Dunya Afanasiyevna Utkina (Embli)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Dunya Afanasiyevna Utkina (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 13 jan 2015, 00:36

Dunya Afanasiyevna Utkina
Tajmyrön

Nadezhda Lazarova Filipova var sexton år när hon gifte sig. Maken, Afanasiy Evgenyevich Utkin, var femtiotvå och inne på sitt tredje äktenskap. Det var inget kärleksparti men flickan hade växt till en kvinna och ansträngt sig för att ta hand om sin man genom hans ständiga sjukdomsanfall. Tre barn hade hon fött honom, till bådas besvikelse bara döttrar. Hon uppfostrade dem enbart på ryska, barnen kunde knappt ett ord av Nadezhdas eget modersmål Bulgariska. Lärde dem att bete sig som damer och anställde en privatlärare åt dem.

Dunya Afanasiyevna Utkina, mellanbarnet i familjen, mindes bara sin far som sängliggande och sjuk. Han var anledningen till att det alltid skulle vara tyst och lugnt i huset. Ibland, när Dunya blivit gammal nog, hade hon fått gå till hans rum med brickan och faderns eftermiddagste. Då serverade hon åt honom, gav honom hans mediciner och hjälpte honom att dricka om han var både svag nog att behöva det och – framförallt – svag nog att ignorera sin stolthet. Ibland, när han varit på det humöret, hade han berättat för henne om sin skoltid, talat om män hon skulle giftas bort till en dag eller frågat henne om hur hennes dag varit. Dunya älskade sin far väldigt mycket och var alltid stolt när hon fick gå in till honom, även om det dröjde mellan tillfällena. Även om han inte alltid mindes hennes namn.

Han var bara sextiosju när han dog – ingen ålder för en trollkarl men så hade han aldrig riktigt återhämtat sig efter sin första svit med drakkoppor många år tidigare. Dunya hade just fyllt tio.

Det var svårt att ta in att fadern var död. Kändes bara som om han var på sitt rum som vanligt. Hon hade varit där inne en gång efteråt. Rummet tycktes overkligt och fel utan honom men när hon själv inte var där inne var det svårt att förstå. Att sörja den förälder som hon älskat men knappt hade känt. Ännu värre för lillasystern Elizaveta, som bara var sex och sällan hade träffat mannen. Agnessa däremot hade varit den av flickorna som oftast fått hjälpa till med honom och det fanns en sorts stolthet i hennes sorg, i sättet hon kastade sig in i att stötta modern, som störde Dunya. Hon hade ofta kommit dåligt överrens med sin äldsta syster, så till den grad som en del av henne i hemlighet var skadeglad varje gång Agnessa misslyckades med intagningsprovet till Durmstrang. I år skulle det bli hennes näst sista chans, samtidigt som det var Dunyas första. Hon var glad att ens få en chans, när hon bara var tio.

Båda flickorna bar fortfarande sorgekläder när det var dags för dem att avlägga provet. Drygt fem månader hade gått sedan faderns bortgång men de skulle bära svart i ett helt år, hade mamman bestämt – så till vida att de inte istället fick en skoluniform från Durmstrang, givetvis. De slapp i alla fall bära svarta slöjor, det hade Nadezhda sett som sitt eget privilegium i egenskap av änka.

Dunya kände lite blickar på sig för klädernas skull men visste att de flestas ögon drogs till systern. Dunya själv var en ganska normal tioårig flicka. Hon hade rakt, mörkbrunt hår och mörka ögon. Kanske var hon inte så söt som hon skulle ha önskat men hon hade fått beröm för sina små händer och jämna tandrad. Agnessa däremot hade haft otur. Hon hade ett vinfärgat födelsemärke över halva ansiktet. Både mamman och Agnessa själv menade att det var födelsemärkets fel att hon aldrig blev godkänd på provet – att hon helt enkelt inte ansågs vacker nog. Om det stämde eller inte visste inte Dunya och det gav henne lite dåligt samvete att tänka på. Agnessa hade en gång sagt åt henne att Dunya stulit hennes chans genom att se normal ut. Det var en orättvis anklagelse men nu när de till slut skulle ta provet tillsammans gjorde det henne illa till mods.

