Francis Norwood [TDP: Fotograf] (Spirry)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Francis Norwood [TDP: Fotograf] (Spirry)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Francis Norwood, Kensington and Chelsea, London (Spirry)

"Snyggt!" Francis Norwood såg ned på sin handled och flocken av fåglar som just blivit tatuerade på platsen. Fåglarna täckte den sista tomma ytan på högra armen och Francis kunde nöjt följa fem års tatueringar upp till axeln. Motiven sträckte sig från små texter till bildmotiv i olika storlekar och han skulle aldrig kunna välja en favorit bland dem.
Den första tatueringen, en eldsalamander placerad högst upp på den vänstra armen, hade han gjort strax efter GET-proven. Det hade tagit ett tag att övertala sina föräldrar att få göra det men han hade till slut lyckats göra en överenskommelse med dem. Alla prov godkända och dessutom minst fyra Ö skulle ge honom en tatuering. Francis hade väl aldrig varit den främsta stjärneleven i
årskursen men med belöningen i åtanke ägnade han under sitt femte år på Hogwarts väldigt mycket tid till att plugga. Slitet gav honom inte bara en eldsalamander på armen utan även fem Över förväntan och ett Utomordentligt i GET-betyget.
Efter det hade fler och fler tatueringar blommat fram på armarna. Så länge som han fortfarande gick på Hogwarts fanns de bara på överarmarna men så snart han lämnade skolan började de närma sig händerna allt mer. Nu, vid tjugoett års ålder var Francis alltså en vandrande målning, något som många ansåg matchade dåligt med resten av hans utseende. Han hade alltid varit prydlig både till klädsel och framtoning. Han klädde sig alltid i ljus skjorta med en väst över och det ljusbruna håret låg alltid välstylat på huvudet. Det rimmade dåligt med kroppssmyckningen om man gick efter att tatuerade människor skulle vara hårda och tuffa, men Francis brydde sig inte. Han älskade sina tatueringar och brydde sig inte om att det inte passade ihop med hans omtänksamma personlighet och hans stora leenden.

"Vi ses då!" Han gav tjejen på tatueringsstudion en lätt kindpuss och snurrade sedan runt och gick ut genom dörren, ut i solskenet. Det var en härlig dag, konstaterade han och vände upp ansiktet mot solen. Solen värmde hans smala ansikte med den kantiga käken, den markerade näsan och de breda ögonbrynen. Francis öppnade de relativt stora, bruna ögonen, såg upp mot hustaken, följde ett par fåglar med blicken och drog sen en suck. Här kunde han ju inte stå hela dagen.
Han rättade till väskan som hängde över hans axel och började sedan gå i riktning mot en byggnad i slutet av gatan. Skylten med texten The Daily Prophet svängde lite i vinddraget och gav ifrån sig lite gnissel. Francis lade inte märke till det mer än vanligt. Han
passerade förbi där och gick in genom dörrarna till byggnaden flera gånger per dag och var van vid allt det där. Han hade börjat jobba på The Daily Prophet ett halvår efter att han slutat på Hogwarts, då som praktikant. För ett knappt år sedan hade en av fotograferna på tidningen gått i pension och Francis hade fått ta över dennes tjänst. Fotografering hade varit ett stort intresse hos Francis ända sedan han fick en kamera i julklapp som trettonåring. Först i sjuan hade han insett att han faktiskt kunde jobba som fotograf och efter det hade han bara haft en dröm att uppfylla.
Det hade gått bra. Tack vare rekommendationer från en lärare hade han fått en praktikplats på tidningen och väl där hade han snabbt bevisat vad han gick för. Han hade alltid varit målmedveten när det kom till något han brann för så han hade kämpat hårt för att få stanna kvar, vilket han även fick. Nu var han förmodligen en av de yngsta anställda på redaktionen, men trots ålderskillnaden mellan honom och de äldsta arbetskamraterna trivdes Francis utmärkt.

Francis lade ner kameraväskan på det belamrade skrivbordet. Staplar av foton, brev, tidningar och texter täckte bordsytan. Han var därinne så korta stunder att han aldrig hann städa upp ordentligt. Han hade haft det rummet i bara ett par månader, men han hade ändå lyckats få det att kännas som hans. På väggarna hängde inramade foton, en gammal hufflepuff-fana och några familjeporträtt. Han kastade en snabb blick på det senaste släktfotot innan han rotade igenom en skrivbordslåda och lade ner en ny filmrulle i fickan.
Han hade alltid stått sin familj nära och höll fortfarande kontakten med dem varje vecka. Han hade växt upp i utkanten av Glasgow
tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror. Fram tills den dag då brevet från Hogwarts dök upp hade han levt utan kunskapen om att magi existerade. Så snart det blev avslöjat hade han dock fått veta att hans farbror också var magiker och familjernas band hade blivit starkare i och med den nya gemensamma nämnaren. Francis trivdes i sällskapet av familjen. Han hade alltid mått som bäst när han var hemma hos föräldrarna, och därför besökte han dem ofta. Nu när han bodde i Kensington and Chelsea i London hände det att han saknade Glasgow och längtade hem, men vännerna och jobbet i London vägde upp det hela.

Francis lämnade rummet igen med kameran över axeln. På vägen ut stannade han till vid receptionsdisken. Han hälsade glatt på kvinnan som satt där och berömde hennes nya frisyr. "Om redaktören kommer in kan du väl hälsa att jag har fått tid hos Broomsby för fotoreportaget. Jag sticker dit direkt imorgon bitti." Han höjde handen i en hälsning samtidigt som han svängde runt och gick ut genom dörren igen. Det var så hans dagar såg ut. In och ut ur tidningskomplexet hela dagen lång. Nu var det en intervju med trolldomsministern om en ny lagändring som stod på tur. Visst kunde det bli lite stressigt och körigt ibland, men det var det han gillade mest med jobbet. Han hade alltid varit full av energi och med ett yrke som detta fick han utlopp för överflödet. Arbetstiderna varierade väldigt mycket. Det hände ibland att han kom hem först runt midnatt och återvände till arbetet redan klockan sju nästa morgon.
Trots detta hade han en hel del fritid. Han ägnade dessa stunder åt att umgås med vänner, både gamla skolkamrater och nyfunna kompisar, och åt att träna. Han hade alltid tagit hand om sin kropp. Under ett par år under skoltiden hade han spelat i quidditchlaget och även efter examen hade han spelat i ett lag. Det var ett amatörlag med några kompisar och de spelade bara matcher för nöjets skull, men det höll honom i form. Träningen gav honom en smal och spänstlig kropp med en hel del, ganska diskreta muskler. Hans jobb krävde en hel del av honom på den fysiska sidan, så det var enbart positivt att han var så pass intresserad av träning som han var. Dessutom tyckte han att det var avslappnande att träna, speciellt att spela quidditch med vännerna.
Francis hade alltid varit en väldigt social person. Det var viktigt för honom med många vänner, och han såg alltid nya människor som nya vänner. Han var öppenhjärtad och brukade inte döma folk på förhand om han kunde. De människor som han sedan fick en närmare relation med var han väldigt mån om. Att lyssna på andra hade han alltid varit duktig på och han var nog bättre på att lyssna
än att prata själv i många fall. Även om han trivdes bra i sociala sammanhang så var han inte någon stor talare. Han brukade ofta vara den tystare i ett sällskap, något som inte gjorde honom något alls. Han kände inget behov av att prata om han inte hade något att säga, och han pratade när han hade lust. Det var så han trivdes med att vara. Han hade hittat sin roll, och den ville han behålla.

Post Reply