Alina Beymer-Tartt [HV: Hälsoexpert] (Aprikos)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Alina Beymer-Tartt [HV: Hälsoexpert] (Aprikos)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Hälsoexpert på tidningen Häxornas Värld

Alina Eden Maryam Beymer-Tartt spelas av Aprikos



Birmingham, West Midlands, England

Sommarsolens hetta är speciellt varm i Algeriet. En kvinna med svart hår, det skiftar i brunt, något som hon är noga med att påpeka, sitter vid ett café i Alger. Hon har vita linnebyxor tillsammans med en glansig topp och står ut från mängden av män och kvinnor som är klädda i långa dräkter och prydda med sjalar.

Hennes läppar har en kaxig nyans av rött och naglarna likaså. Hennes hy smälter däremot in tillsammans med algererna. Den är kolafärgad och fantastiskt mjuk om någon skulle få för sig att stryka henne över axlarna.

I sin hand håller hon en tidning av färgsprakande papper. Ett dammagasin skulle man kunna säga. En tidning för häxor. Häxornas Värld om man ska vara precis, och det är där som den här solkyssta kvinnan jobbar, som hälsoexpert. Hon bläddrar fram till sina artiklar för att se till att de blivit tryckta på det sätt hon ville ha det innan hon åkte på semester.

Alina Beymer-Tartt, som hon heter, viker ihop tidningen samtidigt som en kvinna med betydligt mörkare färger kliver ut från caféts inre del tillsammans med en ljusare (om än mörkare än de brittiska människor de alla tre var vana att jämföra sig med) liten flicka på omkring två år.

”Du kunde väl lämnat jobbet hemma”, förmanar Aaliyah Beymer-Tartt sin dotter på arabiska och slår sig ner på bordet mittemot samtidigt som hon plockar upp den lilla flickan i sitt knä.

Damen är i sjuttioårsåldern men håret är lika korpsvart för det. Inga grå hårstrån här inte. Aaliyah är född och till största del uppvuxen här i Algeriet, där av det arabiska tilltalet. Hon blev ivägskickad till en affärskompanjon som hennes far hade i Storbritannien för att få en brittisk uppfostran i de tidiga tonåren. Sen råkade det bli så att Aaliyah förälskade sig i Alinas pappa och resten var historia ungefär.

Alina var inte så positivt inställd till släkthistoria. Inte sedan hon officiellt blivit det svarta fåret och mer eller mindre ignorerad av släktöverhuvudet. Ogillad hade hon varit sedan hon i tonåren inte upprätthöll perfekta betyg i de ämnen hon läste på Hogwarts och dessutom orsakade Ravenclaw ett par poängavdrag på grund av ”upprörande beteende”.

Det var på väg att bli bättre ett tag, då när hon gifte sig med Wilford Deen. Han var bra mycket äldre än henne och hon hade varit bara barnet. Knappt fyllda tjugoett. När Alina tänker tillbaka på hur hon i hela friden kunde bli förälskad i Wilford undrar hon en hel del. Ibland minns hon inte ens hur de träffades. Någon bekants bekant kanske. Eller på någon gala någonstans dit Alina hade blivit ditskickad för att representera släkten och så råkade han vara där.

Det var en virvelvindsromans i vilket fall och Alina trodde att hon var redo att ge upp sitt ungdomsliv med allt vad det innebär för att bli Mrs Deen. Det var hon inte, inte innerst inne. Att vara hemmafru vid tjugoetts års ålder var fruktansvärt tråkigt. Det var delvis Alinas fel att det blev så. Det där med hemmafru var inget krav från Wilfords sida och det hade hon vetat om hon frågat. Det gjorde hon aldrig, istället avundades hon sina jämnåriga kamrater som levde livet dagarna i ända medan hon höll på med hushålssysslor. Återstoden av det ett år och sju månader äktenskapet var en plåga, men Alina hävdar alltid att hon ska ha pris för att hon försökte.

Tjugotvå och ett halvt år gammal och nyskild, det var ingenting som var populärt hos släktöverhuvudet, hängav sig den mörhåriga skönheten sig åt träning. Hon pluggade in ett certifikat för att kunna arbeta som personlig tränare, föreläste lite om hälsa någon gång per år och jobbade på olika gym.

Det där med kroppen var det enda som var intressant i Alinas huvud och det var himla synd att de inte hade undervisat sådant på Hogwarts. Det hade hon slukat hals över huvud. Annat var det med förvandlingskonst och alla sorters tråkiga ämnen. Trollkonsthistoria hade varit värst.

”Jag skulle bara kolla”, svarar Alina sin mamma och rullar ihop tidningen och lägger tillbaka den i handväskan. Hon lutar sig fram över bordet och sträcker fram nappflaskan till sin dotter, hennes ögonsten. ”Bahija, älskling, drick lite är du snäll.”

