Vera Lawey [DG: Lawey's bric-a-bracs] (Ailue)

Angfiel
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Inlägg: 1698
Blev medlem: 03 feb 2008, 23:17
Ort: Snapes sovrum

Vera Lawey [DG: Lawey's bric-a-bracs] (Ailue)

Inlägg av Angfiel » 13 aug 2012, 12:49

Butiksägare till butiken Lawey's bric-a-bracs i Diagongränden

Vera Mirabella Lawey spelas av Ailue


Newport, Isle of Wight

Med de blonda lockarna fladdrande bakom ryggen och ett leende på de mjuka, smultronrosa läpparna sicksackar en ung flicka mellan de många häxor och trollkarlar som besöker Diagongränden just denna sommardag. Tolvåriga Vera Lawey och hennes två bröder har alltid lekt på de små, slingrande gatorna utanför sin pappas butik.
”John!” Ropar Vera genom myllret av folk. Leendet på hennes läppar har suddats ut och det fräkniga ansiktet tycks blekare än innan. Hon kan inte se sin två år yngre halvbror någonstans. En lång pojke, lika blond som Vera stannar bakom henne.
”Vad är det Vera?” Frågar pojken. Vera skakar på huvudet och rynkar sina ögonbryn.
”John är borta!” Säger Vera till pojken, som råkar vara hennes andra bror, fjortonåriga Elliot. Elliot lägger en hand på sin lillasysters axel. Vera är alltid så överbeskyddande.
”Ingen fara, vi hittar honom, när såg du honom sist?” Frågar Elliot sakligt. Han är van vid Veras behov av att alltid ha kontroll och göra som hon blivit tillsagt och för tillfället har barnens pappa bett henne att hålla koll på John. Vera skakar på huvudet och skrynklar ihop sitt runda, fortfarande barnsliga ansikte för att inte börja gråta. Vera hatar att göra folk besvikna och nu har hon svikit sin pappa genom att låta John springa iväg.
”Jag vet inte, jag jagade honom och sen vara han bara… borta!” Vera lägger armarna runt sin brors midja och borrar in ansiktet i hans rutiga skjorta. Elliot klappar henne tafatt på huvudet. Vera förstorar alltid upp småsaker. Men Elliot gillar sin syster i alla fall, hon är alltid lika snäll och mild. Alla de tre syskonen Lawey står varandra mycket nära. Så klart bråkar de ibland, precis som alla syskon. Men för det mesta har de roligt tillsammans.

Dörren till faderns butik, Lawey’s bric-a-bracs öppnas med ett pling. Mr Lawey får syn på sina två barn. Vera som snyftar och Elliot som försöker lugna henne.
”Vad har hänt, ungar? Var är John?” Frågar Mr. Lawey och stryker med handen över sitt tunna, alltmer grånade hår. Veras underläpp darrar, nu kommer henens pappa att bli jättebesviken på henne. Inte för att han någonsin skäller på sina barn eller visar att han är missnöjd med dem så är Vera säker på att han innerst inne känner både besvikelse och ilska över att hon inte gjort som hon blivit tillsagt.
”John… han-han sprang ivä-ä-ä-äg!” Hulkar Vera och gömmer åter ansiktet i Elliots skjorta. Mr Lawey får en rynka i pannan.
”Ta det lugnt, Vera. Han kan inte vara långt borta.” Säger han.
”Jag ska bara låsa butiken så letar vi upp honom och far hem” Tillägger Mr Lawey och viftar med trollstaven så att butiksdörren slår igen och låser sig med ett mekaniskt klickande. Elliot gör sig fri från Vera och tar henne i handen istället.
”Minns du åt vilket håll han sprang?” Frågar han sin yngre syster. Vera pekar uppför gatan samtidigt som hon kniper ihop munnen för att inte börja lipa igen. Henens pappa kommer knappast att låta henne ha ansvaret för John om hon bara grinar hela tiden.

Mr Lawey sluter upp bakom sina barn.
”Hur länge sedan var det du såg honom, Vera?” Frågar han och spanar ut över den alltmer avtagande folkmassan.
”Tio minuter sedan, ungefär tror jag” Piper Vera. I hennes värld är tio minuter ganska mycket, men hon skulle aldrig så mycket som tänka tanken att ljuga för sin pappa. Eller för någon annan för den delen. Mr Lawey nickar.
”Då kan han inte vara långt borta” Säger han lugnande och fortsätter att spana efter sin son.
En rufsig, rödhårig hjässa tillhörande en spinkig gosse i tioårsåldern syns efter en liten stunds vandrande i det avtagande folkmyllret.
”JOHN!” Ropar Vera och springer de sista stegen fram till sin lillebror. John tittar förvirrat på sina två syskon och på sin pappa.
”Vad är det om?” Frågar han.
”Jag trodde aldrig att vi skulle hitta dig!” Utbrister Vera lättat. Hon tar sin något motvillige bror i handen.
”Så bra, flocken samlad! Då far vi hem” Säger Mr Lawey och stryker Vera över håret.

