Gerasim Matveyevich Kitaev (Yayo)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Gerasim Matveyevich Kitaev (Yayo)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 21 aug 2014, 13:41

Gerasim Matveyevich Kitaev – Samara, Ryssland

Tystnaden ligger som ett täcke över det ryska landskapet. Det enda som hörs är trädsvalornas kvittrande och en bäcks porlande vatten. Tystnaden bryts av en figur som kommer springande genom den västryska lövskogen. Han rör sig i riktning mot bäcken och stannar upp när han kommer fram till en mossbetäckt sten just intill det spegelblanka vattnet. Solen letar sig fram genom trädtopparna och lägger sig över skogsgläntan där pojken nu har satt sig ner med ryggen lutad mot stenen. Pojken heter Gerasim Matveyevich Kitaev och han ligger nu bakåtlutad med slutna ögon. Tystnaden är total. Den är ren och den är oskyldig. Den förvandlar skogen till en magisk plats. En plats där du är du. En plats där du för bara en liten, liten stund kan känna ett inre lugn. Men för den ryska tonåringen är det framförallt en plats där du kan släppa ut alla dina tankar och känslor utan att vara rädd för att någon ska fånga dem. En plats där de kan sväva fritt, tyngdlöst. Utan omvärldens vakande blick som drar dem ner till backen. Och det är just det som Gerasim är ute efter. Han behöver en lugn stund för att sortera alla sina tankar och känslor. För just nu är han så full av dem att han snart kommer sprängas.

För en halvtimme sedan befann sig trettonåringen tre kilometer österut. Närmare bestämt sittandes på kanten av en säng med sin tre år äldre syster Lucya intill sig. Den sextonåriga flickan strök sin bror över ryggen för att sedan omfamna honom och placera sin mun intill hans öra.
”Jag är säker på att du klarade det.” Lucya höll sin brors huvud mellan händerna och strök bort en ensam tår som rullade nerför Gerasims kind. ”Du, tänk så här.” Hon log mot brodern och riktade ett finger mot sig själv. ”Om jag klarade det, så kan du klara det tusen gånger om.” Lucya tog Gerasims hand och tryckte försiktigt till.
”Tack.” Han hann inte säga så mycket mer innan han med sin systers armar lindade omkring sig bröt ihop mot sin systers axel. Hennes stöd betydde så otroligt mycket. Utan Lucya hade han inte klarat sig. Utan hon hade han inte haft någon. Ord kunde inte beskriva vad han kände för den lilla, nätta tjejen.

Tiden innan uttagningsprovet till Durmstrang hade ärligt talat, varit en av de värsta perioderna i Gerasims liv. Han kallsvettades. Han mådde illa. Han darrade som ett asplöv och hallucinerade. Då fanns hon där. Höll hans hand. Lugnade ner honom med sina ord och, tja, hon fanns helt enkelt där för honom som den där stöttande pelaren som han behövde mer än något annat. Som sagt – utan Lucya hade han inte klarat sig och Gerasim hade nog aldrig behövt henne så sjukt mycket som han behövde henne just då.

Den första, skriftliga delen var hans akilleshäl. Det var den som höll honom vaken under nätterna. Gerasim hade verkligen försökt med allt. Från och med hans åttaårsdag hade det kommit en privatlärare två gånger om veckan. Men det gick helt enkelt inte. Man hade nog – enkelt förklarat – kunnat kalla Gerasim rastlös. Att sitta still på en stol oavbrutet i två timmar var nog svårt. Att samtidigt vara tvungen att koncentrera sig och lyssna på det som läraren sa var omöjligt. Det var som att hitta nålen i höstacken. Då kom, återigen, Gerasims storasyster Lucya till sin broders undsättning. Den tre år äldre systern gick nämligen redan på Durmstrang. Och inte bara det. Hon tillhörde Orjol – det finaste elevhemmet av de alla. Det som tog henne dit var hennes hjärna. Hon var som fisken i vattnet när det gällde sånt. Hon var inte bara enligt Gerasim bra mycket smartare än privatläraren, nej. Lucya var nämligen också den enda personen i hela vida världen som förstod honom till punkt och pricka.

Så hon ägnade helt enkelt alla sina lov och i princip all sin lediga tid till att hjälpa Gerasim. Och i och med att hon kände honom utan och innan så visste hon precis vad han behövde. Den där tråkiga texten i den där tråkiga boken som han omöjligt hade tålamodet att läsa, den blev en spännande skräckhistoria intill lägerelden när de var ute och campade. Lucya hade klarat provet redan vid tio års ålder men det var hon som rådde Gerasim att vänta till sin trettonårsdag. För hon visste att han behövde den tiden. Så trots sina föräldrars påpassning så väntade han.