Hon vet ganska bra hur proven kommer att gå till – både modern och Agnessa har beskrivit processen för henne många gånger. Den skriftliga delen kommer först. Hon sätter sig vid den plats som matchar hennes nummer och sitter sen och uppmanar sig själv att inte vända på pappret förrän hon får tillåtelse till det. Dunya anstränger sig hårt för att prestera intelligenta svar i en prydlig handstil. Hon lyckas bättre i det första avseendet än i det andra, bokstäverna ser irriterande runda och barnsliga ut men texten är i alla fall fullt läslig. Hon har blivit förhörd varje dag i veckor om allt som kan tänkas komma upp och tycker att hon gör riktigt bra ifrån sig. Att analysera saker är svårare än att memorera fakta, tycker hon. Räcker det inte med att veta något, utan att hon också måste förklara varför det är så? Hon svarar så gott hon kan även där och är rätt nöjd med svaren men lämnar också ett par av frågorna blanka.

Nästa del känner hon sig också ganska säker på, även om det är jobbigt att vänta. Hon smuttar nervöst på sitt te och anstränger sig för att inte bita på naglarna. Dunya lyckas sitta som en dam och hålla koppen rätt men deltar bara halvhjärtat i samtalet med de andra barnen. Det är knappt att hon kom ihåg att säga tack till pojken som drog ut hennes stol. Till slut blir det äntligen hennes tur att gå och bli utfrågad. Vett och etikett är viktigt – hon minns hur hon serverat te till sin far – och hon kan teorin utmärkt. De flesta frågorna kan hon besvara utan att blinka och även när hon behöver tänka lite är hon säker på att svaren hon ger faktiskt är korrekta, om än inte alltid de mest utförliga examinatorerna hört. Att praktiken brister ibland beror mycket på hennes ålder och hon hoppas att det inte märks här, eftersom hon lyckas hålla sig rak i ryggen och inte förväntas utföra något alltför avancerat rent praktiskt. Inte dansa vals med böcker på huvudet, vilket Agnessa ett tag försökt intala henne men sen erkänt som en lögn.

De två sista uppgifterna är de hon varit mest nervös över. Det första för att det beror så mycket på vilken grupp hon hamnar i och – i ärlighetens namn – för att hon inte är bäst i världen på att samarbeta och ännu sämre på att göra det på tid. Tidsgränser gjorde henne alltid stressad och hon var inte överförtjust i främlingar heller. Det andra för att tja, hon kan inte påverka hur stark magi hon råkar ha i kroppen och har ingen aning om hur hon ens ska veta ifall det är bra eller dåligt. Hon har trots allt aldrig varit någon annan och har därför bara sig själv att jämföra med.

Lyckligtvis är de andra barnen i gruppen både djupt engagerade – vilket alla naturligtvis borde vara, med så mycket på spel – och talangfulla. Dunya får anstränga sig för att själv hinna med att bidra, så att det inte ser ut som om hon bara glider med på de andras prestation. Hon lyckas i alla fall komma med två förslag, varav ett fungerar riktigt bra. När det uppstår en diskussion mellan en pojke och en flicka ger Dunya snabbt pojken sitt stöd. Inte för att hon vet om han har rätt eller inte, utan för att han höjde rösten lite och lät arg och arga män ska blidkas, även om just den här inte nödvändigtvis var en man än. Hon har inte varit absolut avgörande för lösningen men har ändå hjälpt till snarare än att vara gruppen till last, vilket hon varit riktigt rädd för. När momentet är slut ger hon de andra barnen ett nervöst leende.

Sista momentet kan hon omöjligt säga hur det går. Dunya kallas in i ett rum tillsammans med en av flickorna från gruppen (den som, likt Dunya, inte bråkat med pojken). Personen som undersöker henne – och petar riktigt hårt på henne med sin trollstav – antecknar lite i sina papper och rör aldrig en min. Dunya försöker gissa sig till om det gått bra eller dåligt men har verkligen ingen aning. Det pirrade i henne där trollstaven petade, som Agnessa sagt att det skulle göra men hon vet inte vad det betyder. När hon får trollstaven i pannan och händerna, särskilt den högra, pirrar det till ordentligt men på andra ställen känns det inte så mycket. Hon blir mätt med ett måttband och får prova att hålla i lite olika trollstavar, vilket hon sett fram emot. Oavsett hur provet går har hon haft en trollstav i sin hand! En av dem sprutar dessutom ut lite blå gnistor. Inte mycket men det är bland det underbaraste Dunya har varit med om.