En sensommareftermiddag tre år senare plockar femtonåriga Vera Lawey upp tekoppar ur en stor kartong. En efter en placerar hon dem i trähyllan som hennes far anvisat. Hon sommarjobbar i butiken nu. Hon tjänar inte speciellt mycket, men Mr Lawey är nöjd med henne och har flera gånger påpekat att hon är ansvarsfull och duktig. Berömmet värmer inuti Vera och får henne att fortsätta rensa hyllor, damma och plocka upp även att hon innerst inne hellre hade varit ute med sina vänner. Elliot jobbar också i butiken då och då. Han hjälper deras pappa att hålla ordning på ekonomin. Men Vera är den som står för det slitiga arbetet. Hon längtar efter att Mr Lawey ska anse henne tillräckligt ansvarasfull för att ta betalt av kunderna. Kunderna, ja. Sådan har det varit ont om hela sommaren. Affärerna går dåligt och det blir inte bättre av att Mr Lawey fått problem med sina lungor och inte orkar lika mycket som förr.

Vera tittar ut genom ett av den lilla butikens två, smutsiga skyltfönster. Hon stannar upp i rörelsen, den rosablommiga tekoppen far i golvet med en skräll och splittras i tusentals bitar. Utanför fönstret står någon hon aldrig sett i verkligheten, men så många gånger funderat över. Sin och Elliots riktiga mamma, Mirabella, vad hon heter i efternamn nu för tiden har Vera ingen aning om. Hon ser äldre ut än på fotografiet av henne som Vera har. Men hon är ändå vacker, långt, blont hår som hänger utsläppt över ryggen och klarblåa ögon. Hennes läppar är tunna, precis som Veras och under den skira, ljusgröna klädnaden syns en tunn kropp. Mirabella ser mycket yngre ut än Mr Lawey. Dock vet Vera att hon faktiskt är nästan sju år yngre också, men hade hon inte vetat det hade hon gissat på minst tio år. Vera suckar, hon hade gott kunnat få ärva sin mors kroppsbyggnad om hon nu skulle ha något från denna svekfulla, egocentriska och självupptagna kvinna. Men icke, bara håret och de tunna läpparna har Vera ärvt. Hon är åt det rundare hållet och ganska kurvig. De bruna ögonen är likadana som Mr Laweys. Vera kniper ihop munnen till ett streck, men då hon ser Mirabella försvinna utom hörhåll böjer hon sig åter över tekopparna.