Och så stod han där en vacker dag och gjorde den teoretiska delen. Utan sin syster hade han helt enkelt inte fått en enda rätt. Inte en enda rätt. Utan Lucya hade han sabbat sin framtid redan där. Nej, det gick inte direkt jättebra men han fick nästan fler rätt än fel. Gerasim – pojken som privatläraren hade kallat ”ett hopplöst fall”, hade klarat sig undan avrättningen. Det må ha varit med nöd och näppe – men han gjorde det.

Så trots att han inte direkt hade briljerat i den första delen så kom han till den andra delen med rak hållning, höll huvudet högt och kände självförtroendet pulsera genom kroppen. Uppförande och etikett var något som han kunde utan och innan. Det var något han hade blivit inmatad med sedan barnsben. Så det var inga problem. Det var bara att komma ihåg vad hans syster sagt till honom, andas djupt och skingra undan alla andra tankar. Att i medvetandet ta sig till den där gläntan i skogen. Och Gerasim tycker faktiskt att det gick bra. Trots att han tenderar att sätta höga krav på sig själv så kände han sig nöjd. Lite för nöjd kanske.

Gruppuppgiften är nämligen något han alltid har känt sig säker på. Han är en person som alla lätt fattar tycke för. Han tar inte för mycket plats och är fortfarande inte killen som står där i hörnet och inte vågar ta för sig. Gerasim ligger nog någonstans där mitt i smeten. Med andra ord en perfekt lagspelare. Vad annat hade man kunnat vänta sig av en framtida Quidditch-storstjärna?

Men som sagt, det gick nog lite för bra innan. Han gick nog in med ett lite för stort självförtroende i gruppuppgiften. Ett lite för stort ego. Hans grupp var snabb och han kände verkligen att han levererade, det var inte det som han tyckte var problemet. Problemet var att han tänkte lite för mycket på sin egen framgång. Gerasim tänkte inte på den där killen som stod tyst i hörnet. Så han blev lämnad utanför istället. Utesluten ur gruppen. Och enligt Gerasim så ska alla känna sig som en del av en helhet för att en grupp ska kunna fungera – hur bra det än må gå. Det är som om man lägger ett pussel så snabbt som möjligt och i all hast tappar bort en pusselbit. Vem bryr sig egentligen i slutändan om att man var snabb på att lägga de andra bitarna när bilden aldrig blev komplett? Men som sagt, det är bara så Gerasim resonerar. Han kan ju ha helt fel.

Den fjärde delen har Gerasim aldrig fattat fullt ut. Man behövde ju liksom inte göra någonting. Man stod ju bara där medan en gubbe gick runt och petade på dig med en trollstav. Alltså tyckte han att det var ganska svårt att veta om det gick bra eller dåligt. Och att försöka läsa gubbens ansikte var ju lika hopplöst som att försöka få en staty att le. Fast Gerasim tyckte sig se ett tillbakahållet leende leka på gubbens läppar. Ja, han kan ha sett i syne, men han valde att se det som ett tecken på att det hade gått bra. Han vill åtminstone tro det.

Sista delen briljerade Gerasim på. Ja, han är bara tretton år men han har en femtonårings kroppshydda. Han älskar trots allt att vara ute och springa i skogen och det kombinerat med styrketräningen som hans pappa tvingat på honom gav verkligen resultat. Det och quidditchträningen så klart. Han flög igenom varje övning. Gerasim var den stora, stygga trollkarlen och övningarna var små barn som sprang för livet. Kicken var helt sjuk. Glädjen var helt sjuk. Självförtroendet var så stort att det knappt fick plats inom honom, det sipprade liksom ut ur honom och omvandlades till energi. Energi som Gerasim i sin tur använde till att mala ner övningarna till små, små bitar. Känslan var fantastisk. Gerasim önskar att han hade kunnat lägga in den i en liten, liten låda och plocka fram den då och då. För att få återuppleva känslan. Han önskar att han kunde beskriva den. Men det kan han inte.

