Sharmaine Heart [TDP: Sierska] (Kyashi)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Sharmaine Heart [TDP: Sierska] (Kyashi)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 18 jan 2014, 23:24

Sierska på The Daily Prophet

Sharmaine Heart spelas av Kyashi


Darlington

Ett moln av någon obestämd men väldigt stark doft av parfym sprider sig snabbt i rummet när dörren till redaktion öppnas. Det är omöjligt att missa kvinnan som stiger in genom dörren med en stor bricka svävandes framför sig, täckt av en bakduk. Även om brickan gör ett tappert försök att få till sig uppmärksamheten med sin doft av nybakade muffins, så finns det nog inte en människa som skulle märka den före kvinnan som är bakom.

Trots att Sharmaine Heart är en ganska så kort och mullig kvinna, så gör det inte att hon försvinner i mängden. Hennes förkärlek för volanger på både klänningar och klädnader kan anses en aning udda och så även att nästan alla hennes kläder verkar vara ha mönster av olika slag, till och med klackskorna som klickar mot marken när hon går. Den högra handleden är oftast full av silverarmband som klirrar trevligt när hon rör handen och som passar fint tillsammans med silverringarna som finns på hennes vänstra ringfinger.

Ser man istället på Sharmaines ansikte så ser man snabbt glasögonen med de tjocka bruna bågarna som skymmer de grönblåa ögonen, och strax under dem finns de tydliga rosa fläckarna av rouge på hennes kinder. Näsan som pryder ansiktet är av en mer vanlig, spetsig variant och munnen där under är bred men har smala läppar som är målade i någon rosa ton, där ofta en orange slinga från håret har fastnat. Sharmaines hår som finns runt hennes avlånga ansikte är nämligen av den väldigt okontrollerade sorten. Det är både spretigt, långt, risigt och orange på en och samma gång. Det brukar dock inte vara något problem, för inget av det som nämnts är det som sticker ut mest med Sharmaine.

Det finns en sak som drar till sig allra flest blickar på den femtiosexåriga kvinnan, och det är det som finns nertryckt över håret, nämligen en hatt. När Sharmaine fyllde femtio år så ansåg hon sig gammal nog att bära hatt och skaffade då tolv olika hattar, en för varje stjärntecken, som hon sedan dess bär under rätt stjärnteckens period på året. Just denna dag är det mitt i kräftans tecken, så därför är Sharmaines hatt en röd sådan, med en kräfta på. Just precis, en kräfta. Alla hennes hattar är gjorda av hennes älskade hattmakare, som verkligen ansträngt sig för att göra hattarna så tydliga som möjligt att koppla ihop med de olika stjärntecknens namn.

Molnet av parfym dränker helt doften av nybakade muffins, när Sharmaine leder brickan vägen in till konferensrummet där brickan får lov att landa på det stora bordet. Småpratet som funnits har avbrutits av några nysattacker och en och annan hastig rörelse från någon som drar undan sin tekopp eller snabbt får ner händerna från bordet. Inget av detta lägger Sharmaine märke till, för hon har fullt upp med att ta av bakduken som legat över brickan så att de vackra chokladmuffinsen med apelsinglasyr blir synliga.

”Varsågoda, mina kära kollegor. De är alldeles nybakta!” kvittrar Sharmaine med ett stort leende så att hon visar upp rader av vita och raka tänder. Hennes ansikte får sig ett fundersamt uttryck, tills hon plötsligt inser vad det är som saknas och trollar fram tallrikar och små skedar som hon delar ut till alla runt bordet. Hon blir så glad när hon ser att alla tar för sig och blir ännu gladare när hennes kära kollegor berömmer henne för hennes nya mästerverk. Det är de fina kommentarerna som får henne att fortsätta ta med sig nya bakverk flera gånger i veckan som hon bjuder på innan morgonmötet startar.

Senare under dagen så sitter Sharmaine ensam inne på sitt kontor och dricker te för att få nya tebladsrester. Efter den sista klunken så kan Sharmaine strax därpå börja spå i tebladen som nu finns på fatet som hör till koppen. Att spå i teblad är hennes favoritspåsätt, men annars så använder hon gärna händer, men det brukar vara svårt att hitta någon som är frivillig till att spås. Hennes barn kan gå med på det någon gång ibland, men det är så förskräckligt att spå dem ifall hon skulle få reda på något alldeles hemskt. Tänk ifall hennes älskade små barn skulle råka illa ut!

Hennes tankar avbryts tvärt av ett högt skrik från hennes egna läppar. Sharmaine tappar fatet som hon nyss tagit sin första titt på, och flyger upp från stolen med en vild blick. Det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant! Något alldeles förskräckligt kommer att hända imorgon! Åh, hur ska hon klara av att arbeta den här dagen när hon vet att det imorgon kommer att hända något riktigt hemskt? Hon skulle ha stannat i sängen den här dagen också, för tänk om det hemska tar fel på dag och kommer en dag för tidigt? Kära nån! Hon kommer att dö på vägen hem!

