Aaron Eldridge [NÖJ - Jinx: Sångare] (Kyashi)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Aaron Eldridge [NÖJ - Jinx: Sångare] (Kyashi)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 11 jan 2009, 17:10

Sångare i pojkbandet Jinx

Aaron Eldridge spelas av Kyashi


London

”Why did you have to go, When you knew that I loved you” Händerna rör sig vant över den trehalsade gitarren och ljudet av den blandas med den klara rösten som sjunger texten. Både text och musik har han skrivit själv, det är det han brukar roa sig med då han är själv och inte har något annat han är tvungen att göra. Aaron Eldridge älskar musik och har alltid gjort. Gitarren är en viktig del av hans liv och har så varit sedan han fick den av sin farbror när han fyllde sju år för många, många år sedan. Det var gitarren som hade fått honom att börja sjunga, och tänk så odrägligt hans liv skulle ha varit utan hans sångröst. Då skulle han ju inte kunna vara med i Jinx, och det är ju det som hela hans liv snurrar runt. Om han inte varit medlem i Jinx, om han inte hade blivit antagen från audition, så skulle han säkert sitta hemma och fundera på vad han vill göra med sitt liv. Nu vet han säkert vad han vill, han vill bli världskänd tillsammans med Jinx.

En paus i texten följer och gitarrens musikaliska toner strömmar ut, ensamma om att ta plats i rummet, tills han börjar sjunga igen. Han gillar den här låten, är nöjd med hur den utvecklas från de första tankarna han haft då han börjat jobba på den. Han älskar verkligen att sjunga och spela, och framför allt att få sjunga och spela sina egna låtar. Om man spelar någon annans så är det aldrig säkert att de riktigt passar en. De kanske är i helt fel stil mot vad man vill sjunga. Så det är lika bra att skriva sina egna låtar.

Kändisskapet som har kommit i och med Jinx har verkligen ändrat Aaron. När han var liten så var han ganska blyg. Han växte upp tillsammans med sina föräldrar i en väldigt liten by utanför Wrexham, byn bestod och består även nu av endast några få hus. Hans familj är rätt fattig, de klarade sig alltid men ibland var det nära att de inte gjorde det. De fick mycket hjälp av det lilla som finns kvar av deras släkt, även om släktingarna inte har det så mycket bättre ställt de. När det blev dags för Aaron att börja på Hogwarts så var det stora problemet att få ihop det så att alla grejer som han behöver skulle kunna bli köpta. Släkten hjälpte till, precis som så många andra gånger. Aaron var det enda barnet i släkten, då hans farbror och hans fru inte har några barn. Att låna pengar var inget som de ville, och de lyckades faktiskt klara sig utan att låna och Aaron fick sina saker, även om mycket av det var begagnat. Aaron älskar verkligen sin familj, och att behöva ha begagnade saker är inget han bryr sig särskilt mycket om. Han var glad över att få börja på Hogwarts, så vad han har för saker där spelar honom inte så stor roll.

Aaron placerades i elevhemmet Hufflepuff där han snart träffade tvillingarna Nathaniel och Theodore Adams som blev hans två bästa vänner. Blygheten som han hade när han var liten jobbade han bort då han blev vän med dem. Det funkade inte att vara blyg samtidigt som man stojade runt så som de kunde göra, och dessutom så är det aldrig bra att vara blyg. Blyghet gör bara livet svårare. De hade mycket kul tillsammans, och att de två andra också gillade musik var en sak som gjorde det hela ännu roligare då Aaron hade någon att dela med sig av sina sånger till. Innan han börjat Hogwarts så hade han spelat upp sina nyskrivna sånger och texter för sin farbror eller för killen i huset bredvid, och ibland även för sina föräldrar, men nu när han inte kunde göra det längre förrän det blev lov, så fick hans vänner duga att spela upp dem för.

Aaron var duktig i skolan och klarade alla ämnen bra, även om han i vissa ämnen fick lite lägre betyg på grund av att han inte tyckte de var lika intressanta. Örtlära och Trollkonsthistoria var de ämnen som han tyckte bäst om fram till sexan då det genast böts ut mot Magiskt Helande/Botande. Han har alltid på något vis velat kunna hjälpa människor då han blir äldre, och då han fick läsa Örtlära och fick reda på hur många olika användbara örter det finns så började han intressera sig för läkekonst, då det ju är ett väldigt bra sätt att hjälpa andra. Så fort man fick så valda han till ämnet Magiskt Helande/Botande. Att få börja läsa det först i sexan tycker han är lite dåligt, eftersom det betyder att man inte får lära sig lika mycket som man skulle ha fått ifall man börjat med ämnet i trean. Hans drömmar om att bli botare var alltid en andrahandsdröm, då hans största dröm var större än så. Han har alltid velat jobba med musik, men då han inte har några kontakter och inte heller har pengar nog för att kunna fixa sig sådana så har han aldrig trott att drömmen någonsin skulle bli verklighet.

