Miruna Emilianovna Dalca (Vaniljtea)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Miruna Emilianovna Dalca (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 14 aug 2014, 10:55

Miruna Emilianovna Dalca, Mangalia, Rumänien

Det störde Miruna att hon hade en så dålig sångröst. När hennes mamma sjöng lät det som klart, strömmande vatten nerför en grönskande dal, och Miruna älskade att lyssna till hennes vackra visor. När hon själv försökte sjunga, för hon kunde alla texterna och melodierna, så lät det som om en fågel krupit in i hennes lungor och utstötte sina sista kraxande dödsskri därifrån. Miruna ville verkligen sjunga lika vackert som sin mor, men hon var tyvärr fullständigt okapabel. Musikalisk talang hade hon, hon spelade piano och snappade upp harmonier och memorerade noter fort, men hennes röst var helt enkelt inte behaglig att lyssna på. Hon fick nöja sig med att spela. Det gjorde Miruna ofta besviken, men hon insåg att det inte fanns någonting att göra mot saken (trolldom kunde visst inte läka lungor som det inte var fel på, trots att de lät fel). Hon tycker i alla fall att det är roligt att spela piano, och hon anstränger sig alltid noga, för att få fingrarna att flyga fram så snabbt som möjligt över tangenterna. Miruna är en perfektionist i allt hon tar sig för, så att bara göra ett jobb halvdant skulle aldrig falla henne in.

Hon är bara elva år gammal, och visst ett oskyldigt barn, men hennes goda uppfostran har sett till att hennes beteende är fullständigt klanderfritt. Miruna har god hållning och vet att föra sig, hon är lydig och kvicktänkt, och duktig både på att observera och analysera. Hennes intelligens och akademiska talang var någonting som hennes privatlärare lade märke till redan när hon började undervisas vid fem års ålder. Hon hade en särskild fallenhet för att skriva och analysera, hon ville absolut förstå den politiska historia som släkten varit inblandad i, och visade en stor talang för språk. Tack vare det har Miruna lärt sig både rumänska, som de talar hemma, och ryska, då hon ska börja på Durmstrang, och franska, som ligger nära det rumänska språket och på så vis inte var särskilt svårt för henne att lära sig. Mirunas lärare gav henne flera böcker att läsa i läxa på de olika språken, och nu talar hon allihop utan svårigheter. Hennes lillebror, Stelian, visade inte alls samma framfötter, och samtidigt som Miruna tyckte att det var synd att hon inte kunde dela skolan med honom, blev hon också lite glad att hon var så tydligt bättre.
Trots den framgång hon haft, både med privatläraren och i den publika magiskola som hon hunnit gå i ett år, hade Miruna känt sig som ett enda kaos av nerver när hon skulle göra uttagningsprovet till Durmstrang. Det var den finaste privatskolan i hela världen, där båda hennes föräldrar hade utbildat sig, liksom de flesta i släkten. Miruna visste att man kunde göra provet flera gånger, men om hon inte kom in på första försöket skulle hon nog dö av skam. Hon var stolt över sin akademiska talang, och hade egentligen velat ta provet redan förra året, så att hon skulle kunna börja när hon var tio. Men hennes mamma tyckte att det var väl tidigt, och hennes pappa tyckte att hon allt kunde prova ett år publik skola först, så hon fick vänta. När hon steg in i provsalen var hon nästan benägen att tycka att hon nog kunde överleva med att vänta ytterligare ett år.
Men det hade gått riktigt bra för henne, i alla delprov. Den första, skriftliga delen hade det verkligen inte varit något problem med, då det var sådant som hon redan övat på mycket hemma. Att få frågor om etikett och visa gott uppförande var heller inte främmande, Miruna gav rätt svar på allt, och var både hövlig och artig genom hela förhöret. Som om hon skulle fått för sig att vara något annat! Att samarbete med andra elever var det som Miruna varit mest nervös över, så snart hon förstått att det skulle göras. Inte för att hon hade problem att samarbeta, men det var så mycket svårare än att vara själv. Folk tänkte på olika sätt och utifrån olika perspektiv, och även om det kanske egentligen var bästa vägen att nå lösningarna till problem (om fem personer själva har bitar av en lösning, så har de tillsammans hela lösningen) så var det alltid lite krångligare att sätta sig in i. Miruna var dock en trevlig och glad flicka, som försökte att komma över förlägenheten som hon kände genom att visa intresse för vad de andra tyckte och tänkte. Hennes år på den publika skolan hade hjälpt henne att lättare umgås med jämnåriga människor, hon var inte alls så stel som hon varit när hon började där. Hon var en glad flicka, och hade nu ganska lätt för att spendera tid med flickor och ibland även pojkar i hennes egen ålder. Innan den publika skolan hade hon bara haft sina kusiner och lillebror Stelian att umgås med. Samarbetsprovet gick alltså bra det också, visserligen ansåg Miruna ibland att hon hade smartare saker att säga än den som just då talade, men hon fokuserade på att visa laganda istället för att ta överhanden själv. Det var det hon trodde att de som betygsatte barnen skulle värdera högst. Den sista, magikontrollerande delen förstod hon inte riktigt, men hon stod lydigt tyst och lät en man med stor mustasch och rynkade ögonbryn peta på henne med sin trollstav. Till slut nickade han gillande och lät henne gå, så hon antog att även det provet hade gått bra.
Det var lite konstigt för henne dessutom, att genomgå ett antagningsprov till en skola när hon redan gick på en som hon själv tyckt var väldigt bra. Hennes mål hade förstås alltid varit att komma in på Durmstrang så snart hon fick lov, men hon skulle nog komma att sakna den publika skolan. Miruna hade tyckt om att ha så mycket teori, och hon hade fått bra bekantskaper och några riktigt goda vänner. Men i och med att hon hela tiden vetat att hon bara skulle vara där ett år (förhoppningsvis i alla fall, om hon nu klarade provet) så hade hon försökt att inte fästa sig vid skolan för mycket. Hon var beredd på att bara gå där ett läsår, så det skulle inte bli så jobbigt att lämna den, hur mycket hon än tyckt om den. Snarare gjorde det henne mer längtansfull inför Durmstrang, för om den publika skolan var bra, måste ju Durmstrang vara fantastisk!

