Alexis Remington [Radiopratare] (Spirry)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Alexis Remington [Radiopratare] (Spirry)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 03 mar 2015, 09:48

Den Trådlösa Radion: Radiopratare på kanalen Radio Sonorus

Alexis Remington spelas av Spirry


Walsall, England

OBS! Triggervarning för löst beskrivande av misshandel och missbruk av droger.


”...Och med de orden säger vi hejdå härifrån studio 12 och lämnar över till elvanyheterna. Det här är Alex Remington och ni har lyssnat på Magical Morning på Radio Sonorus.”
Alexis Remington sköt undan mikrofonen och reste sig upp från stolen hon suttit på de senaste fyra timmarna. Det var fredagsförmiddag, en minut innan elva, och veckans sista morgonshow var avklarad. Trots det långa arbetspasset de tre programledarna hade i ryggen var stämningen i den trånga studion hög. Det var den stämningen som alltid gjort att Alexis trivts så bra med sitt jobb. Hon var inne på sitt sjätte år på radiostationen. Just morgonshowen hade hon hamnat i för mindre än ett år sedan när radiostationen omprofilerade sig, men innan dess hade hon redan hunnit skapa sig ett namn bland de trognaste lyssnarna. Det var dock inte förrän med morgonprogrammet som hon verkligen kände att hon hittat rätt inom etern. Här fick hon prata om ämnen som intresserade henne. Hon var bara tjugosex år gammal än, och ung i sinnet, så ett program riktat till ungdomar låg henne närmare hjärtat än de självhjälp-, husskötsel- och ”Så minns vi 20-talet”-program hon fått äran att leda under sina år som anställd radiopratare. Hon hade dock aldrig beklagat sig över något av de program hon fått vara med i, och inte heller de sysslor hon fått utföra innan hon ens fick agera bisittare i kanalen. Det var ett socialt yrke, och social hade hon alltid varit. Att få träffa nya människor och samtidigt få betalt för det var för henne en dröm som hon knappt trott kunde vara sann när hon först fick jobbet på Sonorus. Vid det här laget var det vardag för henne med jobbet och människorna, men det hindrade henne inte från att älska varje sekund av det.

”Alex!” Rösten var välbekant, för hon hörde den varje dag före och efter radiopasset. Hon visste även vad de kommande orden var, för de var samma varje fredag. Alexis blinkade undrande mot sin producent med sina bruna ögon, som om hon var förvånad över att se honom där. Ett litet leende krökte hennes fylliga läppar när hon mötte den korta mannens hoppfulla uppsyn.
”Jag tänkte bara fråga om du ville hänga med ut på lunch?” frågade han och ryckte på axlarna som om han inte alls försökt bjuda ut henne på lunch varje fredag i två månader. Alexis drog den naturligt krusiga, mörkbruna luggen från sin panna och ändrade om ansiktsdragen i det runda ansiktet till en beklagande min.
”Jag är hemskt ledsen, men jag har planer”, ursäktar hon sig och ger honom en klapp på axeln innan hon vänder på sina höga klackar och skjuter upp glasdörren ut till korridoren. ”Kanske nästa vecka!” ropar hon det sista hon gör, men vet mycket väl att hon kommer upprepa proceduren igen nästa vecka. Han var trevlig, producenten, men inte hennes typ. Han var kanske pojkvänsmaterial, men hon var sällan ute efter en pojkvän på det sättet. Hon visste att hon med sin attityd, sin hållning och sitt utseende hade en positiv effekt på män, och hon gillade att utnyttja detta till fullo. Hon fångade män som flugor i pulserande nattklubbar på helgerna, drog med dem hem till sin säng och kände sig i sitt berusade tillstånd så full av liv, så älskad av dem hon gav sina kyssar. När hon vaknade morgonen efter kände hon sig dock lika tom varje gång. Det var som om hon sökte något att fylla sitt liv med, och varje kväll hittade hon det, bara för att vakna nästa morgon och finna att det bara var ett placebo vars bedragande effekt avtagit i samma stund som solen gått upp. Hon bad alltid mannen på andra sidan sängen gå innan hon ens stigit upp, och fick ofta be honom två gånger då hon inte var ett dåligt kap ens i morgonens avslöjande ljus, något som hon ansåg vara både en välsignelse och en förbannelse.