Så när den tvivlande känslan kom knackande på dörren så hade han ingen låda att plocka fram. Det är just därför han nu ligger i sin systers famn. Men Lucyas ord hade i alla fall lockat fram en liten, liten hint av den där känslan. Tillräckligt för att få honom att torka tårarna, sätta sig upp och le mot sin syster.
”Du har säkert rätt, jag antar att vi helt enkelt får vänta och se.” Lucya hummar till svar och böjer sig fram.
”Vad är det?” Gerasim kastar en orolig blick mot sin syster och lyfter försiktigt på ögonbrynen.
”Öhmm... Tja...” Systern flackar med blicken och... är det där verkligen osäkerhet som sveper över hennes ansikte? Är hans syster, Lucya Matveievna Kitaev osäker? ”Du vill säkert inte ens ha den men... här.” Hon rodnar och sträcker fram en liten, liten guldmedaljong. Den hade lätt fått plats i ett barns knutna näve och är dekorerad med vackra, ingraverade växter. Växter som växer i gläntan vid bäcken.
”Får jag…?” Gerasim pekar mot medaljongen och får en nickning till svar. Han vänder och vrider på den i handen och öppnar den varsamt. Där i ligger en bild på de två syskonen, tagen för ett par år sedan när de var på semester i Kina.
”Om du inte vill ha den kan ju alltid mamma ta d...” Gerasim lägger ett finger mot sin storasysters mun för att tysta henne.
”Jag älskar den, tack.” Han lutar sig fram och ger henne en puss på kinden för att sedan omfamna henne. Han lägger munnen mot hennes öra och viskar. ”Jag älskar dig.” Lucya tittar förvånat upp. De kom nog inte som en förvåning att han älskade henne, hon var trots allt hans allra bästa vän och syster men ingen av dem hade sagt det högt förut.
”Jag älskar dig med.” Hon var precis på sin väg att rufsa sin bror i håret men avbröts mitt i rörelsen av ett rop.

”Gerasim! Kom ner, du har fått ett paket!” Gerasims pappa Matveis rop ekade genom rummet och pojken kunde inte annat än att stirrandes möta sin systers blick som i sin tur nickade uppfordrande. Det kan väl inte vara DET paketet? Det kan det väl ändå inte vara? Trettonåringen ställde sig på ostadiga ben och gick med ett pipande läte i huvudet nerför trappan. Han sa väl paket och inte brev väl? Tänk om det var det. Vad skulle han göra då? Hur skulle han reagera? Gerasim hann inte komma längre i sina funderingar innan han på köksbordet fick syn på ett öppet paket. Ett öppet paket med en tröjärm som hade letat sig ut hängande längs ena sidan. En smutsröd ärm. Känslorna var för många. De kom för fort, slet honom nästan i bitar. Allt han fick ur sig var ett kvävt skrik. Han hann inte tänka. Kunde inte tänka. Normalt sett hade han nog gått fram och kramat om sina föräldrar. Rota igenom paketet. Njuta av varje sekund. Men vem hade kallat det här en normal situation? Det sista han gjorde innan han rusade ut genom ytterdörren var att sända sin syster en blick En blick fylld av lycka. Fylld av lättnad. Fylld av allt. En blick som sa mer än tusen ord.

Och nu sitter han alltså lutad mot en sten på sin absoluta favoritplats. Han klarade det. Gerasim ska börja på Durmstrang. Efter allt slit. Efter alla tårar. Han klarade det. Han kan inte fatta det. Gerasim tycker att det känns surrealistiskt på något sätt. Som om han drömmer och snart kommer vakna upp. Som för att försäkra sig om att det faktiskt händer på riktigt böjer han sig ner och skvätter vatten i ansiktet. Gerasim ryser. Han betraktar sin spegelbild i vattnet och känner sig förvånad när han ser precis likadan ut som förut. Han känner sig ju så annorlunda. Men det rufsiga håret har fortfarande samma mocka-liknande nyans. Och de svarta ögonen med skiftningar i koppar står fortfarande i stark kontrast till den ljusa hyn. Han har kvar sina buskiga ögonbryn och läpparna är lika fylliga som tidigare. Gerasims fräknar har verkligen inte försvunnit och käklinjen är lika skarp som innan. Han är samma gamla Gerasim, trots allt.

De senaste timmarnas händelser börjar sakta men säkert sjunka in och nu känner han för första gången en annan känsla - saknad. Gerasim känner hur mycket han kommer att sakna sin glänta. Hur mycket han kommer sakna sitt rum. Att få sitta och äta vid matbordet för att sedan ta en springtur ute i skogen. Men mest av allt kommer han att sakna sina föräldrar. Gerasim står inte sina föräldrar särskilt nära eller så men det är ändå liksom oundvikligt. De har funnits vid hans sida i tretton år och det kommer helt enkelt bli en stor omställning att få stå där helt ensam. Det är den trygghetskänslan snarare än sina föräldrar som personer han kommer att sakna. Men alla andra känslor övervinner saknaden med hästlängder. Gerasim Matveievich Kitaevs dröm har ju trots allt gått i uppfyllelse.