bli antagen till utbildningen vilket han, efter en utmattande uttagning, också gjorde. Hans mentor som han blev tilldelad var en stadig och trevlig man som Martin direkt kom bra överrens med och det kändes som att livet var på topp.

Efter flera år var han en fullt utbildad och examinerad auror. Utbildningen hade definitivt varit både svårare och hårdare än han hade kunnat tänka sig, men vid det laget visste han redan att detta var vad han ville göra så han grävde ner hälarna i marken och såg till att han klarade det. Under utbildningen hade han några förhållanden med tjejer som också gick den för några andra förhållanden skulle han inte haft tid med. Hur skulle han hinna träffa folk när han efter varje dag nästan stupade i säng av ren utmattning? Martin har aldrig haft svårt att få flickvänner då han har ett lättsamt sätt och har lätt för att flörta helt naturligt bara genom att vara sig själv. Under Hogwartstiden så hade han hunnit ha några flickvänner också, även om de sista två åren var ett undantag. Då Martin engagerar sig i en flickvän så gör han det med hull och hår, det finns inget annat. Han är kär, uppvaktar henne, skulle aldrig drömma om att vara otrogen och var ytterst romantisk. Detta skulle man kunna tro är alla tjejers dröm men det hade ofta hade lett till korta och intensiva förhållanden där tjejen oftast dumpade honom. Anledningarna kunde variera från att han var för intensiv, att han inte var impulsiv nog, att han inte hade tillräckligt med tid för henne, att hon fick för sig att han var otrogen när han var iväg på ett längre uppdrag och så vidare. Det är bara ett fåtal flickvänner under åren som gått som han själv hade gjort slut med.

Något år efter att han examinerats från aurorutbildningen så åkte han och hälsade på en av sina gamla kompisar från Hogwarts som hade flyttat upp till en mysig stuga i Skottland tillsammans med sin flickvän. Flickvännen i fråga hade inte ens börjat på Hogwarts innan Martin och hans vän gått ut så Martin hade ingen aning om vem hon var men tackade inte nej till en liten resa när han nu kunde komma iväg en stund för första gången på länge. Första dagen var händelselös, precis som han hade hoppats, men andra dagen kom kompisens flickvän ut på verandan där de satt och drack morgonkaffe och höll ett brev i handen. ”Kira kommer och hälsar på!” utbrast hon och när Martin såg ut som ett levande frågetecken förklarade hon att hon hade en brevkompis i Ryssland i samma ålder som henne som nu hade beslutat sig för att hälsa på. De hade haft kontakt i över fyra år och kommit i kontakt med varandra genom en annons som stod i The Daily Prophet som Kira på något sätt hade lyckats sätta in utan vetskap från sin familj, men de hade aldrig träffats och när hon förklarade för en smått chockad Martin om kulturen som rådde där borta kunde han förstå det. Det var nästan så att han blev förvånad att hon fick åka iväg nu även om hon var tillräckligt gammal att ta hand om sig själv.

När Kira väl kom in på gården var hon det vackraste som Martin någonsin lagt ögonen på. Kolsvart hår som svallade över axlarna, långa ögonfransar som ramade in ögonen som var som djupa brunnar och fylliga rosenröda läppar. När hon log blygt mot honom och neg artigt samtidigt som en lätt rodnad spred sig på de annars bleka kinderna var han körd. Fast han kunde knappast stöta på en förlovad kvinna, för hon var tydligen förlovad med någon man hemma i Ryssland. Dessutom var hon enligt hans tycke på för ung för honom. Hon var bara arton år och han var hela tjugosex. Därför tryckte han undan känslorna, men kunde inte låta bli att meddela kompisen samma kväll att han nog ändå stannade någon vecka till än vad han hade tänkt och kompisen hade bara flinat menande när han sa att det var lugnt och att Martin kunde stanna så länge han ville.