Hon växlar skickligt mellan arabiska, vilket är det språk hon har pratat med sin mamma sedan hon var liten, och engelska vilket är det språk hon vill ska dominera dotterns liv. Alina kan också konversera på franska, vilket hon inte alls är lika slängd i, men det är sällan så att hon kan sitta bredvid en fransos på en gala och prata franska hela kvällen. Någon gång tar ju faktiskt orden slut.

Alinas pappa, Hadraniel Beymer-Tartt, har väl inte riktigt uppskattat att Alina och hennes bror, Aqil, har pratat med modern på arabiska, ett språk som han inte förstår, men han har även insett att han har sina begränsningar. Han är långt ifrån lika konservativ som övriga släkten och det visade han redan när han gifte sig med en kvinna från Afrika. Trots de dåliga sakerna med sin pappa, till exempel hans temperament, är Alina väldigt förtjust i honom och han i henne.

Det skiljer sju år mellan syster och bror. Aqil är äldre och även om han har ett arabiskt namn som går emot släktens traditioner är han något av en gullegris. Perfekta betyg, jobbar inom ”rätt” yrke för släktens tycke och smak och har ett stadigt äktenskap med två barn.

Det är klart att Alina avundas sin brors till synes lätta liv med en hustru och två alldeles ljuvliga barn i tioårsåldern, men hon skulle inte byta bort sin dotter mot sina brorsbarn för en sekund. Det hade i och för sig varit trevligt om man kunde dela alla ”första”-stunder med någon.

När Alina var omkring trettio träffade hon Edmund Richardson, en trollkarl som hon inledde en relation med. Det var en fantastiskt fin relation med många djup. Tilliten dem emellan gick inte att rubba på, inte ens när hans syster påstod att Alina hade varit otrogen.

Men alla goda ting kommer till ett slut. Det var ett fruktansvärt slut. Om än inte blodigt så var det krig på alla sätt och vis. Det var emotionella krig om vem som hade gett mest i relationen, vem som hade älskat mest och vem som hatade mest. Det var krig om fysiska saker som vem som borde få vasen både egentligen hatade men absolut inte ville att den andra skulle ha.

Mitt upp i allt det där så insåg de att de var med barn. Det var inget bra tillfälle. På en månad pratade de inte ens med varandra, mest för att de ville olika saker. Den biologiska klockan tickade i varje fall för Alina och att ha sett sina syskonbarn växa under årens lopp hade inte stillat den barnlängtan som sakta hade krupit fram under hennes tid tillsammans med Edmund.

Resultatet blev hennes alldeles fantastiska dotter Bahija. Född mitt i sommaren, på den varmaste dagen det året. Under de där första dagarna var all ilska bortblåst mellan henne och Edmund. Allt de brydde sig om var den lilla varelse som om vart annat skrek, åt och sov.

Två år senare så träffas inte Edmund och Alina alls. Edmund har hand om sin dotter varannan helg och alla byten sker via mor- och farföräldrar som ställer upp. De i sin tur har blivit goda vänner vilket Alina i sin tur tycker är pesten. Men de är änglar trots allt och räddar många gånger hennes vardag när hon stressar hem från jobbet på Häxornas Värld eller när hon bränner maten som hon lagar samtidigt som hon skriver en artikel som ska in vid midnatt.

Alina, som relativt nyligen har fyllt trettiosju, har jobbat på Häxornas Värld i snart fem år. Hon har faktiskt aldrig bytt avdelning utan trivs fantastiskt bra som Hälsoexpert. Det var ungefär tre år innan graviditeten och det är nu lite mer än ett år sedan hon gick tillbaka till jobbet. Under dagarna hänger Bahija med till en dagfröken, busar hemma hos mormor och morfar eller passas av sin ingifta moster som är hemmafru.

Hon vänder ansiktet mot solen igen och fäller ner solglasögonen. Det är alltid lika trevligt att komma till Algeriet. Att omges av släkt och vänner två veckor varje sommar är något som hon alltid längtar efter. Det är visserligen bara hon och hennes mamma som har kommit ännu, men Aqil går på semester till helgen och då kommer hans familj också tillsammans med deras pappa.

Folket som går runt på gatorna gör inga större intryck på Alina för hon är van vid vimlet. Bahija är desto mer fascinerad av allt som händer här i huvudstaden. Mungiporna dras upp i ett leende hos den snart fyrtioåriga kvinnan och hon blickar återigen ut över folkhavet.

Här, i värmen och bland folk med samma hår- och hudfärg som hon själv känner sig Alina mer hemma än hon någonsin kommer att göra i regniga England.

Post Reply