Elodia Sersingalia-Andrieu (Ailue)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Elodia Sersingalia-Andrieu (Ailue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 08 mar 2015, 21:37

Elodia Apolline Sersingalia-Andrieu, Serra Di Ferro, Korsika

”Napoleon Bonaparte föddes den femtonde augusti 1769 i Ajaccio. Han är min största förebild av många anledningar. För det första så hade han en väldigt stor del i franska revolutionen och var senare den som hittade en lösning som avslutade den. Dessutom så krönte Napoleon Bonaparte sig själv till kejsare, vilket visar att han var en bestämd och stark person, men viktigaste med Napoleon är att han var väldigt stolt över att vara korsikan fast att de andra eleverna på militärskolan som han skickades till var elaka mot honom. De mobbades för att han kom härifrån och för att han hade en annorlunda dialekt. Slutligen så kan jag känna igen mig i honom, för jag skall också till en internatskola till hösten och dessutom så fyller vi år på samma dag.” Flickan med det mörka, raka nickar och kramar pappret med stödord hårt i sina svettiga händer.
”Tack Mlle Sersingalia”, säger Mme Abadelli och flickan sätter sig ner i bänken.

Det första Elodia gör då hon sätter sig ner är att ta ett djupt, darrigt andetag. Hon avskyr att prata inför klassen och snubblar alltid på orden eller blir knallröd i ansiktet. Tack och lov så är det över nu och framförandet gick faktiskt bra. Egentligen hade Elodia velat prata längre, ärligt talat så kan hon prata hur länge som helst om Napoleon. Han är trots allt flickans största idol. Hon kan rabbla mängder av namn, årtal och händelser kopplade till just Napoleon utan att behöva tänka efter en sekund och i hennes bokhylla står ett flertal böcker om både honom och om franska revolutionen. Å andra sidan så har hon alltid haft lätt för att lära.

Intresset för Napoleon är inte nytt för Elodia men har på senaste tiden blivit allt starkare. Hon kan identifiera sig med honom, han lämnade också Korsika för att gå på internatskola precis som hon skall göra till hösten. Brevet från Beauxbatons har visserligen inte kommit ännu men efter ett antal incidenter där ofrivillig magi förekommit är bägge föräldrar säkra på att dottern är en häxa, precis som sin mamma.

Som ensambarn på en ö där det knappt finns några andra magikerbarn har Elodia självklart gått i mugglarskola, dels på grund av risken att hon inte skulle ha ärvt sin mammas magiska förmågor, dels för att lära sig franska bättre och slutligen för att få träffa andra barn. Att lära sig franska har flickan faktiskt ingenting emot, det är de andra barnen som är jobbiga. Elodia undviker dem helst helt och ägnar rasterna åt att läsa eller rita. Hon är tystlåten och uppfattas ofta som lillgammal på grund av sina historiekunskaper och sitt sätt att uttrycka sig. De andra barnen hittar på olika lekar, stökar och stojar, något som Elodia inte alls tycker om. Lugn och ro är essentiellt för att hon skall känna sig bekväm.

Just på grund av att Elodia inte har något större behov av vänner så känner hon sig inte speciellt nervös inför den sociala biten på Beauxbatons. Skolarbetet oroar henne inte heller, hon har alltid varit en ambitiös och talangfull elev, åtminstone i teoretiska ämnen. Den största oron för hennes del är språket. Trots sin fransman till pappa så vet hon att hon har en annorlunda dialekt mot vad de flesta barnen på Beauxbatons kommer att ha och dessutom är hon betydligt bättre på att hitta orden och formulera sig på korsikanska. Hon är rädd att klasskamraterna inte kommer att lämna henne ifred, att de kommer att reta henne och skratta åt henne. Hon hoppas verkligen att de bara kommer att ignorera henne istället.

Kvällen efter redovisningen om Napoleon kan Elodia inte sova. Hon ligger med de bruna ögonen vidöppna och stirrar upp i taket. Det runda ansiktet är allvarligt och de tunna läpparna sammanpressade. Tänk om redovisningen inte alls var bra. Tänk om det bara kändes som att det gick bra! Tänk om inget av det hon sa verkade riktigt rätt och tänk om Mme Abadelli tror att hon är dum i huvudet.

Den där typen av tankar har Elodia ofta, både gällande skolan och andra saker. Hon tycker mycket om att baka och följer alltid receptet till punkt och pricka, dock är hon alltid lika nervös när någon väl skall äta det hon gjort. Hon blir nervös att det skall smaka illa, vara för torrt eller helt enkelt inte smaka någonting alls och även att de som äter försäkrar hur gott det är så får hon ändå för sig att de bara ljuger. Elodia är till och med säker på att de ljuger, att de bara ger henne beröm för att vara snälla.

Sommaren närmar sig och anländer. Elodia blir mer nervös för varje dag som går och när antagningsbrevet en morgon ligger på köksbordet så blir hon nästan besviken. Hon bygger upp fler och fler skräckscenarion, de flesta går ut på att de andra Beauxbatonseleverna inte lämnar henne ifred utan retar henne för hennes dialekt eller för att hon är ovanligt lång och lite klumpig av sig. Ingen kommer att tycka om henne, det har hon i alla fall klart för sig. Elodias enda förhoppning är att de faktiskt kommer att lämna henne ifred, det kan hon i alla fall stå ut med.