Efter några dagar ångrade han sitt beslut att stanna eftersom de var som tortyr för honom med en så vacker kvinna som dessutom visade sig vara både intelligent och trevlig. Hon skrattade ett vackert klingande skratt när han skämtade och log blygt varje gång de råkade få kroppskontakt. Kira rörde sig med all elegans som Martin förväntade sig att rika damer skulle ha gjort för flera hundra år sedan och han kunde inte slita ögonen från henne så fort hon kom in i samma rum som han befann sig i. De delade måltider, promenader runt landskapet och kvällste tillsammans samtidigt som allt han ville göra var att dra henne tätt intill sig och ta hennes läppar i besittning. Långsam tortyr.

”Hon vill inte gifta sig med sin fästman.” sa kompisens flickvän på fjärde dagen när hon såg honom betrakta Kira som stod en bra bit bort och blickade ut över det magnifika landskapet. Hon tittade upp på Martin från sitt broderi och såg menande bort mot samma person som han precis dragit ögonen ifrån.
”Va?” sa han dumt som att han inte hört vad hon sagt innan.
”Kira...” hon log milt och fick något sorgset i blicken. ”..hon vill inte gifta sig. Det är hennes familj som parat ihop henne med en dubbelt så gammal man som henne och tvingar henne att gifta sig med honom. Han är tydligen både tjock och flintskallig.”
Martin såg förfärat bort mot den ståtliga kvinnan vars kolsvarta hår fladdrade i vinden. Var det sant? Skulle hon tvingas gifta sig med en äcklig gammal gubbe och leva olycklig för resten av sitt liv? Han föreställde sig hur hennes livsglädje skulle slockna, hur de glittrande ögonen skulle förlora sin glans och att hon skulle tvingas dela säng med denna okända, men i Martins ögon förskräcklige, man. Magen knöt sig i hemska knutar. På natten låg han och bara stirrade upp i taket med samma knut i magen som innan samtidigt som tankarna surrade runt i huvudet på honom. Även om det var sant, vad kunde han göra åt det? Kyssa henne? Men vad skulle det hjälpa? Han skulle kunna kyssa henne, men sen skulle hon ändå behöva åka tillbaka och gifta sig, för det kunde han inte hindra. Utan en lösning på vare sig sina eller Kiras problem somnade han i en orolig sömn den natten.

Efter det blev det svårare att trycka undan sina känslor och det kändes som att bröstkorgen skulle explodera varje gång han såg henne. Han började till och med undvika att befinna sig i samma rum som henne ensam och kom snabbt på en ursäkt för att komma undan när det hände. Det var mer för hennes skull än sin egen eftersom han inte kunde förmå sig till att locka in henne till sig för att senare tvingas skicka tillbaka henne till hennes gräsliga fästman... det skulle antagligen vara ännu värre än om han höll sig borta. Anledningen att han beslutat sig för detta var för att han hade tvingats inse att hon hade känslor för honom. Varje gång han kom in i rummet log hon blygt mot honom medan hon kunde skratta och le tillsammans med de andra två i huset hela tiden när hon trodde att han inte märkte det. När han dök upp blev hon mer tystlåten, blyg och rodnade varje gång han gav henne en komplimang för hennes matlagning eller att hon hade något fint på sig. Han undvek att ge henne komplimanger för hennes utseende just för att distansiera sig.

När han beslutat sig för att han måste lämna sina vänner, tortyren hade blivit outhärdlig, fann han sig i köket tillsammans med de andra då flickvännen till hans kompis föreslog att han och Kira skulle ta en promenad tillsammans i det fina vädret. I en sekund flög tanken förbi att berätta för dem att han inte kunde eftersom han beslutat sig för att resa, väskan stod redan färdigpackad uppe i sovrummet, men när han såg Kiras leende skina upp över förslaget och de vackra mörka ögonen glittra av glädje kunde han inte säga annat än ja.
”Kan jag få låna en av dina klänningar, mina är lite för varma för att promenera i den här värmen?” frågade Kira milt och drog med handen över sin ståtliga klänning som Martin tyckte passade sig mer för bal än för att rensa bär vilket var vad hon hade gjort precis. Den andra kvinnan flög genast upp från stolen och sa att det gick utmärkt innan de båda försvann för att byta om.

