Tristram Keigwin [TDM: MOP - Polis] (Taura-Tierno)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Tristram Keigwin [TDM: MOP - Polis] (Taura-Tierno)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

"Polis" inom den Magiska Ordningspatrullen

Tristram Keigwin spelas av Taura-Tierno


Lisburn


Tristram är långt ifrån glad när han slänger bort en hög med kläder från sin stol, sätter sig vid skrivbordet och skjuter en stapel med böcker han verkligen borde ta sig tid att läsa åt sidan. Han plockar fram ett papper, bläckdonet och en fjäderpenna som han är mindre rädd om, för han är inte säker på att pennan kommer att överleva det här. När han väl sätter igång skriver han inte riktigt så att pennan glöder, men det är inte långt därifrån.

Till min odrägligt dumma rumskompis,

Det var en nästan perfekt avslutning på en väldigt dålig helg som mötte mig när jag klev in till lägenheten. En väldigt otrevlig syn, ska du veta, för jag är inte riktigt säker på om du faktiskt förstår (ironisk underton, om du inte förstod det heller!). Jag var redan helt slut och uppgiven och upprörd, så att mötas av ... jag vet inte. Jag vet bara att det finns något jag vill säga till dig:

... Men jag ska kanske börja med att berätta om helgen, för att ge det här ett bra sammanhang.

Först och främst så var det tråkigt. Jag vet att du tycker att jag alltid är alldeles för vetgirig för mitt eget bästa, men jag har faktiskt lärt mig en väldigt viktig sak under helgen: att sitta fast på ett proppfyllt tåg med en massa mugglare, i den här värmen, är INTE ROLIGT! Speciellt inte när man redan är upprörd. Men. Jag ska inte berätta om saker i förväg.

Vet du hur besvärligt det är att spendera en hel helg med alla mugglarsläktingar? De är så konstiga. Inte just att de är mugglare, utan det är just min kära mors släkt som är högst egendomliga. Vet du vad för besynnerliga saker de pratar om? Det enda de pratar om är krig hit och terrorister dit som att hela deras värld håller på att kollapsa. Och alla dessa nymodigheter som kommer och förstör världen och deras privatliv och allt vad det är. Det är inte att de pratar om det, det är att de bara BABBLAR PÅ som att man har en susning om vad de pratar om, och det är ju inte som att man kan fråga, och så har de alla konstiga och märkliga skämt som man inte förstår sig på. Speciellt mina kusiner. Bilder på katter med oläslig text och ansiktsböcker och statusar och jag vet inte vad. Det är så att man borde sätta sig och faktiskt försöka förstå allt, men det har man ju aldrig tid med!!


Innerst inne så vet Tristram att han inte egentligen har riktigt så mycket emot mugglardelen av sin släkt som det låter – och det vet Flynn också, nu är han bara lite upprörd. Alla accepterar honom som en väldigt tystlåten och blyg person – något som inte alls är sant när han umgås med magiker, för då är han snarare väldigt pratglad och ivrig att lära känna nya människor, men det är en väldigt bra täckmantel för det fåtal tillfällen hans mugglarfödda mor insisterar med att dra med honom för att träffa mugglarsläkten. Egentligen skulle han vilja lära sig mer om hur de fungerar, men det är bara en av många sådana där saker som man "borde göra". Så ofta träffar han inte sina släktingar. Inte de på moderns sida, i alla fall; Tristrams farföräldrar ä magiker båda två, så på den sidan kan han åtminstone vara sig själv med släkten.

Det jobbigaste var däremot min morbror, och hans nya fru. Det finns två problem med dem. Den första är att hans fru är som en kopia utav Claire McDowell. Du minns henne, va? Hon har nästan exakt samma lockiga hår och samma ansikte och hennes röst ...! Varje gång hon pratade kändes det som att jag skulle få ryck och jag bara ville gå därifrån.

