Saveliy Vitalyevich Chmil (Pastill)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Saveliy Vitalyevich Chmil (Pastill)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 17 aug 2014, 13:01

Saveliy Vitalyevich Chmil, Kazan, Ryssland

Agnes De Mille sade en gång: ”To dance is to be out of yourself. Larger, more beautiful, more powerful. This is power, it is glory on earth and it is yours for the taking”. De visa orden ekar igenom Saveliys huvud. Han suger in varenda stavelse, låter de cirkulera i hans system och låter de sakta sjunka in. Dansen ger honom kraft. Den gör så att han står längst upp och tittar ner på alla andra. De beundrar honom och känner en djup avundsjuka. De vill vara honom, byta plats med Saveliy Vitalyevich Chmil. Saveliy står i centrum, all fokus är riktad mot honom. Han har makten, han har kraften och han anammar den. Han är Danseur Noble och gör sig redo. Tchaikovskys toner ekar i Saveliys öron när han närmar sig Odette. Musiken förvandlar honom till någon annan. Hans fötter låter honom sväva över golvet - han är en konstnär. Saveliy Vitalyevich målar golvet i fantastiska färger. Hans dans skapar nya mönster och han tvekar inte en sekund när han säger att dans är den största konsten av de alla. Han är inte längre Saveliy, han är Siegfried och Odette ligger framför honom. Fjädrarna har ersatts av oskyldig blek hud och fågeln har nu blivit mänsklig. Rothbart är besegrad och hans vackra svan har förvandlats till en prinsessa. Prinsen och prinsessan ska än en gång få varandra som i de vackraste kärlekshistorierna. Han står pointe och känner lugnet infinna sig. Ett par meter till, det sista färgfläckarna på tavlan, sedan är den perfekt. Saveliy gör sig redo förbereder ett sista utfall, en sista vacker piruett. Han tar sats och suger in känslan.

”Saveliy, kom genast hit!”. Saveliy rycks brysk tillbaka till verkligheten. Det känns som om han kastats in i ett liv och lämnat ett annat bakom sig i rekordfart. Den stora publiken på Moskvas största teater är nu utbytt mot en ensam själ, hans syster. Odette är nu inte längre en prinsessa, utan en mopp som ligger kastad på golvet framför honom, beredd på att bli räddad än en gång. Kseniya vinkar åt honom att fortsätta där han slutade, måla dit de sista färgfläckarna så att han ska kunna kalla tavlan färdigmålad. Hennes ögon glittrar med en brinnande glöd, som ett ljus som omöjligt kan släckas. Man ser på hela hennes kroppsspråk att balett är något hon älskar. Hon andas balett, lever sitt liv i en enda dans. De båda syskonen är lika varandra, inte bara i deras passion för baletten. De har samma långa taniga kropp och elegans i ansiktet. Man får känslan av att någon noga satt ut varje detalj i deras ansikten så att det ska bilda en vacker helhet. De båda har de kastanjebruna lockarna som deras mor är så stolt över. Utseendet har de till största del ärvt från sin mor, och det har de fått höra otaliga gånger. Ögonen är dock deras far Vitalys. Djupt mossgröna som en sovande skog.
”Fortsätt, du behöver jobba lite på din pointe och ditt utryck, annars var det riktigt bra!” Börjar Kseniya. ”Du kan gå till mor när du har fått den där perfekta känslan, det är säkert inget brådskande” forsätter hon med en viss osäkerhet i sin röst. Saveliy avbryter sin pointe och ler uppskattande åt sin syster. Sade hon att hans dans var bra så var den bättre än bra. Kseniya är nämligen vid en ålder av 16 år en av Rysslands mest lovande ballerinor. Hon rör sig som en äkta prima ballerina, varenda rörelse perfekt som den vackraste tavlan. Det hände aldrig att hon lämnade ett verk utan att det var målat till perfektion och han beundrade henne verkligen. Det fanns inte ord för hur mycket han beundrade henne. Kseniya hade blivit något av en mentor för Saveliy när han beslutat sig för att gå i hennes fotspår och satsa på baletten. hon granskade varenda gram av det han åt och lade upp exakta träningsscheman som han skulle följa. Hon såg att hennes yngre broder hade stor potential och skulle inte låta honom kasta bort den som om den vore skräp.
”Du vet mycket väl att mor blir förargad om vi låter henne vänta, dansen kan vänta en stund Kseniya” det är svårt att forma orden. Han vill så gärna fortsätta dansa. Än en gång resa in i ett annat liv och slå teatern med häpnad. Han tar sakta av sig sina pointe skor och lindar ömt in de innan han lägger de på sin plats vid sängkanten. Skorna är hans värdefullaste ägodel. Han behandlar de som om de vore gjorda av det finaste kinesiska porslinet och ingen förutom han och möjligen Kseniya får röra de. Andra barn skriver ner sina känslor i dagböcker eller skriker ut de. Saveliy valde inget av de två sätten. Nej, han dansade för att uttrycka sina känslor. Varenda rörelse vartenda steg var fyllt av känslor. En stormande blandning av glädje och ilska.
”Du har rätt, skynda dig till mor och ta reda på vad som är så brådskande. Hon uppskattar inte när någon inte lyssnar på henne” Kseniya viftar mot dörren som för att leda honom rätt. ”Lycka till!” ropar hon efter honom när han är passerar dörröppningen. Lätt för henne att säga, det var inte hennes namn som mor hade kallat på.