När Kira kom tillbaka kunde Martin inte låta bli att stirra. De vanliga klänningarna som hon bar täckte nästan hela hennes kropp, men den här ljust röda nästan ärmlösa klänningen lämnade å andra sidan inte mycket till fantasin. Den kramade om varenda kurva hon hade samtidigt som den bara gick till precis under knäna. Benen kändes som att de aldrig skulle ta slut, höfterna var runda, midjan smal och brösten som tryckte mot urringningen skulle ha fått honom att börja dreggla om det inte var för att kompisen tryckte till honom i sidan med armbågen så att han hämtade sig från chocken. Med ett litet blyg leende snurrade hon runt framför honom och frågade osäkert om han tyckte att klänningen passade henne.
”Va? Jag... ja... den passar jättefint.” stammade han fram och kände hur hans egna kinder började kännas ovanligt varma. Hon log ännu mer och fann sig fortare än honom eftersom hon tog hans arm, när hennes hud nuddade hans kändes det som blixtar gick genom kroppen, och halvt ledde honom ut från stugan och vidare över gången.

”Det är mycket fint väder.” sa hon med ett leende och kikade på honom under ögonfransarna så att han tvingades att titta bort. Han gick stelare än vanligt eftersom han inte klarade av att slappna av, då visste han att han skulle vara förlorad. Kira småpratade med honom, men allt han klarade av att få ur sig var små stavelser och enstaka ord. Det han fokuserade på var att inte titta på henne och inte låtsas om att hennes hand brände hans hud där den låg på armen. Lättare sagt än gjort. När de nådde fram till gläntan i skogen som de promenerat förbi några gånger i början av hennes vistelse i England, stannade hon och smet in under en buske. Bakom busken låg en ännu mer avskild plats som han inte visste hur hon kunde veta om. Det var mjukt under fötterna av all mossa och helt plötsligt tog hon av sig sina skor och lät fötterna nudda den mjuka marken.
”Jag har alltid velat gå barfota, men det passar sig inte för en dam i mitt land.” förklarade hon fast han lyssnade inte så noga eftersom han inte kunde slita blicken från hennes fötter, även de perfekta precis som resten av henne. Utan att inse vad som hände så hade hon gått fram och ställt sig framför honom och lagt händerna på hans överarmar samtidigt som hon tittade upp på honom.
”Ni finner mig inte vacker?” frågan fick honom att vakna till från sin trans och titta ner på henne.
”Du är otroligt vacker...” svarade han andlöst och när hon omedvetet särade på läpparna var han förlorad. Han drog henne nära sig och lät läpparna möta hennes för första gången och det kändes som att hela han skulle explodera av lycka. Hennes kropp var mjuk mot hans och hon besvarade kyssen med en passion som han inte innan förstått att hon kunde besitta.