Sharmaine plockar i panik ihop sina saker, slänger hafsigt ner dem i den turkosa väskan och tar i sista stund upp trollstaven som legat på skrivbordet, innan hon rusar ut ur rummet. Det är inte många inne på kontoret vid den här tiden. Det har blivit eftermiddag och de flesta är ute och letar intervjuer och nyheter att skriva om. Därför är det bara något enstaka huvud som höjs för att se på det turkosa och orangea molnet som virvlar förbi ut genom dörren för att strax därefter försvinna med ett poff.

Fortfarande skakande kryper Sharmaine ner i sin säng hemma i lägenheten i Darlington och gömmer sig där under täcket. Minnet av den tydliga åttan i tebladen finns klistrat framför ögonen på henne. Hon hade klarat sig hem. Det hemska, vad det än var, väntade tills imorgon. Den åttonde. Ifall hon bara stannar i sängen den åttonde i även denna månad så skulle nog allt gå bra. Dörren är ordentligt låst, så ingen kan ta sig in. Knackar någon så ska hon inte öppna. Hon ska ligga kvar här i sängen så är hon säker.

Sängen har alltid varit hennes fristad varje månad när datumet är den åttonde. I flera år har sängen hjälpt henne att ta sig igenom de hemska dagarna som inte skulle kunna gå annat än dåligt ifall hon någon gång skulle få för sig att ta sig ut ur sin lägenhet och låtsas som att det är en helt vanlig dag. Det hela började när hennes man gav sig av den åttonde augusti för elva år sedan. Det första året gick bra, men ju längre tid som gick sedan han försvann, ju värre relation till siffran åtta fick Sharmaine. Det var nu mer än ett år sedan hon helt slutat gå ut ur sin trygga lägenhet under dessa dagar och det var ingen tradition hon tänkte sluta med, inte förrän hennes kära Kristopher kom tillbaka.

Ingen knackade på dörren dagen därpå, men Sharmaine sov inte en sekund under hela dygnet. Hon låg ständigt vaksam och hoppade högt för varje litet ljud hon hörde. När hon inte hoppade högt, så låg hon hopkrupen under täcket och skakade av rädsla, med sin trollstav av sydafrikanskt järnträ i ett fast grepp i sin högra hand. Den var hennes enda säkerhetslina under dagar som denna, så hon skulle aldrig någonsin klara sig utan sin älskade stav.

Morgonen den nionde kommer en väldigt risig och sömnig Sharmaine till jobbet, utan några bakverk att bjuda på, men desto mer jobb att få gjort. Tack och lov så var hon som vanligt beredd på att den åttonde närmade sig, och hade därför fått klart allt till de två tidningarna som hon annars kunde ha missat att göra om hon stormat iväg på onsdagseftermiddagen som hon gjort. Dagen sniglar sig förbi utan några åttor som skräms och det bil en helt vanlig men sömnig dag på jobbet.

När söndagen kommer så är allt helt som vanligt igen. Sömnen har tagit ikapp sig helt och det är en glad Sharmaine som virvlar omkring i köket för att städa upp efter ännu ett lyckat baktillfälle. Det tar inte lång tid att städa upp med trollstaven, så efter inte alls lång tid befinner sig Sharmaine istället i vardagsrummet med sin älskade fiol i handen. Det är nu en hel månad sedan hon började på att spela fiol, och hon tycker verkligen att hon har gjort framsteg. Hon lär sig själv, för hon vill inte gärna lägga pengar på en lärare. Nej, det är bara så otroligt roligt att få testa sig fram själv med hjälp av lite violinböcker hon köpt, så att hon sedan kan säga att hon har lärt sig alldeles själv!

Sharmaine har alltid flera olika hobbyer igång varje månad, och de byts ofta. Hon har alltid tyckt att det är roligt att lära sig nya saker, men tålamod är ingen stor egenskap hos henne så när hon efter en vecka, en månad eller kanske en dag inser att det hela är alldeles fel för henne, så byter hon snabbt ut den hobbyn mot någon annan. Att baka är nog den enda hobbyn som hängt kvar riktigt länge, och det är inget som hon tänker släppa. Det är nämligen en av få saker som även andra verkar uppskatta. Hennes fiolspelande brukar locka hennes grannar till att ta en promenad eller höja ljudet på radion, då hon trots en månads övande spelar mer gnissellåda än fiol. Det märker hon dock inte själv, utan hon tycker att hon verkligen har gjort stora framsteg.

På kvällen tar hon tag i att städa huset, och dammar då av lerklumparna hon format till väldigt vackra, och aningen konstiga, skapelser under de senaste veckorna som hon tagit en kurs i skulptering. Hon ska även till att damma av sina gamla fotoalbum från barndomen, skoltiden och alla år efter det när hon istället fastnar med att titta igenom alla album. Tiden som barn var underbar, båda innan och under Hogwartstiden. Det märktes verkligen hur mycket hennes föräldrar älskade henne och gör det än idag. När hon började Hogwarts så gick hon i Ravenclaw vilket gjorde föräldrarna väldigt stolta och glada. Där fick hon några väninnor som hon umgicks mycket med och tillsammans så försökte de lösa livets stora gåtor och drömde om dagen då drömprinsen skulle komma ridandes på en pegas och svepa dem av fötterna.