Claire McDowell är ett minne som Tristram gärna skulle glömma bort – han har mer än en gång lekt med tanken på att försöka radera det från sig själv. Det är inget han skulle göra, såklart, för tanken på att mixtra med sitt minne är så otroligt dum, och Tristram är allt annat än dum. Han tänker alltid igenom allt han gör innan han gör det; att inte ha en plan för saker och ting är något som han är ytterst obekväm med, och att inte ha koll på vad som kommer att hända tenderar att göra honom väldigt nervös. Han spenderar en hel del tid med att mentalt förebereda sig på olika utfall av händelser, bara för att veta hur han ska reagera i alla tänkbara situationer. Att tänka på Claire McDowell får Tristram att minnas ett av de tillfällen då han slängt sitt förnuft åt skogen, när han som sextonåring sprang över halva Hogwarts på ett ärende som flickan han var så otroligt förälskad i hade bett honom att utföra, trots att det alldeles strax var dags för GET-examen. Tristram anser fortfarande att det är hennes fel att han var så distraherad att han bara fick ett A i sitt GET i Förvandlingskonst; hans kittel hade fortfarande svans och öron, och kattungen därefter var sotig och hade fortfarande ett handtag över huvudet.

En ond, mycket ond, person, är vad hon var. Han skäms verkligen över hur naiv och dum han var som sextonåring. Speciellt eftersom han vet att han borde ha klarat av bättre; han gjorde det i alla andra ämnen, trots att han redan då hade börjat glida ifrån att vara något av en plugghäst, till att vara något mer rebellisk. Han kan fortfarande komma ihåg hur besviken Professor Amend – som inte bara var läraren i ämnet, utan även Tristrams elevhemsföreståndare – blev när han fick höra om hur det gick. Professorn hade, med all rätt, förväntat sig ett betydligt bättre resultat.

Men det är inte det värsta! Eller, det kanske är det värsta. Jag vet inte. Det är hemskt, men det finns en annan väldigt besvärlig sak också! Det är så jobbigt att sitta och lyssna på dem prata om hur bra de har det tillsammans och hur perfekta de är för varandra, och hur de hoppas på att få ett barn snart ... och mitt i allt det kunde jag nästan se framför mig hur min morbror bedriver otukt med en kvinna vid namn Charlotte, som jobbar på hans kontor, och är, inte nästan tjugo yngre, utan nästan tjugo år ÄLDRE ...! Jag satte tevattnet i halsen och råkade hosta ut det rakt över mormors sockerkaka. Jag skojar inte! Det var riktigt, riktigt vidrigt!

Tristram behöver inte påpeka att han faktiskt, ordagrant, nästan kunde se det framför sig. Tristram har en gåva – eller en förbannelse; han har aldrig riktigt kunnat bestämma sig. Han kan se det förflutna, precis som somliga kan se framtiden. Han ser saker som folk har gjort; vad föremål har använts till; vad som har hänt på platser. Det är svårt att kontrollera, och oftast dyker det upp utan förvarning. Hur detaljerad kunskapen är, eller vilket sammanhang den får, varierar stort. Det var extra besvärligt under åren på Hogwarts, när han dels inte var van vid det, och dels så har det hänt så otroligt mycket på Hogwarts som man egentligen inte vill veta. Eller som man inte vill veta att ens kompisar har gjort. Tristram har fått gå och bära på många hemligheter som inte tillhör honom, och han bestämde sig tidigt för att det vore fel att berätta om sakerna. Folk var obekväma kring honom som de var, efter att de fick reda på vad han kunde göra – men det avhjälptes lite av att han aldrig avslöjade något, åtminstone inte så att skvaller spreds. Flynn – en av de få som aldrig betedde sig reserverat kring honom för den sakens skull – har han delat med sig ett och annat med, när det saker varit för jobbiga att hålla till sig själv. Men redan då litade han fullständigt på att Flynn aldrig skulle sprida något vidare.