”Åh Martin...” var hennes första ord när de tvingades dra sig undan från varandra för att få luft och hans namn på hennes läppar var ljuv musik i hans öron. Utan att tänka drog han henne till sig igen och händerna började utforska hennes kropp samtidigt som han inte kunde hålla sina läpparna borta från hennes ljuvligt röda. Hur hade han någonsin inbillat sig att han kunnat resa ifrån denna sköna varelse? Tanken var nu långt bort och när hon började uforska honom med sina händer och mötte varje kyss och smekning med entusiasm och passion flög all rationalitet bort. Hennes fästman, hennes familj, att hon måste resa iväg, att de inte kunde vara tillsammans försvann och de älskade med varandra i den där gläntan. När de låg och kippade efter andan ångrade han sig eftersom alla de rationella tankarna dök upp igen men han kunde inte låta bli att dra henne till sig och kyssa henne på håret.
”Jag vill inte åka tillbaka till Ryssland.” sa hon viskande, som att det var hennes mörka hemlighet och det var hemskt att säga det.
”Gör inte det!” han visste att det lät dumt och omöjligt, men armarna hårdnade runt hennes midja som att han ville skydda henne från hela världen och känna hennes hjärtslag mot sin kropp. All försiktighet och rationalitet verkade flyga sin kos för andra gången då han fortsatte. ”Gift dig med mig!” han satte sig upp och tittade ner på henne där hon låg, håret en aning rufsigt, de i vanliga fall bleka kinderna rosiga från tidigare och det samlades tårar i ögonen. Det såg ut som att hon skulle protestera men han tystade hennes med att lägga sitt pekfinger på hennes läppar.
”Nej! Jag veta att det är galet, men jag kan inte låta sig åka hem och gifta dig med någon du inte älskar. Någon du inte blir lycklig med. Om jag visste att din fästman skulle göra sig lycklig skulle jag låta dig åka, det skulle krossa mitt hjärta för jag älskar dig, men jag skulle låta dig...” tysta tårar föll nerför hennes kind och han smekte bort dem på ena kinden med sin tumme. ”...Men jag kan inte nu, du älskar inte honom, säg att du älskar mig så gifter vi oss och jag kommer skydda dig om din familj blir arg!” Han var auror för bövelen, klart att han skulle klara av att skydda henne och se till att hon var säker, han skulle kunna gå genom eld för henne utan skyddsformler. ”Men om du inte älskar mig, såsom jag älskar dig, så säg det nu... säg det och jag kommer lämna dig ifred.”
”Jag trodde inte man kunde älska någon på så kort tid, trodde inte att det fanns perfekt kärlek, men jag vet nu att jag hade fel. Jag älskar dig Martin Autumn, av hela mitt hjärta och jag vill gifta mig med dig.” när hon sa det drog hon av sig diamantringen som hon burit hela tiden och kastade den in i skogen. De låg kvar och höll om varandra i flera timmar.

Deras värd och värdinna blev inte direkt förvånade då de återvände betydligt senare och Martin höll en skyddande arm om Kira, mest eftersom han inte ville vara ifrån henne en sekund mer än nödvändigt. Samma kväll skrev hon en uggla hem till sina föräldrar och berättade att hon gift sig med en man i England och att hon skulle stanna där med honom. När ugglan begett sig iväg skyndade de sig att packa, transferera sig till en vigselförättare och blev man och hustru även genom magisk lag. Som förutspått blev hennes familj rosenrasande och Kira fick en uggla tillbaka där det stod att hon var arvlös och att de aldrig ville se henne igen. Martin försökte trösta sin fru medan hon grät sig till sömns den natten.

Nu när han hade en fru kunde han inte fortsätta bo i sin lilla lägenhet längre och med de pengar han sparat under åren och genom att han nu även hade stadig lön hade han råd att köpa dem en stuga ute på landet. Det var en ganska stor stuga för att bara bo två stycken där, men då Kira redan var gravid med deras första barn kändes det rätt att köpa lite större för att få plats med en hel familj. Medan han fortsatte och jobba på aurorkontoret så försörjde han Kira medan hon passade på att utbilda sig till Botare. Hon fick ta ett år ledigt från studierna när de fick sitt första barn, en son som Kira insisterade på skulle heta Roman efter hennes far, trots att mannen i fråga vägrade prata med dem. En annan sak som Kira insisterade på var att Roman skulle skrivas in på Durmstrang trots att Martin tyckte att hans barn givetvis skulle gå på Hogwarts. Kompromissen blev att alla barn skulle skrivas in på Durmstrang, men när de blev skolvuxna fick de själva bestämma vilken skola de ville gå på. Martin var säker på att hans barn skulle välja Hogwarts så han oroade sig inte över den överrenskommelsen.

När Roman fötts skickade Kira en uggla till sina föräldrar för första gången på ett och ett halvt år där hon berättade om sitt liv, att hon var lycklig och att hon fått en son som hon döpt efter sin far. I kuvertet låg även ett magiskt fotografi på Kira när hon höll i sin son som sov sött i hennes armar. Lördagen, ungefär två veckor senare, knackade det på dörren och när Martin öppnade blev han genast knuffad åt sidan av en storvuxen äldre man och innan han hann dra sin trollstav noterade han även en rundlagd kortare kvinna, med samma kolsvarta hår som Kira, bakom mannen.
”Släpp in mig, jag ska träffa min dotter.” mullrade mannen med rejäl brytning och Martin tappade hakan. Han hade helt gett upp tanken på att någonsin träffa sina svärföräldrar vilket kändes ganska tryggt ändå. Hade de kommit för att försöka ta henne ifrån honom? Efter all denna tid? Han skulle inte tillåta dem! Fast innan han hunnit ens reagera, så mycket för hans aurorreflexer, hade mannen lyckats ta sig in i köket och kvinnan bakom gav honom en högdragen och ogillande blick innan hon följde efter. Panik vällde upp i kroppen när han hörde Kira förvånat ropa till och han skyndade sig in med trollstaven höjd. Bilden han såg framför sig var inte den han hade väntat sig. Den sturvuxne mannen kramade om Kira hårt och Martin hörde hur hans fru grät mot sin fars bröstkorg.

