Yuriy Glebovich Fantazenko (Malil)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Yuriy Glebovich Fantazenko (Malil)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 28 aug 2014, 19:50

Yuriy Glebovich Fantazenko, Ukraina, Sumy.


Korsa, vik, upp, runt, täck, upp, igenom, dra. I ett dåligt upplyst rum står en kort, tioårig pojke och klär på sig en kostym. Pojken, vid namn Yuriy Glebovich Fantazenko, knyter slipsen med vana händer och slätar till några obefintliga veck på kavajen. Om några minuter kommer gästerna, nästan hela Yuriys släkt och några familjevänner kommer för att fira, fira att lille Yuriy kom in på Durmstranginstitutet, en skola han aldrig velat gå på. Men är man son till Sir Gleb Ivanovich Fantazenko så har man tydligen inget val.


Dörrklockan ringer och Yuriy hör röster från nedervåningen. Han känner hur händerna blir lite svettiga och hur det bildas gåshud över hela armarna. Så länge han vågar dröjer han sig kvar på sitt rum innan han går ner för att möta alla dömande blickar.
Han kliver in i husets matsal, ett stort rum i mörkt trä. Alla gästerna sitter redan vid ett stort runt bord i mitten av rummet, Yuriys föräldrar, Gleb och Olga, står vid dörren, otåligt väntande på sin äldste son.
“Yuriy, kom” Säger Gleb i byrsk ton och börjar gå mot köket som ligger mitt emot matsalen.
Den unge pojken kastar en tveksam blick på sin mor, som direkt vänder ansiktet mot sina gäster. Yuriy följer efter sin far och stänger rutinmässigt dörren in till köket. Han vet vad som väntar. Gleb tar ett steg emot sin son och slår till honom med fingertopparna. Slaget gör ont, och bränner sig kvar i Yuriys ansikte, de ljust bruna ögonen tåras, men det är inte så farligt egentligen.


Gleb vänder ryggen mot sin son, lägger armarna på ryggen, och börjar sedan tala.
“Alla där ute är här för din skull. Det minsta du kan göra är att komma i tid.”
Yuriy vill bara skrika att han aldrig ville ha någon fest från första början, att han inte ville ta provet, att han inte ens vill gå på Durmstrang! Men han har lärt av sina misstag, och istället sänker han huvudet och säger bara “ja, far.”
Fadern fortsätter sin uppläxning. “Du ska nu gå ut dit, le och….” Han hinner inte avsluta meningen när köksdörren öppnas och Ivan kliver in i rummet.
“Mor säger att det är dags att börja ära” Säger han stolt med ett litet leende spelande på läpparna. Ivan är som en liten kopia av sin far. Bröderna är inte det minsta lika, bortsett från färgen på ögon och hår, till vare sig sättet eller utseendet. Yuriy är kort, spinkig och hans ansikte kläs nästan alltid av ett tveksamt uttryck, medans Ivan, precis som sin far, är muskulös, lång och ståtlig. Precis som de flesta i släkten Fantazenko. Till skillnad från sin bror, är Ivan inte så påläst eller intelligent, men för Yuriy var det just dessa egenskaper som fick in honom på Durmstrang. Han hade vetat att han skulle lyckas samma ögonblick han började skriva den skriftliga delen av provet. Etikett, är något han tvingas till varje dag, annars får han en smäll, han har lärt sig att bete sig värdigt och respektfullt mot alla runt sig. Det praktiska gruppuppgiften var heller inte svårt enligt Yuriy, men resten av gruppen vägrade lyssna, så det gick inte så fantastiskt. Den magiska delen, den gick väl okej, inte heller så bra, men bra nog. Man skulle kunna tro att familjen skulle vara stolt efter tioåringens resultat, men efter som att Yuriy nästan misslyckades på den fysiska delen, så för han skam över familjen.

På väg ut till matsalen snubblar Yuriy. Han tar emot sig med händerna så gott det går, men hans reflexer är lite för långsamma och han slår i huvudet i det hårda stengolvet. Han biter sig i tungan och känner blodsmak i munnen, i några sekunder ligger han kvar på golvet utan ork att resa sig upp. Efter några ögonblick dras den spinkige pojken upp på sina fötter, han ser sin ett stort hånflin på i sin brors anikte, han förstår genast att Ivan med mening fält honom. Detta är inte ovanligt, men att bli slagen av sin tre år yngre bror är ren tortyr i Yuriys ögon. Han fäller ned blicken i marken och går vidare ut till gästerna som väntar.