Just nu tycker Tristram att hela saken känns mer som en förbannelse än något annat, för han kan fortfarande inte få bort tankarna på sin morbror och en tant gammal nog att vara Tristrams mormor som gör det i serverrummet – och vad ett serverrum är vill han inte veta Men å andra sidan så har förmågan redan kommit väl till pass ett par gånger under hans arbete på Magiska Ordningspatrullen – ett yrke han började utbilda sig till direkt efter Hogwarts – trots att det inte var länge sedan utbildningen tog slut och han fick börja med det faktiska arbetet. Faktum är att det var anledningen till att han sökte ett sådant jobb, för att han ville arbeta med något där förmågan skulle kunna komma till användning. Så han förblir kluven.

Jag hoppas att du inte är hjärndöd nog när du läser det här för att förstå att det blev en lite tryckt stämning under resten av besöket. Det var svårt att se min morbror på samma sätt efter det, och inte fick jag någon kaka som tröst. Den sista droppen kom när en av mina kusiner råkade få tag i min trollstav, och undrade varför jag hade en sådan att leka med. Det blev inget allvarligt av just trollstaven, men jag fick utstå ganska många gliringar om varför jag sprang runt med en trollstav som leksak, och sedan en hel del saker jag inte riktigt kunde relatera till, men jag är säker på att det inte var saker de hade sagt om mormor och morfar var i närheten! Det var inte roligt. Men du tycker säkert det, eller hur? Du sitter och skrattar, eller hur? Hm?! Shirley Wood. Säger jag bara. SHIRLEY WOOD, tänk på det!

Det är inte bara Tristram som har pinsamma och skämmiga minnen. Tristram kan se framför sig hur Flynn småflinar åt hans misär – han vet att Flynn kommer göra det, såsom Tristram medvetet formulerade sig – och hur flinet snabbt byts ut mot den där besvärade, skamliga blicken Flynn alltid får när historien om Shirley Wood förs på tal. Det får Tristram att flina lite.

Ha. Ha. Ha.

Men vart var jag? Jo, det var ingen jättetrevlig vistelse, och det var ganska skönt när vi skulle därifrån. Jag och min mamma hade tänkt transferera, men min moster och hennes man insisterade på att eftersom vi skulle åt samma håll – trodde de – så kunde vi ta samma tåg. Toppen. Men det gick bra, fram tills att tåget började bli fullare ... och fullare ... och till slut var det så proppfullt att det knappt gick att andas. Och sedan stannade det. Och stod still. Och stod stilla. Och startade inte igen. Vi stod still i NÄSTAN EN TIMME FÖR TÅGET HADE GÅTT SÖNDER! Det var varmt och svettigt och äckligt och trångt och det var folk överallt och vi hade ingen aning om när vi skulle komma därifrån, och det gick liksom helt enkelt inte att göra någonting åt det. Det var det värsta som har hänt på LÄNGE!! När vi väl kom iväg igen, och blev av med släktingarna var vi så pass nära mina föräldrar att jag följde med dit och tog flampulvret hem.


Tristram och Flynn har ingen eldstad i sin lägenhet, men lägenhetskomplexet de bor i har det. Det är ett relativt stort hus – även om alla lägenheter inte används – där det bor flera andra magikerfamiljer. Huset i sig ligger i Lisburn, mitt i ett bostadsområde. Mugglarna som bor i närheten ser bara huset som ett evigt byggnadsprojekt, det där som aldrig tycks bli färdig, men ingen mugglare lyckas fundera på det tillräckligt länge för att bli misstänksam. Det är en trevlig plats att bo på, och de har en väldigt trevlig lägenhet att dela på. Tristram trivs där, och framförallt så trivs han att bo med sin bäste vän. Oftast, i alla fall. Eller nej; alltid, men ibland inträffar det saker som man stör sig lite på. Som idag.