Gästerna hade inte haft planer på att ta hans fru ifrån honom utan att träffa sitt barnbarn. De tyckte fortfarande inte om att deras äldsta dotter flytt utomlands och gift sig, men de kunde inte ignorera sina barnbarn, speciellt inte det älsta barnbarnet som dessutom var en pojke. När de fick veta att han var inskriven på Durmstrang konstaterade de att han ändå skulle få en rysk skolgång något de var nöjda med. Martin valde att inte säga att Roman även kunde välja att gå på Hogwarts eftersom han inte ville ta en sådan strid för stunden. De stannade bara en vecka och trots att Kira var en aning ledsen att de var tvungna att resa så fort var inte Martin det. Hans svärföräldrar gjorde nämligen ingen hemlighet av att även om de accepterade sitt barnbarn och hade låtit deras dotter komma in i deras hjärtan igen så var han inte värd deras dotter. De rynkade på näsan åt allt han gjorde och åt deras hus som Martin var ordentligt stolt över. Det enda som gjorde att han inte var totalt avskyvärd i deras ögon var att han var auror, ett arbete som de faktiskt såg som någorlunda värdigt även om bara det faktum att han var tvungen att jobba för att försörja sig sågs som negativt. Hur han skulle ha råd att försörja deras dotter annars förstod han inte alls.

Det var inte förrän första gången han var till Ryssland, när Roman var två år eftersom Kira lovat att hälsa på en gång varje sommar med sina barn, som han insåg att hans fru kom ifrån betydligt mer pengar än vad han någonsin kunnat drömma om. Hennes barndomshem var gigantiskt och magnifikt, med äkta bladguld som dekor på nästan alla väggar. Att kalla det för herrgård skulle inte ens göra det rättvisa. Plötsligt hade hans hus hemma i Luton känts precis lika ovärdigt som hans svärföräldrar hade hintat om, men Kira hade försäkrat honom när de kom hem att hon älskade deras stuga bättre eftersom det var deras. Fast Martin kan ändå inte låta bli att känna sig en aning ovärdig varje gång han befinner sig i Ryssland hos sina svärföräldrar.

Roman fick en tre år yngre lillasyster precis som Kira var färdig med sin utbildning. Katia döptes hon till, även denna gång efter en av Kiras släktingar men den här gången efter hennes mormor. Martin gick med på det eftersom det kunde blidka hans svärföräldrar mer och han visste att trots hennes rebelliska sida så älskade Kira sina föräldrar och ville att de skulle tycka om hennes familj. Över åren blev de mer och mer accepterande kring Martin också även om de inte direkt började se honom som den svärson de alltid drömt om.

Martin blev befodrad till senior auror och fick börja utbilda de nya aurorlärlingarna på aurorkontoret. Det var bland det roligaste han varit med om eftersom han fick föra vidare sin erfarenhet och kunskap som han samlat på sig över åren. Dessutom, erkände han för sig själv, var det trevligt att se de yngre elevernas blickar av beundran när han varit ute på ett lyckat uppdrag. Han är en av de personerna som faktiskt lyckas komma hem och lämna jobbet på jobbet istället för att ta med det hem, i alla fall i de allra flesta fallen och de gjorde många saker tillsammans som en familj när han var ledig. Båda föräldrarna hade påfrestande arbeten, men de försökte få så mycket tid tillsammans som en familj som möjligt. Favoriten var att ta med hela familjen ut på picknick under sommaren då Martin fick springa efter Roman där han susade omkring på en liten leksakskvast. Det gjorde ont i båda föräldrarna varje gång de var tvungna att lämna ifrån sig sina små, men eftersom det var Irina, Kiras syster, som tog hand om dem kändes det lättare. Irina hade gift sig sig med en skotte och bosatt sig i Skottland bara två år efter att Kira gifte sig med Martin.