När hon får en påse brickor att lägga upp knyter det sig i magen, för modern har alltid betonat vikten av spådomskonst. Hon vill så gärna få till något fint och ödesmättat men det blir mest bara bokstäver intill varandra. Några av dem liknar ord, som "STTOLL" vilket Dunya med lite välvilja tolkar som "stol" men hon vet inte om examinatorn gör samma sak. Kanske gör han det, för hon får prova att lägga handen på en kristallkula och det har Agnessa aldrig fått göra. Tyvärr händer inget särskilt med kulan, den är full av dimma och Dunya kan inte se något i den. Under hela tiden pratar de vuxna med varandra, mest i siffror. Dunya försöker desperat att få dem så höga som möjligt men vet inte hur hon ska kunna påverka det. Den högsta hon hör är 80, tror hon och den lägsta 25. Det är svårt att hänga med men de flesta verkar vara runt 50 eller strax över.

När de släpps ut ur lokalen drar hon flera djupa andetag. Ena handen far upp till munnen för att bita på naglarna som hon så hårt undvikit genom hela provet men mamman slår bort fingrarna innan hon får chansen. Sen tar hon sina båda äldsta döttrar hem och frågar ut dem länge och väl om hur det gått. Dunya besvarar frågorna så gott det går men vill helst bara släppa allt. Hon kan inte längre påverka resultatet och ju mer hon tänker på det desto mer får hon ont i magen. Var hon tillräckligt duktig? Borde hon ha gjort något annorlunda? Det kändes riktigt bra men Agnessa har misslyckats med provet flera gånger, hur kan Dunya ens hoppas på att klara det med en gång? Vad skulle far ha sagt, om han levde? Dunya försöker föreställa sig hans stolthet om hon faktiskt blivit antagen men det gör henne bara ledsen. Oavsett om hon kommer in nu eller senare eller inte alls som kommer far aldrig få veta.

När lilla Elizaveta ropar att det kommer en uggla rusar båda hennes storasystrar till fönstret, precis som de gjort varje gång det kommit post sedan provet. När Dunya ser att den bär på något stort slutar hon andas och det känns som om hon ska börja gråta av lättnad. Agnessa tar tag om hennes arm och håller så hårt att det gör ont. Kanske insåg hon det som Dunya ännu inte gjort. När ugglan susar förbi dem in i rummet bär den mycket riktigt ett paket från Durmstrang – men bara ett. Dunya står som fastfrusen på stället. Vågar inte gå fram och läsa adresserna, veta vem av dem som kommit in. Det borde vara Agnessa, som är äldre och redan försökt så hårt flera gånger. Dunya borde hoppas på det, som en bra syster – men hon kan verkligen inte göra det.

Det är Agnessa som går fram till ugglan. Agnessa som förlorar fattningen och kastar paketet i väggen. Dunyas paket. Agnessa snurrar runt, blänger på henne och ett ögonblick tror Dunya att hon tänker slå till henne. Sen kommer mamman in i rummet och Agnessa väljer istället att storma iväg. Hon lämnar sitt brev fastknutet vid ugglan. Brevet vars innehåll hon redan känner till. Hennes näst sista chans att få komma till Durmstrang.

Modern ser ogillande efter sin äldsta dotter en sekund, innan hon vänder sig till Dunya med ett strålande leende. Elizaveta plockar upp paketet, full av iver även om Dunya är osäker på hur mycket lillasystern förstår om vad det här betyder. Vilken fantastisk möjlighet Dunya fått. Att hon kommer att resa bort från familjen och vara borta månader i sträck. Att hon stulit det som borde ha varit Agnessas. Dunya får en ovanligt varm och lång kram av sin mor och får inte ens någon tillsägelse när hon börjar gråta. Att gråta för mycket är en nästan lika hemsk ovana som att bita på naglarna, det har Dunya fått höra både en och två gånger men idag verkar hon förlåten. Lika bra det, för hon har ingen aning om hur hon skulle göra för att sluta.Kroppen är full av så många känslor att Dunya nästan tror att hon ska explodera. Det är Durmstrang. Det är vad hon jobbat så hårt för, skolan hon drömt om så länge hon kan minnas. Det är Durmstrang och hon ska dit och det är på riktigt. Om bara hennes pappa hade levat lite längre, varit frisk som andra fäder, då kunde han ha funnit här nu och delat hennes seger.