När jag klev ut ur eldstaden tänkte jag: äntligen hemma! Lugn och ro i mitt hem, utan något besvär eller krångel eller äckliga morbröder och jobbiga kusiner eller allmänt jobbiga situationer. Jag hade en idyllisk bild av hur min kväll skulle vara. Hur tror du att den överlevde åsynen av vad som bara kan beskrivas som Wandswoods slagfält? (hint: den är lika död som staden ifråga).

Så, jag hade ju en sak att säga till dig:

STÄDA UPP DIN SKIT!!!!!


P.S. Förlåt att jag kallade dig odrägligt dum. Du är bara vanligt dum. D.S.


Tristram tittar över brevet, och pustar ut. Han känner sig inte lika arg nu, när han har fått skriva av sig, som han gjorde när han började Vilket var lite varför han började skriva från första början – trots att Flynn bör vara hemma om inte alltför länge – för det är ju inte som att Flynn hade anständigheten att vara här NU och ta väldigt bitsk kritik för lägenhetens tillstånd. Tristram reser sig upp och slänger en blick på examensbeviset från Hogwarts som hänger på väggen, med en lista över hans sex FUTT. Ingen notering om att ha varit Prefekt, till hans fars besvikelse, eftersom det fanns ett visst hopp om att Tristram skulle följa i sin fars fotspår. En mild, men ändå kännbar, besvikelse, som dykt upp flera gånger från faderns, men aldrig moderns, sida. Men under fjärde året så insåg Tristram att det gick att ha betydligt roligare saker för sig än att vara perfekt duktig och lydig, och det hade nog bara varit jobbigt att vara Prefekt, speciellt eftersom Flynn inte heller var det. Inte för att de var de värsta bråkstakarna på skolan eller något sådant ... men de var inte de lydigaste heller. Han har till och med behövt utstå ett illvrål från sin far, en gång; ett annat mindre trevligt minne.

Han är på väg att lägga ifrån sig pennan, när han funderar på om han kanske var lite för hård i brevet. Han vet att Flynn inte kommer ta åt sig av det – de känner varandra för bra för det – men han bestämmer sig ändå för att han kanske ska avsluta det med en lite vänligare ton, så han lägger till ytterligare en rad.

P.P.S God natt och sov gott, vi ses imorgon. D.D.S.

Det går verkligen inte att vara arg på Flynn länge. De kan bråka och skrika på varandra ibland, men det kan liksom inte sätta sig på djupet. De har varit bästa kompisar sedan fjärde året på Hogwarts, trots att Flynn gick i Hufflepuff och Tristram i Ravenclaw. De passar ihop som handen i handsken; det går inte att hitta en bättre vän. Han går ut från sitt rum, genom hallen – och sparkar undan lite av Flynns skräp på vägen – in till köket och sätter fast brevet på den mest synliga skåpsluckan, som han vet att han Flynn kommer att öppna för att äta någonting när han kommer hem. Och han borde komma hem relativt snart, eftersom det är en arbetsdag imorgon. Speciellt om han ska hinna städa.

Tristram går in på badrummet för att tvätta av sig lite – han ser inte speciellt vacker ut när han ser sig i spegeln. Han är svettig och äcklig efter den hemska tågresan; det röda håret som vanligtvis hänger strax nedanför öronen är klibbigt och allmänt otrevligt, och han känner sig riktigt ful just nu. Vanligtvis är han relativt nöjd med sitt utseende; han är ganska smal, men vältränad, såsom det behövs för det ganska aktivt krävande yrket han har, är medellång, har mörkgröna ögon och ett smalt ansikte. Det enda som han egentligen stört sig på – och som han ibland blivit retad för – är öronen, som är lite för stora för huvudet.

När han tvättat sig går han tillbaka till köket, öppnar luckan som lappen sitter på, tar sig en kaka, och innan han går och lägger sig lägger han till, längst ned på brevet:

P. P P. S. Jag tog den sista kakan, skyll dig själv som inte var hemma.

Post Reply