Strax fick familjen ytterligare en dotter, som döptes till Merula, den här gången inte efter någon av Kiras släktingar utan efter Martins mormor. Kira fann det bara rättvist och lovade att om de fick ett till barn skulle det också få döpas efter någon av hans släktingar. Nu föll det sig så att de inte fick fler barn efter Merula, men tanken var ändå god. Merula blev Martins lilla ögonsten redan från början. De två äldre syskonen hade ärvt sina färger efter sin far, båda blonda med blå ögon, men Merula hade ärvt dem från sin mor. Hon hade kolsvart hår och lika kolsvarta ögon, samma bleka hy som sin mor och Martin förstod att hon skulle växa upp och bli precis lika vacker som Kira och bävade en aning för den dagen då pojkar skulle börja intressera sig för henne. Merula ökade, om möjligt, även i anseende hos sin far när hon, till skillnad från sina båda äldre syskon, hade valt att börja på Hogwarts istället för Durmstrang. Att både Roman och Katia hade valt sin mors barndomsskola och Ryssland över hans störde honom en aning, men han försökte att inte visa det för barnen. Det var deras val precis som han hade lovat.

Även om Merula var hans lilla ögonsten ansträngde han sig för att ösa lika mycket kärlek över alla sina barn som hans föräldrar hade öst över honom. Roman var en busig pojke som det hade visat sig hade talang för skolan, Katia var ett yrväder som försökte få sin vilja igenom bara genom att le sött och Merula var ett tystlåtet tillbakadraget barn som det senare skulle visa sig hade en siargåva.

Tiden gick sin gilla gång i Martin Autumns liv. Detta ändrades dock under ett uppdrag på jobbet då hans gamla lärare och mentor dödades, vilket han än idag inte riktigt kan låta bli att klandra sig själv för trots att alla på arbetet sa att han hade agerat helt korrekt. Kunde det vara så korrekt om folk dog? Fast han blev mer beslutsam att fånga in mördaren, hans hämndbegär tändes i kroppen, och efter några månaders spaning lyckades han. Det hade varit nära att han dödat den han jagade, men han höll sig från det och släpade med honom till Azkaban istället. Mördare eller ej, han förtjänade en rättvis rättegång. Han hade inte räknat med att den händelsen skulle få honom befodrad till Sektionschef för Aurorkontoret, men han tackade givetvis inte nej till ett sådant erbjudande.

Ett år senare började Merula på Hogwarts. Ugglan från henne efter första dagen, han hade fått henne att lova att skriva och berätta hur första dagen varit, gjorde att han fick sig en chock. Hans lilla ögonsten hade hamnat i Slytherin. Autumns hamnade generellt inte i Slytherin, faktum är att han inte för stunden kunde komma någon alls. Hufflepuff var vanligast, Gryffindor förekom det en hel del av, några Ravenclaw men Slytherin... otänkbart. När Martin grubblade på det kom Kira in i rummet och undrade vad som var fel. Han förklarade för henne vad han tänkte på och hennes ord; ”Hon är vår dotter oavsett.” fick honom att le. Roman och Katia var hans barn oavsett att de valt Durmstrang över Hogwarts och det var klart att Merula också var det oavsett elevhem. En dag för länge sen hade han lovat sin fru att han aldrig skulle göra som hennes föräldrar och döma sina barn för val de gjorde i livet och detta var hennes sätt att påminna honom om det löftet. Han gav sin kloka hustru en kram och en lika passionerad kyss som första gången och påminde henne om att med alla barn iväg på skolan hade de huset helt för sig själva. Kira skrattade sitt vackert klingande skratt medan hon tog hans hand och började leda honom mot sovrummet.

Post Reply