Nadya Vyacheslavovna Devina (smurfen_)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Nadya Vyacheslavovna Devina (smurfen_)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 17 aug 2014, 13:32

Nadya Vyacheslavovna Devina

zima, sibirien, ryssland

“Dema, är du säker på att det var idag paketen skulle komma?” Den ljusa, klara rösten tillhör en liten tioårigflicka med sina stora, mandelformade, blåa ögon kisande upp emot den molnfria himlen. Morgonsolen skiner rätt in i det öppna rummet igenom ett av dom många stora fönster som kantar fasaden av det ljusblåa lilla palatset.
“Men ja, Nadulya.”
Hennes brors röst letar sig fram till henne och hon vet precis hur han ligger, i soffan bakom henne med benen uppslängda. Hon själv har dock placerat sig så nära fönstret som hon kan för att få den första blicken av paketen som hon hoppas ska komma i vilken sekund som helst. På knä sitter hon, med magen lutandes emot stolsryggen som är vänd mot det tidigare nämnda fönstret, och med ansiktet badande i morgonljuset som nästan gör det omöjigt att se. Därför är hon inte förvånad när det skapas små svarta prickar på hennes synfält då hon vänder sig om för att se på sin bror.
“Är du helt säker?” Hon spänner blicken i den två år äldre pojken som ligger några meter ifrån henne på andra sidan rummet. Hon möts återigen av samma trötta svar, men trots att det kommer från hennes älskade bror som hon allt som oftast litade på, känner hon sig inte lugnad. Hon visste såklart att beskedet från durmstrang inte skulle komma något snabbare för att hon tjatade, men det hjälpte inte. För det var nämligen det hon och hennes bror väntade på denna morgon, beskedet huruvida dom hade kommit in på den absolut finaste magi-skolan som fanns. Durmstrang.
Nadya, som flickan hette, hade sökt för första gången samma år, men hennes bror som nu var tolv hade nu fått göra provet hela tre gånger, och misslyckats med bara några poäng vid de två första försöken. Hennes föräldrar hade inte varit nöjda.
Pappans vrede gick inte ut över Nadya och hennes yngre syster Vera på sama sätt som över Demyan i egenskap av att dom var flickor, utan hennes far brukade allt som oftast överlåta flickornas uppfostran till deras mamma eller barnflicka. (Vilket även gällde för det mesta som hade med flickorna att göra, vilket resulterade i att den lilla tid som pappan kunde avvara gick till Demyan.) Det var inte så att Nadya aldrig hade blivit slagen - hon visste precis hur det kändes att få en handrygg över kinden eller liknande, och hon förstod att det var det rätta. Hon hade gjort fel, då borde hon bli straffad, men stryket som hennes far hade gett Demyan inför familjen den där dagen för ett år sen när det inte kommit paketet som dom alla hoppats på, utan endast ett tunt brev, hade gjort ont att betrakta. Hon hatade att se sin far förvandlas från den varma famn hon älskade till det kalla, främmande som hon inte kände igen.
Hon hade övat och övat för att klara av intagningsprovet på första försöket, för hon ville inte göra sina besvikna. Hon ville visa för sig själv att hon kunde klara det som verkade omöjligt, - om inte Demyan hade klarat det, hur skulle hon? - och det hade gett resultat. Hoppades hon. Kände hon. På samma sätt som hon visste att hennes mamma inte skulle vara överseende om hon kom på Nadya med att ha veckat sin nya klänning idag, visste hon att det skulle komma två paket den här gången. Ett till Demyan, ett till henne.
Solens strålar landar på sminkbordet som står bredvid henne och riktar för en sekund bort Nadyas uppmärksamhet från den än så länge tomma horisonten och ner på den lilla blå anteckningsboken som låg där. Hon släppte den egentligen aldrig ur sikte, utan ville alltid ha den nära sig. Vilket kanske inte var så kontsigt egentligen, för en stor del av hennes liv var ju dolt där inne. Sidor upp och sidor ner av hennes tunna bokstäver berättandes historier om hennes dagar och om andras. Andra människor som först bara fanns som små ljuspunkter i hennes huvud men som när hon satte pennan till pappret tog form och vecklade ut sin berättelse. Dom stunder som hon inte skrev var få, så det var ingen som var förvånad när den första delen av intagningsprovet hade gått som en dans. Tankar som var röriga i huvudet blev plötsligt klara när hon skrev de på papper, så det hade inte varit svårt för henne att formulera svar på en nivå som lätt nådde upp till den förväntade.
Den andra delen hade även den gått bra. Hennes mamma hade varit extra noga under året för att se till att hon inte skämde ut sig. Vad Nadya visste var hennes mamma alltid upptagen med att socialisera sig på något sätt eller annat, och hon hade gjort det tydligt för Nadya att om en kvinna inte kunde föra sig som det anstod henne, då kunde hon gott inte föra sig alls. Ingen kvinna utan vett och etikett skulle ta sig någonstans i livet var helt enkelt bilden som Nadya och hennes mor delade vilket gjorde att den andra delen av provet som sagt även den gick över förväntan. Då var det snarare under den tredje delen som Nadya önskade hade gått lite bättre. Hon hade plötsligt haft svårt att få fram sina ideer, men hon hade tur i det att hon kom i en bra grupp där en äldre flicka tog kommandot och Nadya hade mest hållt med när hon tyckte saker lät bra, och sedan kommit med små förslag när hon kände intruktörens blick på sig. Den sista delen visste hon faktiskt inte hur det hade gått. En man med långa mustacher hade petat på henne med sin stav och hon var först lite obekväm, men samtidigt hade Demyan berättat för henne hur det gick till, så hon höll god min och tillslut slutade mannen. Han verkade iallafall nöjd, och då Nadya hade inte direkt några tvivel på sin magiska förmåga var hon inte särskilt orolig. Hon kom ju trots allt från en renblodig familj, och någon ynk var hon därdå inte. Trots att den sista delen kanske verkade lite underlig förstod Nadya varför den behövdes. Det sa ju sig självt att om man hade
mugglarblod i sig så kunde ju inte ens magi vara lika stark. Det var ju inte deras fel, det var bara ren biologi.