Det var först i början av sitt andra år på Hogwarts som hon började märka av sin gåva inom siarkonsten. Innan dess hade den inte märkts av särskilt tydligt, även om hon senare insåg att anledningen till hennes många deja vu-känslor var för att hon faktiskt sett det hända förut. Oftast var det på natten hon fick sina syner. Drömmarna var inte alltid lika tydliga, men ofta gick det att märka klar skillnad på en vanlig dröm och en framtidssyn. När hon under sitt tredje år kunde börja läsa ämnet spådomskonst så upptäckte hon fler sätt att använda sin förmåga och eftersom hon alltid gillat te, så blev teblad ett av hennes favoritsätt att spå, trots att det egentligen finns mycket bättre metoder.

Sharmaine ser med ett leende på ett kort av en ung kopia av henne själv utanför den nyöppnade butiken som kom att bli hennes hem i tio år. Där sålde hon alla möjliga spådomsattiraljer och tog även emot kunder som ville få sin framtid spådd. Det hände att hon drömde sanndrömmar. Det hände också att hon skrev brev till främlingar för att varna dem eller gratulera dem för saker som hon drömt om med blandad respons. Hon trivdes jättebra i sin lilla butik, men när hennes drömprins Kristopher till slut anlände till hennes liv och de fick sitt första barn så tog de ett gemensamt beslut om att det var bäst att Sharmaine stängde igen affären och tog hand om deras dotter istället. Sharmaine ägnade därför de kommande åren åt att pyssla om dottern och hemmet. Hon skrev någon enstaka gång ett brev till någon som hon haft en dröm om, men det hände inte ofta och hon undvek att nämna det för sin man. När dottern blivit fem år gammal så började Sharmaine dock vilja jobba igen och funderade på hur det skulle kunna fungera med dottern. Hennes drömmar om att få återuppta sitt gamla yrke blev dock kortvarig när hon än en gång blev gravid och snart födde sin andra dotter.

Än en gång blev mammarollen ett heltidsjobb då Kristopher jobbade mycket och sent de flesta dagar, och ibland till och med var borta under helger för sitt jobbs skull. All ensamtid ledde till att Sharmaine så smått började ta emot kunder till sitt hem som ville få sin framtid spådd. Eftersom hon visste att Kristopher var orolig att hon inte skulle orka med båda barnen och ett jobb så såg hon till att inte nämna hennes kunder för honom. Hon ville inte att han skulle oroa sig för hennes hälsa, utan hon såg istället till att själv hålla det på en nivå som hon klarade av. När den äldsta dottern skulle börja på Hogwarts så bestämde sig Sharmaine för att hon inte ville vara hemma längre. Hennes mor var villig att ställa upp som barnvakt för den yngsta, så Sharmaine började leta lite smått efter en affärslokal och funderade på vad hon skulle behöva köpa in. En natt så drömde hon dock om att hon jobbade som sierska för the Daily Prophet och det ändrade hennes planer helt. Hon var inte menad att öppna en affär på nytt. Hon var menad att sprida sin siarkonst till samhället genom tidningen!

Sharmaine sökte jobbet i smyg, och först när hon fått bekräftat att jobbet var hennes så vågade hon berätta den glada nyheten för sin man. Han blev förstås orolig för hennes hälsa, men efter mycket övertalning så lyckades hon få Kristopher att förstå att hon faktiskt hade tid och ork för att både ha ett arbete och ta hand om allt som behövdes där hemma. Det var så hon började jobba för första gången på tolv år. Hon balanserade jobbet och vardagen på ett sätt som fungerade för henne, men Kristopher var inte lika nöjd med de förändringar som skett, för jobbet tog förstås tid som annars skulle ha kunnat läggas på andra saker som nu fick lov att prioriteras bort.

Den åttonde augusti tre år senare så åkte Kristopher iväg på en jobbresa till Spanien och kom aldrig tillbaka. Sharmaine har fortfarande kvar de två silverringarna på sitt vänstra ringfinger och berättar gärna om dem om någon frågar, trots att människors reaktioner ofta är den motsatta mot vad hon skulle vilja. Det är som om ingen annan förstår att hennes älskade Kristopher faktiskt kommer att komma tillbaka. Det var bara någonting som fick honom på villovägar den där åttonde augusti för snart elva år sedan, något som gjorde att han blev tvungen att vara borta mycket längre än vad han räknat med. Troligen så har hans brev bara kommit bort i den långa processen för att skicka brev från Spanien till hennes lilla radhus i Darlington, så att han därför inte kunnat få fram sitt meddelande om att han mår bra och att han har ett uppdrag som han måste klara av innan han kan komma hem till sin familj igen. Många har försökt övertala henne att det är dags att ta av ringarna och gå vidare i livet, men Sharmaine slutar aldrig att hoppas. Hon vet att Kristopher aldrig skulle lämna henne och barnen utan vidare. Han kommer att komma tillbaka, och till dess så tänker hon vänta på honom.