Caitlin Pennyfeather [Arkitektlärling] (Spirry)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Caitlin Pennyfeather [Arkitektlärling] (Spirry)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 19 mar 2012, 15:45

Arkitektlärling på Modern Castle

Caitlin Pennyfeather spelas av Spirry

Kensington & Chelsea, London

”Nej, gå inte där!” skriker Caitlin Pennyfeather till och flyger upp från golvet för att stoppa besökaren från att trampa rakt på en ritning hon brett ut på den mörkblåa mattan. Det var svårt att hitta någonstans överhuvudtaget att gå på, men på nåt sätt lyckas den tunna kvinnan ta sig genom rummet snabbt och smidigt utan ett enda snedsteg. Hon rullar kvickt ihop det stora papperet och fortsätter sedan med ett tiotal andra ritningar och skisser som på samma sätt försvårar färden från dörren till fåtöljen som står i ena hörnet av det färgglada rummet eller till sängen med det virkade överkastet i andra hörnet. Hela rummet verkade vara en enda röra. Väggarna täcktes av stora egengjorda, abstrakta målningar i regnbågens alla färger och alla bords- och golvytor verkade täckta med höga boktravar.

Caitlins rumskompis, Francis Norwood, som fått tvärbromsa i dörröppningen, sköt undan några notblad från sängen och slog sig ned där. De två hade bott tillsammans i lite mer än ett år vid det här laget och trivdes utmärkt i varandras sällskap. De två hade funnit varandra efter att båda ha blivit dumpade av samma tjej, komiskt nog och vänskapen växte ut ifrån det. De balanserade upp sina likheter och olikheter på ett bra sätt och lyckades på så sätt undvika att gå varandra på nerverna för det mesta.


Caitlin hade flyttat till London ett år efter sin FUTT-examen på Hogwarts. Hon hade lämnat Hogwarts med väldigt fina betyg och med de kontakter hon hade i sin släkt kunde hon säkert ha fått sig en tjänst på ministeriet direkt efter examen, men istället valde hon att ta ett år borta från Storbritannien. Hon lämnade därför sitt barndomshem i Aberystwyth bara ett par veckor efter att hon återvänt dit och flyttade istället ned till Afrika för att jobba som volontär på en nybyggd skola i Somalia. Livet i Afrika var väldigt annorlunda mot det trygga och strikta livet som ravenclawelev på Hogwarts. Reglerna var nästan de motsatta, likaså väder och värderingar, men detta passade Caitlin bra vid den tidpunkten. Hon hade alltid levt i en miljö som visserligen gav henne utlopp för sina kreativa och fritänkande sidor, men Afrika gav henne en helt ny syn på det. När hon kom tillbaka till Storbritannien efter ett år av improviserade quidditchmatcher, begagnade trollstavar och afrikanska trollbrygder hade hon fått en helt annan syn på livet. Hon ville gärna återvända till Afrika snart igen, men då volontärarbete knappast var någon bra inkomstkälla så bestämde hon sig för att skaffa sig en utbildning och jobba lite innan hon lämnade Europa igen. Hon hade fått upp ögonen för husbyggen under sin tid i Somalia, men bestämde sig för att satsa på planeringen inför byggandet istället för byggandet i sig. På så sätt leddes hon in på arkitektbanan. Hon fick en lärlingsplats på en relativt nystartad firma vid namn Modern Castles i utkanten av London och med hjälp av föräldrarnas ekonomiska stöd fick hon dessutom tag i en lägenhet att bo i tillsvidare.


För Thomas och Cecilia Pennyfeather, Caitlins föräldrar, hade barnens utbildning alltid varit viktig. På grund av detta gjorde de med nöje allt för att underlätta för dotterns studier. De ville gärna att hon skulle kunna stå på egna ben förstås, men så länge som det inte var möjligt var de beredda att lägga ut med de pengar som hon behövde. Caitlin hade alltid som mål att betala tillbaka dessa pengar så snart hon hade råd, men tills dess tog hon tacksamt emot alla bidrag som gjorde att hon kunde bo där hon bodde och äta det hon ville.