Hon hade alltid vetat att hon såg bra ut, och alltid fått höra det. Dock så blev hon aldrig kallad vacker, men ofta snygg. Het, men aldrig söt. På samma sätt blev hon sällan kallad öppen, men ofta påträngande. Alltid skrytsam, men aldrig kunnig. Självgod, högljudd, uppmärksamhetskrävande, och självisk, istället för trygg i sig själv, munter, karismatisk, och självförverkligande. Hon var på många sätt en missförstådd flicka, men tyvärr beskrev hon sig själv med alla de negativa orden också. Hon hade potential att vara fantastisk, men nöjde sig med att vara en bitch. Kanske var det detta som gjorde att hon ständigt sökte efter något som kunde göra henne bättre, något som kunde få henne att må bättre, göra henne starkare. Alexis levde efter orden Det som inte dödar, det härdar, och hon hade gjort detta så länge hon kunde minnas. Det gjorde henne envis, målmedveten och ofta vårdslös när det kom till sin egen hälsa och säkerhet. Hon brydde sig sällan, men detta gjorde henne ändå inte kall. Hon älskade stort och hänsynslöst, och föll hårt och smärtsamt när kärleken tog slut. Vissa dagar fick det henne att definiera sig själv som svag, men den definitionen av sig själv var den som hon hatade mest av allt, och hon gjorde allt i sin makt för att ingen annan skulle få samma bild av henne. Hon skrattade bort tårar, dansade bort bekymmer, och slog undan fienders pilar med kaxiga kommentarer. Hennes attityd var större än hennes fysiska form. Den korta, smala kroppen hindrade henne inte från att ta plats, fylla rum och stå i centrum. Hon ville höras mest och ha allas ögon på sig, och hon var alltid beredd att ta tillbaka sin plats högst upp om någon försökte överta den. Den kaxiga, storslagna attityden var en försvarsmekanism på många sätt, men hon älskade den, och den utgjorde hennes stabila grund, så hon hade inga planer att göra sig av med den igen. Hon hade redan upplevt konsekvenserna av att lägga ifrån sig skölden, och hon ville aldrig uppleva det igen.

