Demyan Vyacheslavovich Devin (Erricindia)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Demyan Vyacheslavovich Devin (Erricindia)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 16 aug 2014, 12:56

Demyan Vyacheslavovich Devin, Zima - Ryssland


Morgonsolen lyser över familjen Devins ägor strax utanför Zima och får den ljusblå fasaden på deras lilla palats att gnistra ikapp med den spegelblanka ytan på den sjö man kan se från den vita, utsmyckade verandan.
För palatset var väldigt utsmyckat med vackra vita detaljer, nästan som för att anfadern ville kompensera för dess storlek med storslagna detaljer när han byggde det generationer innan Demyan själv var född. Och även fast det var litet så var det ingen tvekan om att palatset de levde i var rent himmelskt vackert där det stod med sjön som omringade det på ena sidan och skogen på den andra.
Furutom huvudbyggnaden fanns såklart även mindre byggnader så som gästhus och stall noggrant placerade runt om huset på sidan mot sjön, och det var dessa byggnader som den tolvårige Demyan Vyacheslavovich Devin har utsikt från där han ligger på rygg på den snidade soffan i förmaket till föräldrarnas sovrum.
Han drar fingrarna över de vita listerna som dekorerar väggarna som är målade i gräddvitt och ljust, ljust blått samtidigt som han uttråkat tittar på sin två år yngre syster Nadya som sitter på knä på en stol vars ryggstöd står lutat mot fönsterkarmen till ett av de många, stora fönstren där hon tittar ut genom det med ivrig blick.
Han håller på att fundera över huruvida han kanske kan få ut sin far på en av deras vanliga ridturer då de inte har hunnit ut på någon sådan på ett bra tag och han började sakna det. Och om inte det skulle lyckas så funderar han på om han ska skriva en berättelse för att göra deras moder glad (modern var nämligen ytterst intresserad av litteratur och särskilt sagor och uppmuntrade sina barn till att även de ha det kreativa intresset). Han hinner dock inte klura något mer på vad han ska göra under dagen innan hans syster plockar på hans uppmärksamhet igen.
“Dema, är du säker på att det var idag paketen skulle komma?" frågar hon för vad som säkert är hundrade gången. Han suckar och himlar med ögonen och låter handen falla mot skjortan som fortfarande inte är helt knäppt eller täckt av kavajen eller dekorerade med kravatten. Nej dessa hänger på en stol bredvid honom och han tänker då inte ta på sig dem förrän det är absolut nödvändigt, vilket nu inte är. Ingen av hans föräldrar är närvarande då hans far sitter i sitt arbetsrum och hans mor fortfarande är i sovrummet och klär sig. Dessutom hans fyra år gamla, skvallriga syster Vera inte heller där utan är i samma rum som modern och därför har han ingen anledning att oroa sig för att någon ska klaga på att han inte är ordentligt klädd än. Inte heller att han använder en släpig och uttråkad ton till sin syster Nadya.
”Men ja Nadulya”, är därför vad han svarar med en släpig och lätt irriterad ton och drar handen genom sitt mörka, vågiga hår. ”Det är i alla fall samma dag som de kom förra året, och året innan det.”
Innan han hinner säga något mer avbryts han dock av att Vera fnissar högt och irriterande inifrån rummet intill. Han gör en grimas åt ljudet och kan se hur den ondskefulla varelsen snärjer deras mors hjärta runt sitt lillfinger framför sig. Nadulya verkar dock inte lägga märke till något annat än att hon ännu inte har sett någon av de ugglor som ska komma med beskedet om huruvida de båda har kommit in eller inte på den mest framgångsrika magiskolan någonsin, Durmstrang.
”Är du helt säker?” frågar hon igen och vänder sig om och spänner sin blå blick i honom, samma blåa blick som han själv har och spänner i henne.
”Men ja sa jag ju. Lyssnade du inte de tjugo första gångerna?” säger han med en mer irriterad röst än han tänkt. Egentligen är han inte alls irriterad utan glad över att hon frågar så mycket, det hjälper honom att sluta tänka på vilket besked som kommer att komma. Så egentligen är det bara hans nervositet som smiter sig in i rösten och maskerar sig som irritation. För det är så mycket lättare att vara irriterad än nervös.
Men strategin fungerar inte och Demyan kan känna hur det pirrar i fingrarna av nervositet när han bevittnar hur systern så noga håller utkik efter ugglorna och inte alls verkar nervös. Han avundas henne verkligen, men samtidigt har hon ju inget att vara nervös över. Det är inte hon som kommer att få stryk av fadern ifall hon inte kommer in. Inte på samma sätt som Demyan fått de två tidigare åren när han var bara några få poäng från att komma in. Särskilt illa har det varit det här året då fadern inte alls kunde acceptera att hans son inte kom in ens på andra försöket och som om det inte var nog med att få stryk inför systrarna när beskedet kom har Demyan fått stryk med jämna mellanrum för att ge honom så kallad motivation att studera.