Det var av Theo och Nath som han fick reda på om den audition som de skulle ha, om hur deras farbror skulle hjälpa dem att starta ett band med en riktig manager och med riktiga lp-plattor och allt. Aaron funderade på det, och utan att säga något till dem andra så bestämde han sig för att göra ett försök. Så på jullovet hans sjunde år gick han på audition för att försöka sig på att komma med i bandet. Till sina föräldrar sa han inget annat än att han skulle åka och hälsa på Theo och Nate, eftersom han av någon anledning inte ville att de skulle veta vad han skulle göra. Det kändes som att ifall han skulle misslyckas så är det lika bra att ingen vet om det. Snacka om att Nath och Theo hade blivit förvånade över att se honom komma in genom dörren till där man skulle sjunga inför juryn som tvillingarna själva varit med i. Aaron hade känt igen tvillingarnas farbror som en av dem andra, men de två andra som var där kände han inte igen alls vilket nog egentligen var rätt bra. Han var nervös, vilket är ovanligt för honom, och att veta vilka alla är gör inte det hela mindre nervöst precis. Men audition hade gått bra, han hade haft gitarren med sig och sjungit och spelat en av sina egna låtar. Att skriva egna låtar skulle ju kunna ge lite plus hos juryn, det vet man ju aldrig.

I slutet av lovet så kom en uggla och lämnade brevet till honom då han var i sitt rum tillsammans med pojken i grannhuset. Brevet som berättade att han hade kommit med i bandet och nu var en officiell medlem i pojkbandet Jinx. Han hade genast rusat ner för att berätta för sina föräldrar, vilka självklart blivit förvånade då de ju inte ens visste om att han var på någon audition. När han lyckats förklara sig och fått sina föräldrar att förstå så rusade han iväg till sin farbror som bor bara tre hus bort på den lilla grusvägen. Detta var den lyckligaste dagen i Aarons liv, aldrig hade han känt sådan lycka som när han läste de meningar som stod i det där brevet. Så fort det mesta av glädjeruset var över så satte han sig ner för att skriva brev till Nate och Theo då de faktiskt fortfarande är hans bästa vänner även om de förut varit juryn som bestämde hans öde. Han var tvungen att tacka dem, även om han hoppas att det inte var bara dem som övertalat de andra att låta honom att vara med. Han vill inte ha kommit med i bandet bara för att han var vän med dem, det var därför han inte hade sagt något till de två innan han kom dit till audition. Han ville inte att de skulle nästla in honom i bandet utan att alla andra får en lika stor chans att få bli med.

Att nu plötsligt vara en kändis är en stor förändring för Aaron. Han är van vid att inte märkas så mycket, även om han nog inte var särskilt osynlig precis. Det är det nog rätt så svårt att vara om man är kompis med Nate. Aaron har inget emot att få lite uppmärksamhet då och då, och att spexa lite i till exempel sällskapsrummet tillsammans med Nate och Theo är inget större problem. Men att plötsligt alla vet vem man är känns rätt konstigt, även om det kanske inte är riktigt alla som vet det innan bandets första platta såldes under sommarlovet efter att de gått ur sjuan. Plötsligt så är han tvungen att bry sig mer om sitt utseende, vilket han inte alls brytt sig så mycket om förut. Det är inte alls så att han känner sig tvungen att bry sig om det precis, men det kommer automatiskt då man vet att fler tittar på en. Det är oftare han tittar sig i spegeln bara för att se vad de andra ser. Det blonda raka håret som är en gnutta rufsigt för att det ska se snyggt ut, även om det oftast är täckt av en står brungrå mössa. De blåa ögonen ser lite sömniga ut efter sena kvällar, en smal men absolut inte spinkigutan vältränad kroppsbyggnad täckt av de nya kläder som han köpt av en liten gnutta av de många punden som han tjänat ihop sen allting började. Han tränar en del just för att han inte vill se spinkig ut utan vill ha lite muskler att visa upp för alla de som tittar.

Han brukar brottas med grannpojken ibland, då Aarons familj, hans farbror och hans fru och grannarna träffas och har grillkväll vilket de brukar ha några gånger varje sommar. Grannpojken är tretton år och har Aaron lite som en idol. Inte för att han är med i ett känt pojkband, idolskapet började innan dess, utan just för att Aaron är som en storebror till honom. Han har inget annat syskon, och inte Aaron heller, så det blir naturligt att de dras till varandra då föräldrarna har sina tråkiga evighetslånga vuxensamtal. De båda familjerna är magiker, och detta gör att de två familjerna umgås på grund av det. För att inte deras grannar som är mugglare ska se in i deras trädgårdar så löper en tät hög häck längsmed kanten på de små trädgårdarna. Mellan de två gårdarna är det en betydligt lägre häck, eftersom det inte finns någon anledning att gömma sig för varandra. Även om han nu flyttat till en lägenhet i London så åker han fortfarande och hälsar på så ofta han kan. Då dessa grillkvällar håller rum så brukar Aaron även sjunga för de andra. Att sjunga för andra är en av få saker som han aldrig har något problem med, förutom då det gäller en audition. Egentligen så är det väl ingenting som han är särskilt rädd för, han är inte som vissa tjejer som tycker att allting de eller någon annan gör är såå pinsamt. Men att sjunga, det är som en frihet. Det är som om man bara behöver tänka på sig själv då, eftersom det är de andra som ska lyssna och människor som lyssnar brukar inte vara så farliga. Så även om han inte är rädd för att skämma ut sig, så är musiken det minst hemska av allt.