Hon hade varit arton år när han med stort H dök upp i hennes liv. Tim. Rolig, charmig, omtänksam, med ögon som man kunde drunkna i och omfamningar som tog bort alla bekymmer. Tjugofyra år gammal och världsvan som få, men ändå hade han sett henne, valt henne. Han hade hittat henne blott en månad efter examen, och ytterligare en månad senare hade Alexis glömt alla framtidsdrömmar hon någonsin haft. De fantastiska slutbetygen från Hogwarts glömdes bort i en låda längst in i garderoben, och plötsligt handlade livet bara om honom. Först handlade det bara om att finnas där för honom, laga mat åt honom, få honom att må bra, men när månader och så småningom även år passerade ändrade deras förhållande karaktär. Plötsligt en dag kom hon hem och fann honom noggrant fördela det ljusa, sprakande pulvret, som han tidigare varit noga med att dölja för henne, med ett rakblad som lämnade ytliga jack i bordet. Hon hade frågat vad han gjorde, han hade svarat med ett leende att han firade in helgen. Hon hade nickat, lett och fortsatt in i köket för att packa upp matvarorna hon just handlat. Sedan hade hon väntat därinne tills hon hörde honom resa sig ur soffan och då gått ut till honom, slagit armarna om honom och lyckligt kysst honom. För hon älskade honom. Hon älskade allt han gjorde, allt han var, allt han tillförde i hennes liv. I tre år och tre månader älskade hon honom. Hon lydde hans minsta vink och levde för att göra honom lycklig. När han var olycklig tog hon slagen han utdelade, fysiskt och psykiskt. När han var lycklig tog hon kyssarna och leendena. När han var där var hon hel, när han inte var det kämpade hon för att hålla ihop bitarna. Alla vänner hon haft innan Tim kom in i hennes liv glömdes bort, och familjen som tidigare varit det viktigaste för henne fick komma i andra hand. Efter tre år och tre månader hade hon dock vaknat en morgon och inte känt något längre. Hon kände sig bara tom, och när kvällen kom hade hon åter en gång vetat att det var dags för att plocka fram de gamla orden som hon under de senaste åren tolkat fel. Det som inte dödar, det härdar. Tim härdade henne inte, trots att hon länge trott det. Sakta men säkert dödade han henne, och nu hade han dödat allt som fanns inom henne, till slut. Det fanns ingen kärlek kvar, inga känslor, ingenting. Så, med tron att detta var hennes dödsdag hade hon bett honom att försvinna ur hennes liv, och han hade försvunnit, lämnat henne tom och utmattad, på gränsen till graven. De följande månaderna hade hon varit säker på att han faktiskt hade lyckats döda henne på det sätt som en dementor dödar med sin kyss. Sakta men säkert hade hon dock återfått livet inom sig, och nu, mer än fyra år senare, kunde hon se vad det var som faktiskt hade härdat henne under åren med Tim. Det var inte hans slag, men hur hon reste sig upp varje gång han fick henne att falla. Det var inte hans hårda ord, men hennes sätt att välja vilka hon ville lyssna på. Det var inte hans hat, men hennes kärlek. Det var inte trollstaven han riktade mot hennes ansikte när hon bad honom att gå. Det var sättet hon mötte hans blick när hon väntade på hans sista ord till henne.

Mycket hade förändrats sedan dagen Alexis avslutade förhållandet med Tim. Hon bytte lägenhet och stad, för att komma undan från minnen. Nu bodde hon i en enrumslägenhet i centrala Walsall, trångt, ensam, men utan de minnen som, under de månaderna hon bodde kvar i sin och Tims lägenhet, hade jagat henne. Hon trivdes där, hon kände sig fri där, och på sista tiden hade hon insett att den känsla hon älskade mest var just känslan av frihet. Hon kunde tydligt se kontrasten mellan den person som levt med Tim och den person hon nu var, och hon var säker på att det var friheten som gjorde skillnaden. Hon levde inte efter någon annans regler längre, utan hittade på sina egna regler allteftersom, så som hon hade gjort redan som barn. På Hogwarts hade hon visserligen anpassat sig väl efter skolans regler, och därmed undkommit straff och poängavdrag, men så snart lärarna såg åt ett annat håll tog hon ett kliv upp och hittade hålen i reglerna. Redan då var hon förtjust i att stå i centrum, och då som nu hade hon svårt att se gränsen för när det blev för mycket. Med sin bitska och ofta egocentriska attityd trampade hon på många tår, men så länge hon förblev känd bland klasskamraterna brydde hon sig inte om ifall hon var ökänd. Hon såg ändå till att aldrig trampa på de tår som var henne närmast, och kunde därför tryggt lita på att hennes klick av vänner, både från Gryffindor och från de elevhem som inte var hennes eget, fortsatte stå vid hennes sida. Alexis hade trivts bra på Hogwarts, men hade vid examen inte sörjt över att vara tvungen att lämna skolan. Hon hade alltid känt att världen utanför lockade mer än de instängda korridorerna.

När hon nu stiger ut ur Sonorus högkvarter och andas in den kyliga luften utomhus håller hon med sitt yngre jag. Världen utanför de trånga korridorerna var fantastisk, och varje dag såg Alexis fram emot att se mer av den. Det fanns fortfarande äventyr att uppleva därute, och hon tänkte ta sig an dem med nöje,.