Och studera har han gjort. Även fast Demyan är klipsk och har ett bra minne så brukar han inte se vitsen med att lära sig massa mer saker än de absolut nödvändigaste, men i år har han faktiskt lagt ner all sin energi på att studera och minnas varenda liten detalj för att klara det där förbaskade skriftliga provet som ställt till det för honom de andra åren tillsammans med den muntliga etikett delen som han hade problem med då han gärna pratar utan att få ordet, och ofta är det oartiga kommentarer som hoppar ur honom under dessa tillfällen. Så efter att ha råkat förolämpa personen som ledde det hela några gånger så blev resultatet inte så lovande. Men med åren har han lärt sig lägga band på dem. Inte bara för att han ska kunna komma in på Durmstrang och klara den delen av provet utan även för att han ska få mindre stryk av sin far.
De andra delarna har nämligen gått mycket bättre för honom under alla år han gjort testet, och i år kändes det faktiskt som om det gick utomordentligt bra. Grupparbetet har gått fint alla år då han naturligt tog på sig ledarrollen och lyckades med charm och karisma få gruppen engagerad så att inte bara han utan även de andra gjorde ett bra jobb. Den muntliga delen var heller inga problem då han trots allt vet hur man uppför sig bara han lyckas lägga band på sig och han klarade sig igenom den utan missöden, även fast han är medveten om att han hade kunnat göra den ännu lite bättre ändå. Hans magiska förmåga var det heller inget fel på och den fysiska delen hade också utvecklats till det bättre då hans far har tvingat honom till att träna hårt och regelbundet under hela uppväxten och blivit ännu hårdare med träningen under året som har gått. Så under året har han fått Demyan att springa och simma flera mil i veckan utöver den regelbundna styrketräningen, bara för att garantera att sonens bästa sidor skulle ge honom en plats om han nu inte skulle klara de andra delarna.
Så med det var den fysiska delen av intagningen ingen svårighet alls att klara av för Demyans långa och vältränade kropp, utan den del som Demyan klarat av allra bäst och utan minsta svårighet.
Så allting hade under de tidigare åren bara hängt på att han inte brytt sig om att lära sig mer detaljer utan bara de mest grundläggande sakerna inför den skriftliga och inte kunnat kontrollera sin mun ordentligt.
Men han hade nu lärt sig sin läxa och hade som sagt verkligen lagt ner all sin tid på att se till att lära sig så mycket som möjligt och med hans klipskhet hade det inte varit så svårt och det kändes som om han hade klarat av även den delen i år och som sagt hade ju även den muntliga delen gott okej i år.
Sedan hade han ju såklart även lagt ner ännu mer krut på även de andra delarna, men han var fortfarande osäker på om det räckte. Och han vågade inte tänka på vad hans pappa skulle göra om det nu visade sig att det inte gjorde det.
Så tillslut kommer det där som han väntat med både fasa och längtan inför. Ugglorna dyker upp. Han hör dock Nadulya innan han hinner se dem och det gör att han blundar, han vill inte möta en syn av att det är två brev som kommer. Han är ju nämligen säker på att hans syster inte kommer att komma in på första försöket med tanke på att han själv inte kommit in på två. Så det bästa han kan tänka sig är att det kommer ett brev och ett paket, men han vet inte vad han gör om det kommer två brev.
När han är som bäst i att tvinga bort synen av två brev med att bestämma vilka två föremål han ska ta med sig när hans paket kommer (sin skrivbok och familjefotot han har på sängbordet), så tjuter Nadulya plötsligt till. I sin förvåning öppnar han ögonen bara för att bli ännu mer förvånad över vad han ser.
Nadulya har öppnat ett mindre fönster som är anslutet till det större och släppt in de två ugglorna, och till hans förvåning har de inte alls lämnat två brev på den dyra, tjocka, mörkblå mattan utan två paket. Först tror han att det är någon typ av skämt för det måste ju vara för bra för att vara sant.
Ändå är han fort uppe på benen och har tagit sig bort till Nadulya som redan är i fart att öppna det ena av dem, det som är adresserat till henne. Dock lägger han knappt märke till det utan det enda han ser är paketet bredvid henne.
”Är det verkligen från Durmstrang?” frågar han även fast han kan se skolans stämpel på paketet som är adresserat till honom. Till honom.
Han skyndar sig att öppna paketet, dock fortfarande väldigt ordentligt för han tänker spara den delen av papper som adressen och stämpeln står på. En slags trofé och ett bevis på att han faktiskt tog sig in. Men tillslut får han av allt papper och ser att det faktiskt innehåller skolsakerna och lite broschyrer om skolan.
Han ser i ögonvrån hur Nadulya hoppar upp och rusar in till deras mor och Verochka för att berätta den stora nyheten, men han följer inte med henne. Allt han klarar av att göra är att öppna en av de där broschyrerna med ett fånigt leende påklistrat i hans välskurna ansikte med den markerade käken, för det bästa har just hänt. Han ska börja på Durmstrang.