Nej, det kan inte vara sant. Han hade varit för ohövlig, snäst till och visat brist på respekt. 3 gånger hade han misslyckats. Det gick bara inte. Att sitta ner och vara trevlig mot någon som ansåg sig vara bättre än honom gick bara inte. Nej, trodde de att han var någon som satt lägre ner på näringskedjan än de så trodde de minsann fel. Det hade fällt honom 3 gånger, något hade gått annorlunda den här gången. Baletten måste ha gett resultat. Den fysiska delen måste ha gått bättre än den gjort innan, eller? Tankarna kretsar som i en våldsam orkan i Saveliys huvud när han håller i det stora paketet. Han hade kommit in. Det var inte ett skämt, slitet hade gett resultat.
”Jag är så stolt över dig min pojke!” börjar Larisa, Saveliys mor. ”Jag var förstås aldrig orolig. Jag visste att du hade baletten att falla tillbaka på om det inte hade löst sig, men oj vad stolt jag är!”. Innan Saveliy hinner protestera så är han fast i en varm omfamning. Han är medveten om skräcken som vissa barn känner över att misslyckas en fjärde gång. De är en skam för familjen. En fläck på ett annars fläckfritt förkläde och ofta så skickar familjen bort den irriterande fläcken för att de än en gång ska kunna bli fläckfria. Saveliys far och mor hade inte de kraven på honom. Han hade baletten. Att ha en son som uppträdde på de största scenerna i Ryssland var en gigantisk ära och kunde man inte få det ena så fick man nöja sig med det andra. Visst, balett var inte Durmstrang, men det var inte så väldans långt efter.