Dörrklockan pinglar.
”William?” En sval kvinnoröst. Åter en gång tappar Vera en tekopp i golvet. Denna gång en gräddfärgad med två fula kattungar som motiv. Hon har aldrig hört rösten innan, men känner sig ändå säker på att det är hon. Där står hon. Mirabella passar inte in i den slitna butiken, hennes spetsiga skor i något som ser ut att vara ormskinn skär sig mot det gråslitna trägolvet. Vera drar ett djupt andetag.
”Pappa är iväg för tillfället. Kan jag hjälpa er?” Frågar Vera och stryker sina svettiga handflator mot kjolen. Mirabella höjer på sina välplockade ögonbryn och mönstrar Vera uppifrån och ner. Hon kniper ihop munnen.
”Jaha, så det var sådan du blev.” Säger Mirabella lugnt. Vera vet inte riktigt om hon ska svara något eller bara hålla tyst, om Mirabella precis hävt ur sig en förolämpning eller gjort ett konstaterande. Vera rycker på axlarna. Att prata med Mirabella vore som att riva upp såren som hon så noga försökt läka under sin uppväxt. Visst har Johns mamma, Caroline varit ett hyfsat substitut. Men hon är fortfarande inte en mamma. Vera kan inte prata med henne om allt, inte som man ska kunna med en mamma. Inte för att hon skulle kunna det med Mirabella nu heller, men om hon hade haft en mamma som brydde sig och en mamma som fanns där. Vera biter sig i läppen. Lyckligtvis behöver hon inte säga något för i samma stund dyker Elliot upp bakom henne. Hans ansikte blir blekt då han får syn på sin mamma. Modern som lämnade honom när han var tre, Vera har aldrig reflekterat över ifall han har några riktiga minnen av henne. Elliot lägger beskyddande händerna på Veras axlar.
”Varför lämnade du oss?” Frågar Elliot vasst. Rakt på sak, Vera förstår inte hur han vågar. Samtidigt blir hon nyfiken. Mr Lawey har aldrig berättat mer för dem än att Mirabella förälskade sig i en annan man. Mirabella suckar.
”Jag ville aldrig ha barn. Det låter kanske hemskt i era öron, men så var det och är fortfarande. Jag var bara 21 år gammal då jag fick dig, Elliot. Vi hade inte beslutat oss för att skaffa barn. Det var ett misstag, jag ville abortera. Men William bönade och bad, han blev så lycklig över att jag blivit gravid. Jag kunde inte ta ifrån honom den lyckan. Jag var fortfarande så förälskad i honom. Han skötte dig, Elliot. Jag gjorde vad jag var tvungen till, men inte mer. William önskade sig ett till barn, fortfarande var jag så rädd att förlora honom, så förälskad i honom. Så strax efter min tjugofyraårsdag föddes du, Vera. William var den som tog hand om dig mest. Jag sa att jag var trött, utmattad. Kanske var jag på väg att gå in i väggen. Er far trodde mig, han var alltid lätt att lura. Samtidigt mötte jag Albany Haven på jobbet. Det fanns en spänning emellan oss, han var spännande och rik. Inte som William, en sliten egenföretagare. Jag var otrogen. Jag hade inget att hämta i vår familj. Jag hade inget band till er och mina känslor för William hade svalnat. Så jag packade min väska, gav mig av. Gifte mig med Albany och fick två barn. Isolde och så min yngsta, Archibald.”
”Så du ville ha barn med den där Albany då?” Frågar Vera hetsigt, utan att tänka. Hennes mamma blev precis ännu mer egoistisk och känslokall. Vera har nära till gråten nu. Tydligen ska moderns berättelse få henne att förstå något. Men Vera kan inte förstå. Hon kan inte förstå att man kan vara så osäker att man inte vågar säga emot den man älskar i rädsla att förlora honom. Hon kan inte förstå hur man kan låta två barn växa i ens kropp under nio månader vardera för att sedan strunta blankt i dem, lämna över dem till mannen man älskar. Inte heller förstår hon att hennes mamma kan vara så självisk. Skapa två individer, ge dem liv och sedan lämna över ansvaret till någon annan. Bara för att själv få vara med den man älskar. Dessutom dög ju tydligen inte William, hon lämnade ju honom.
”Jag var så ung under tiden med William, jag trodde att han var mitt livs kärlek. Men när jag såg hur högt han älskade er blev jag faktiskt, även att det tar emot att säga det. Svartsjuk. Jag ville inte dela honom med någon, dessutom åldrades han, jag saknade hans unga frihet. Så mötte jag Albany. Med honom kunde jag mogna och till slut tog vi beslutet att skaffa ett barn. Det blev en dotter och släkten Haven är mån om att föra sitt namn vidare. Vi har och hade goda tillgångar, så ett barn till var inga problem. Så för fem år sedan fick vi Archibald. Jag älskar dem, jag önskade också att få barn. Det var bara det att jag inte var mogen när jag fick er med William.” Mirabella studerar sina barn med något beklagande, men ändå kallt i blicken. Vera kan fortfarande inte förstå. Hur kan man vara så extremt egoistisk? Hon tänker inte försöka förstå ens. Mirabella är inte värd det. Vera känner tårarna. De rinner längsmed hennes kinder. Hon känner sig som den lilla flickan som tappat bort sin lillebror igen. Vera inser att hon åtminstone inte är som sin mor till sättet. Hon har alltid värnat om de hon känner. Alltid tagit ansvar.

”Vad gör du här? Varför har du sökt upp oss?” Frågar Elliot, fortfarande lika bitskt som innan. Vera ser en tår skymta i hans ögonvrå också.
”Jag har kommit för att övertala honom om att sälja huset till mig. Jag äger redan halva och vet att ni är i behov av pengarna.” Så klart talar Mirabella sanning, familjen Laweys ekonomi går knappt runt, med tre barn som behöver mat och kläder, samt en hel del skolmaterial och bara en liten kuriosabutik att försörja sig med hjälp av är det inte konstigt att man måste vända på slantarna. I samma ögonblick äntrar William affären tillsammans med Johns mamma, Vera och Elliots styvmamma. Catherine har alltid behandlat de tre barnen lika, tagit hand om dem och skyddat dem. Hon har inget arbete, men hjälper till i butiken så mycket hon kan. Vera ser hur William greppar hårt om Catherines handled. Mirabella Havens slanka, chiffongklädda gestalt får Mr Laweys ansiktsuttryck att stelna, käkarna pressas samman och de bruna ögonen blir blanka.
”Mirabella?” Frågar Veras pappa oförstående. Mirabella nickar koncist.
”Jag skulle behöva tala med er två i enrum.” Deklarerar hon och nickar mot William och Catherine.
Bakom den stängda dörren längst bak i butiken blir de tre vuxna sittandes i kanske två timmar, Vera har inte så bra koll. Mötet med Mirabella, hennes mor hade varit alltför uppskakande. Det hade fått Vera att se sidor av sig själv hon inte visste att hon hade. Vera skäms lite, hon har alltid försökt att inte döma folk, inte tänka elaka tankar om dem och än mindre vara elak. Men mot Mirabella kan man inte vara vänlig, Vera har aldrig träffat på en så ansvarslös och egoistisk människa tidigare. Hennes händer skakar okontrollerat då hon ställer in tekopp efter tekopp i hyllan.

