Mimette Lebeau (Malil)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Mimette Lebeau (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 15 jul 2014, 17:34

Mimette Lebeau, Marseille

“Jag förstår inte.” Orden kommer ifrån en ung flicka med blont hår, flickan i fråga heter Mimette och just frasen “jag förstår inte” är vanligt förekommande i hennes ordförråd.
Mimette Lebeau sitter tillsammans med sin familj vid köksbordet i en liten villa i utkanten av staden Marseille. Familjen består, bortsett från Mimette, av fader Paul, och modern Flo. Båda föräldrarna arbetar som forskare inom talmagi, båda är välutbildade och intelligenta människor. Chocken och frustrationen, när det visade sig att deras dotter inte ärvt denna förmåga, var till en början stor, men efter att åren gick accepterade de detta faktum.

Det är en mulen söndag i april, och familjen sitter och äter lunch tillsammans. Dessa söndagsluncher är en viktig tradition i familjen Lebeau, då Paul och Flo jobbar mycket, är det inte säkert att de kan äta tillsammans varje dag, men oavsett hur mycket de har att göra så äter de alltid lunch tillsammans på söndagar.
Just denna söndag har föräldrarna börjat diskutera arbete, ett ämne som ofta diskuteras, ett ämne Mimette hatar då hon sällan förstår någonting.
Plötsligt reser hon sig upp och lämnar köket. Flo ropar någonting efter henne men Mimette hör inte vad som ropas, hon antar att det är någonting i stil med "kom till baka hit unga dam" då detta ofta ropas när Mimette blir sur och stormar ut ur rummet. Med raska steg klampar hon upp till övervåningen och in i sitt rum. Hon smäller igen dörren så att ljudet ska höras ned till köket. När hon kommer in i rummet snubblar hon nästan över ett par rosa balettskor som slarvigt är slängda precis innanför dörren. Hon flyttar undan dem och sjunker sedan ned mot dörren. Hon höjer blicken och möts av sin egen spegelbild, flickan som stirrar tillbaka har tårar rinnande ned för kinderna, hon är egentligen inte ledsen, men frustrerad över att inte förstå. Mimette hatar att vara korkad. Otaliga gånger har hon hört vuxna viska om henne när de tror att hon inte hör.

Mimette ställer sig upp och går fram till speglarna som täcker hela väggen, på samma sätt folk pratar om att hon är korkad, så säger de att hon är väldigt söt. Detta är något hon är väldigt stolt över.
Med en liten hand torkar hon bort tårarna, lutar huvudet mot axeln och betraktar sin spegelbild. Precis som ett litet barn, är hon väldigt fascinerad av speglar, hon har ingen aning om hur de funkar, trots att hennes föräldrar försökt förklara det flera gånger, men hon gillar helt enkelt att se sig själv.

På spegeln sitter bilder, de flesta är från olika balettuppvisningar, bilder där hon gör piruetter eller bara skrattar.
Mimette har ändrats väldigt lite sen hon var liten, blivit lite längre bara, men hon har alltid varit lika spinkig, och ansiktet har fortfarande väldigt barnsliga drag, trotts att hon är tio, nästan elva, år gammal.

Hon vänder sig om och kliver bort från spegeln. Istället går hon och sätter sig på sängen som står i rummets ena hörn. Bredvid sängen står ett litet nattduksbord, och precis som resten av Mimettes rum, är nattduksbordet väldigt stökigt, det är fullt med tofsar, hårspännen och massor med andra skönhetsprodukter. Överst ligger en låda, Mimette öppnar den och flockar fram innehållet. Det är ett par glasögon. Mimette hatar dessa glasögon mer än någonting i hennes rum, de är stora och, enligt henne själv, fula. Hon fick dem när hon var nio, då var hon mest bara glad över att plötsligt kunna se ordentligt utan att behöva kisa. När hon blev äldre bestämde hon sig dock för att de är för fula för att ha på sig bland folk, trots att hon behöver dem.
Hon önskar sig nya glasögon i födelsedagspresent, men vet redan att hon inte kommer att få några. Familjen är inte särskilt rik och glasögon är dyra.
Mimette hatar att vara fattig, nästan lika mycket som hon hatar att vara korkad.

Efter några minuter på sitt rum bestämmer sig Mimette sig för att gå ned till köket igen. Hon sätter motvilligt på sig glasögonen och ställer sig åter framför spegeln. Glasögonen får de redan stora blå ögonen att se ännu större ut och bågarna har trasslat in sig i det blonda håret. Mimette sätter vant upp det i en slarvig knut och lämnar sedan rummet.

Nere i köket sitter Paul och Flo fortfarande och diskuterar arbete men de tystnar snabbt när Mimette kommer in i köket. "Förlåt för att jag gick iväg." Mumlar Mimette skamset innan hon sätter sig på sin plats och fortsätter äta lunchen som om inget har hänt.