Den första delen gick alltid bra. Han visste hur han skulle svara på frågorna och framförallt vad han skulle svara. Han var inne i ett flyt. Det var bara att låta vågorna ta över och han kunde flyta med. Han behövde knappt anstränga sig längre. Logik var hans vapen och enligt honom ett bättre vapen än muskler någonsin kunde bli. Saveliy kunde triumferande slänga blickar runt omkring sig på barnen som ansträngde sig för varje ord de skrev ner. Han njöt, det var en underbar känsla när man kände att man var bättre än alla andra på något.
Den andra delen som prövade hans etikett hade börjat bra, precis som de föregående försöken. Han visste hur man uppförde sig, det hade hans föräldrar lärt honom tidigt. Han svarade hövligt på frågorna och visade den respekt som han visste krävdes. Det finns dock en gräns för hur mycket respekt en person kan visa innan han spricker. Ingen skulle någonsin få se ner på Saveliy eller ifrågasätta hans beteende. De var inte bättre än honom, sannerligen inte smartare eller vackrare för den delen. Han hade känt blickarna från gubben som testade honom. För varenda sekund brände blicken alltmer och till slut kunde han inte hålla sig. Han hade fräst till och satt stopp. Satt upp en stor illröd skylt som visade att han inte kunde spela trevlig när någon så uppenbart nedvärderade honom. Ilskan hade bubblat över och den gick inte att stoppa. Vem trodde gubben att han var? Saveliy hade lämnat den andra delen av provet med ett lägre självförtroende än innan. Han hade gjort det igen, det han inte fick göra. Han hade varit uppkäftig och försämrat sina chanser stort. Varför kunde han inte bara hålla sig? Varför skulle han alltid bli arg? Saveliy hade inget bra svar på frågorna och de fortsatte störa honom som små störiga viskningar.
Nästa del var en av hans starkaste delar. Saveliy tvekade inte en sekund att ta kommandot. Han var den som satte bollen i rullning och styrde den i rätt riktning. De andra följde villigt efter, de kunde nog känna att han var rätt pojke att ta ledningen. De kunde lita på honom, lita på att han skulle ta rätt beslut. Han hade alla egenskaper som en ledare skulle ha. Det enda som krävdes för gruppuppgiften var enligt Saveliy ledarskap och logik och han hade båda delarna. Saveliys grupp var en av de första att lösa uppgiften de fått, det gick som på räls.
Det var svårt att säga hur den näst sista delen hade gått. Mannen som prövade honom nickade då och då och antecknade prydligt något han såg. Han trodde att det hade gått bra, men det var ju helt omöjligt att veta säkert. Nickningarna kunde ha varit gubbens sätt att bekräfta att Saveliy inte höll måttet. Ett sätt att bekräfta sina farhågor på. Chansen fanns förstås också att han nickade för att säga till sig själv att den här gossen höll måttet. För Saveliy fanns det som sagt inget sätt att veta hur det var, men han trodde att det hade gått helt okej.
Den fysiska delen hade gått bättre än den gjort föregående år. Han var inte den starkaste 13-åringen i rummet, men en balettdansör skulle inte ha muskler. Han överlevde på sin smidighet och grundstyrka. Det var nog åratalen av baletträning som gjorde att han klarade sig igenom delen. Han var smidig, snabb. Han drömde sig in i en känd balett och dansade igenom provet genom att använda varenda känsla som fanns lagrad inom honom. Tidigare hade han tänkt för mycket på att han skulle vara som de andra. Bara stirra rakt fram mot målet och använda sina muskler för att nå det. I år var fallet annorlunda. Han använde sin största styrka, baletten och målade varenda hörn. Sträckte sig så långt det gick. Tricket var att använda sina känslor, därför att känslor kunde vara ett större vapen än muskler någonsin kunde bli.

Larisa springer runt som en yr höna som tappat sina kycklingar.
”Nu ska det firas!” hade hon utbrustit när kramringen hade brutits. Fira betydde hos Chmils att man åt i massor, och kanske spelade något tråkigt spel som skulle vara sådär festligt roligt. Saveliys tankar är långt borta från firandet, på en helt annan plats. Han har äntligen hittat den sista pusselbiten, den där biten som fattades. De sista färgfläckarna har målats dit och dansen är nu perfekt. Det var det som fattades, Durmstrang. Den sista färgfläcken som gjorde hans svansjö perfekt. Den här gången så skulle Kseniya inte ha något att anmärka på när han dansat färdigt. Det där uttrycket som han inte hade haft hade han nu hittat. Nu finns det inget som kan hindra Saveliys dans.