Fem år senare suckar tjugoåriga Vera Lawey tungt. I högerhanden trycker hon Johns hand. Han har hunnit bli arton år, alltför ung. Kanske är Vera själv också för ung. Visst har hon alltid vetat att hennes pappa var ganska gammal och att hans lungor blivit svagare med åren. Men inte trodde Vera att hennes far skulle dö så ung som sextio år. Bakom Vera går Elliot. Han klappar henne tafatt på axeln. De har precis fått reda på faderns sista vilja. Elliot har ärvt lägenheten som familjen flyttade till strax efter Mirabella Laweys uppdykande, hon köpte upp andra halvan av huset. John har fått hela Mr Laweys samling med böcker samt en hel del andra magiska föremål från världens alla hörn. Vera har ärvt butiken. Lawey’s bric-a-bracs tillhör henne. Visserligen har hon inget annat jobb en det dåligt betalda arbetet butiksbiträde i affären. Vera förstår att Mr Lawey testamenterade butiken till henne, hon har alltid hjälpt till mest i den. Elliot har ju sitt ministeriearbete och John håller på att utbilda sig till botare, men hon har inte haft några höga ambitioner för sitt framtida yrkesliv. Lönen som butiksbiträde har ändå räckt för att hon ska kunna skaffa och ha kvar en enrumslägenhet i Newport och dessutom räckt till mat. Även att Vera magrat och blivit likare sin mor sedan hon flyttade ifrån sin pappa och Catherine. Catherine… från början var lägenheten testamenterad till henne, men hon valde att ge den till Elliot. Hon har berättat för sin son och två bonusbarn att hon tänker bo hos sina föräldrar ett tag, att Mr Laweys lungor skulle ge efter så fort var ingen beredd på.

Vera drar efter andan. Hon börjar ta in det. Det faktum att William Lawey är borta, men hon kan inte acceptera det. Nu har hon inga föräldrar. Mirabella räknas inte, hon finns inte där och Catherine har tvingats förbarma sig över Vera och Elliot, kanske tycker hon inte det själv. Men Vera ser det så, hon ser Catherine som en god och uppoffrande människa, men inte som sin mor. Vera har ingen mamma och nu inte heller någon pappa i livet. Hon har bara Elliot och så John, men han har åtminstone Catherine kvar.

De tre syskonen stannar, kramar varandra länge och hårt, innan de skiljs åt. Vera transfererar sig till Diagongränden och sätter den rostiga nyckeln till Laweys Bric-a-bracs i låset och sätter sig på butikens slitna trägolv.

Femton år senare har Vera hunnit bli trettiofem år gammal. Lawey’s Bric-a-bracs har målats vitt och dörren kornblå. Golven har Vera och hennes sambo själva slipat. Visserligen ger fortfarande butiken intrycket av att vara sliten och oorganiserad, men det är bättre än innan. Hade Vera och Alvin bara haft råd hade de köpt nya hyllor och en finare disk, men de måste spara. De delar en liten lägenhet i Newport, snäppet större än den Vera bodde i tidigare, så stor att de har plats för åttaåriga Savannah, deras dotter.

Saker och ting har börjat reda upp sig för Vera. Hon har kontakt med sina syskon fortfarande och kan minnas de fina stunder hon och hennes far hade medans han var i livet. Visst finns sorgen där, det går inte en dag utan att Vera tänker på sin far. Men hon kan hantera det, minnas det fina. Hur han försvarat sina barn, tagit hand om dem och älskat dem. Mirabella Haven vill Vera inte tänka på, ända sedan Savannah föddes har Vera varit rädd att hon skulle bli som Mirabella, lämna barnet med dess far och fly sin väg. Men Vera skulle aldrig lämna Savannah, hon älskar sin dotter. Precis lika mycket som hon älskar Alvin, sina bröder och som hon älskade sin far. Vera har ett stort hjärta, hon bryr sig och skyddar de hon älskar. Hon lämnar ingen. Ingen ska behöva bli sviken eller sårad.

På gatan utanför Lawey’s Bric-a-bracs springer en flicka med blonda lockar och smultronrosa läppar. Hennes namn är Savannah Lawey och om några år kommer hon att ha en bror att leka med där ute. Vera ler och lämnar butiksfönstret samtidigt som hon stryker sin lätt runda mage.