Sedan samma kväll som hon återvände från Afrika var Caitlin vegan. Hon hade innan resan varit vegetarian, men gav upp tanken på specialkost när hon bodde i den lilla somaliska byn. Det var dels för krångligt och dels så kände hon inget behov av det. Anledningen till att hon varit emot köttätande innan var att hon ogillade sättet som djuren togs omhand på innan slakt, men detta var helt annorlunda i byn hon bodde i under vistelsen i Somalia. Nu när hon kommit hem igen äcklades hon ännu mer av allt hon läste i tidningar från diverse motståndsrörelser mot köttindustrin och valde att lägga animaliska produkter på hyllan helt och hållet. Hon grundade helt denna åsikt på vad andra berättade för henne genom tal och skrift, men kände inget behov av att söka reda på någon alternativ sanning då matprotesten passade hennes uppbyggda image perfekt. Hon klassade nu kött som ett gift hon inte ville ha i sin kropp, precis som alkohol, tobak och droger som hon avhållit sig ifrån hela sitt liv. Den enda ”drog” hon egentligen släppte in i sin kropp var koffein. Hon var på gränsen till beroende av kaffe och kunde häva i sig mängder av drycken.


”Är den där ny?” frågade Francis och pekade mot en smal målning som stod lutad mot garderobsdörren. Caitlin hade så länge hon kunde minnas varit intresserad av konst. Först hade det bara varit en rolig hobby, men på senare år hade det blivit ett sätt att uttrycka sina känslor och åsikter och visa upp den för världen. En och annan utställning hade hon genomfört under de dryga tre åren som hon bott i England sedan sin FUTT-examen, men någon framgång som konstnär hade hon aldrig rönt. Det gjorde henne inte heller något. Nog gillade hon att måla, men någon konstnärskarriär siktade hon inte på. Då trivdes hon bättre med sitt nuvarande yrkesval.


”Jo, målade den inatt”, svarar den tunna kvinnan och kliar sig lite i det kortklippta, rödfärgade håret när hon ser bort mot tavlan. Hon målade ofta nattetid, hon tyckte att känslorna flödade bättre då. Just den här målningen var en reaktion på någon debattartikel som hon läst i tidningen under gårdagen och som hon dessutom ämnade skicka in ett argt svar på. Hon hade alltid varit en kvinna med starka åsikter och en förmåga att uttrycka dem genom arga ord, både i skriven och verbal form. Hon hade dessutom ett hett temperament, så det hände ofta att hon hamnade i diskussioner som andra gärna undvek bara på grund av att hon blev så uppeldad. Faktumet att Francis var en såpass lugn och oaggressiv person som han var, var nog den enda anledningen till att Caitlin överhuvudtaget klarade av att bo så nära inpå någon. När hon bodde hemma hos sina föräldrar hade hon ständigt hamna i gräl med dem över skilda åsikter, men Francis visste hur man handskades med Caitlin på ett helt annat sätt så de bråkade knappt aldrig.


Caitlin kastade sig ned på sängen bakom ryggen på Francis. De gröna ögonen blinkade några gånger samtidigt som ett leende blev bredare och bredare på de tunna läpparna i det hjärtformade ansiktet. Hon hade alltid haft en förmåga att gå från tankspridd och allvarlig till glad och pratglad på två sekunder.

”Sisten till köket får äta din tomatpaj till middag!” ropar hon och skuttar smidigt upp ur sängen.

”Caitlin!” ropar Francis när han springer efter henne. ”Vi vet båda att jag har känsligare mage än dig! Jag kommer dö!” Caitlin ger upp ett porlande skratt och bromsar in på sina bara fötter vid kylskåpet. Ingen av lägenhetens invånare kunde laga mat något vidare bra, men Caitlins matlagning var i alla fall snäppet bättre än Francis. Man kunde nästan tro att de inte lagade någon ätbar mat överhuvudtaget när man såg den unga kvinnans kroppsfigur. Hon var tunn som en sticka och saknade former nästan helt och hållet. Dock så var hon inte undernärd, hon hade alltid varit tunn. Tillsammans med hennes knappast imponerande längd såg hon liten ut. Detta vägde hon dock upp med sin stora mun och i vissa undantagsfall en rak höger på väl valda ställen.