Hon lyfte handen till ansiktet för att dra några av sina mörka lockar som fallit ur sin uppsättning bakom örat för att de inte skulle skymma hennes sikt och plötsligt får hon syn på det som hon väntat på ända sedan maj och hennes fylliga läppar formas till ett runt O och sedan brer dom ut sig i ett stort leende. Hon kan inte hjälpa att släppa ur sig ett högt tjut av lycka och hoppar sedan snabbt ned från stolen för att släppa in ugglorna så fort de kom närmare huset. Hon kommer i all hast ihåg att släta ut vecken från den ljusblåa klänningen som går i släktens färger innan hon springer fram till de två paketen som ugglorna nu lämnat på den mjuka mattan. Hon registrerar sin brors förvånade uttryck i ögonvrån, men själv känner hon bara lyckan som liksom bubblar i hela kroppen och gör det svårt att sitta still. Därför ställer hon sig snart upp när hon öppnat paketet som är addresserat till henne - till henne ! - och springer sedan ut till rummet intill där hennes mamma och sex år yngre, också avsevärt mindre trevliga, syster Vera håller hus för att tillkännage den goda nyheten. Hon vill direkt berätta det hon redan har bestämt sig ska ta med sig till skolan - sin anteckningsbok såklart, och ett obeskrivligt vackert halsband som henne farmor en gång hade fått när hon började på Durmstrang - trots att hennes mamma redan hört hennes beslut tio gånger om vid det här laget. Hon vill prata om hur som ska ha håret första dagen, hon vill prata om allt möjligt som har med skolstarten att göra, men när hon väl kommer fram till sin mamma är det enda hon kan få ur sig ett lyckligt rop.
“Vi klarade det, mamma! Båda två, vi klarade det faktiskt!”