Just nu var Miruna ute och promenerade i familjens park. Hon bodde i ett fint hus i utkanten av Mangalia med sina föräldrar och sin lillebror, och till huset hörde en privat, vacker park, som var förtrollad så att mugglare inte kunde veta om dess existens. Miruna älskade att promenera, hon tyckte om att gå runt och titta på saker samtidigt som hon underhöll sina tankar. Parken var den perfekta platsen för sådant, då hon inte behövde ha sällskap, eftersom hon befann sig på säkert område, nära huset. Hon gick på en liten stig som ledde nedåt en lätt sluttande backe, men stannade till när hon hörde att någon ropade hennes namn. Var inte det Stelian? Hon vände sig om, och fick mycket riktigt syn på sin lillebror, som kom springande mellan träden och viftade med armarna.
Syskonen var mycket lika. Båda hade rakt, nästan svart hår, och mörka ögon. Mirunas hade lite bärnstensfärgade stänk i, som pappa sade gjorde hennes ögon extra vackra. De hade liksom brunlätt hy, och både Stelian och Miruna hade kvar lite barnhull från bebisåldern. Där hennes lillebror var spinkig var Miruna dock mer slank, men med en stadig figur, och var av medellängd - Stelian var liten för att vara sju år. Nu sprang han fram till henne och ögonen lyste exalterat på honom när Miruna frågade vad han väsnades så för.
"Ditt paket har kommit!" sade han andfått och log stort mot henne. Miruna hängde inte med. Paket? Hon hade inte beställt något paket, inte heller var det hennes födelsedag. Men Stelian förtydligade snabbt.
"Ditt paket från Durmstrang! Du får börja skolan!"

Mirunas hjärta bankade hårt i bröstet när hon sakta gick in i huset, inte helt beredd att tro på Stelians ord innan hon såg paketet och antagningsbrevet framför sig. Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa, och på bordet låg en skoluniform från Durmstrang. Mamma höll en bunt broschyrer och ett brev. Miruna gick försiktigt fram till henne när hon räckte fram brevet - hon visste att hennes dotter skulle vilja läsa det själv. Efter att ha skummat igenom det en gång och sedan läst det ordentligt en gång, tittade Miruna upp på sina föräldrar, och kunde inte hålla leendet borta från ansiktet. De log tillbaka mot henne med stolta miner.
"Grattis gumman! Vi visste att du skulle klara det, vi är så stolta över dig!" sade mamma överväldigande när hon kramade om Miruna. Stelian hade satt sig i pappas knä, men pappa rufsade tillgivet om henne i håret. Han såg lite sådär förnumstig ut, och Miruna kunde se att även han var så stolt som mamma påstod honom vara.
"Vad ska du ta med dig till Durmstrang?" frågade Stelian, lika ivrig åt sin syster som hon var åt sig själv. "Man får bara ta med sig två saker," sade han snabbt, som för att visa att han också visste saker om skolan. Miruna nickade, hon hade redan tänkt ut vad hon skulle ha.
"Min dagbok. Den är liten nog, så den får jag ha med, och jag vill fortsätta skriva," i hemlighet tänkte hon att hon skulle börja föra sin dagbok på franska, som en säkerhetsåtgärd ifall någon fick tag i den. Hon hoppades att ingen av de andra eleverna talade det språket. Dessutom skulle det vara bra för henne att fortsätta öva.
"Och den andra saken, har du tänkt något mer?" frågade mamma. Miruna skakade på huvudet. Hon behövde nog inte ha med sig något annat. Hennes favoritdocka - med blonda lockar och stora gröna ögon och en liten, gullig mun - var för stor. Mamma tog fram ett litet paket som hon haft bredvid sig i soffan, som Miruna inte velat låtsas om förut. När hon öppnade det visade det sig vara en inramad bild på dem fyra, som de hade tagit framför släktens slott i Constanta tidigare i sommar. Miruna tittade upp på sina föräldrar.
"Det är lagom i storlek, och inte särskilt distraherande från dina studier," sade pappa varmt. "Det kan du också ta med dig, så kan du titta på det ibland, när du skriver till oss, till exempel." Miruna nickade stumt. Hon skulle sakna sin familj mycket under skolåret, och blev lite rörd av bilden. Så satte hon försiktigt ner den på soffbordet, och satte sig mitt emellan sina föräldrar.
"Kan vi läsa de andra broschyrerna nu?" frågade hon, ivrig.