Volodymyr Spartakovich Shwetz (Embli)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Volodymyr Spartakovich Shwetz (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 19 mar 2015, 23:20

Volodymyr Spartakovich Shwetz
Zakaznyk Ostrivs'kyy, Ukrina

"Naturligtvis är Oleksandra ett förtjusande barn" säger Volodymyr med sitt artigaste tonfall, fast han i själva verket inte tycker att bebisen är särskilt förtjusande alls. I synnerhet inte eftersom hans föräldrar har fått för sig att deras äldsta son och grannfamiljens äldsta dotter är en given matchning. "Och jag är säker på att hon kommer att bli en utmärkt hustru en vacker dag. Men vore det inte Oleksandra och Vitali ett bättre alternativ? De är så mycket närmare varandra i ålder och Vitali avgudar flickan." Vitali är sex år och Oleksandra bara några veckor men det är ett betydligt mindre glapp mellan dem än upp till Volodymyrs tretton. Dessutom är det sant att Vitali älskar att göra grimager åt bebisen för att få henne att skratta. Kanske är det inte ett traditionellt första möte men Vitali står bredvid Volodymyr nu och nickar ivrigt. Jo, Oleksandra var rolig när hon inte skrek eller sov och Vitali gifter sig gärna med henne en vacker dag. Inte för att han har en aning om vad det betyder.

"Vi kan diskutera saken" säger pappan och Volodymyr vågar hoppas. Det är inte det att han inte förstår varför föräldrarna är så ivriga att binda sig till familjen Pasternak. De har kanske mindre pengar och inget särskilt att komma med egentligen men de är föräldrarnas äldsta vänner.

"Om jag kommer in på Durmstrang kan jag kanske hitta en potentiell hustru där" fortsätter han och är väldigt noga med att inte antyda att den hypotetiska flickan skulle vara bättre än Oleksandra på något vis. "Det äktenskapet kunde i så fall komma betydligt tidigare, istället för att vänta tills Oleksandra är giftasmogen."

Han har skrivit en lång lista med argument och är ganska övertygad om att föräldrarna själva tänkt på var och en av dem - även de han inte säger högt, som att det går flickor på Durmstrang från rika och fina familjer. Att få ihop Volodymyr med någon av dem skulle vara ett extremt lyckokast men kanske, kanske var det inte alldeles omöjligt... och Oleksandra kunde ju alltid lovas till någon av hans yngre bröder... Det var inte detsamma som en äldsta son kanske men Vitalis kunde charma vem som helst och om han inte dög fanns det alltid Vasyl och Valentyne. Vem som helst, bara inte Volodymyr. Han vill helst inte gifta sig alls, nu när han börjat inse att han tittar på pojkar på ett sätt som han inte borde. Det var inte rättvist mot hustrun. Om han måste gifta sig - och ja, det förstår han att han måste - okejdå, bara det inte var med en bebis. Inte för att Oleksandra skulle vara ett spädbarn när det faktiska bröllopet ägde rum givetvis men tanken gör honom ändå illa till mods. Även om argumentet om väntan egentligen skulle vara något positivt, mer tid att skjuta upp alltihopa. Han vet för den delen inte om det faktiskt är tänkt att bli en officiell trolovning inom snar framtid eller om de tänker vänta tills Oleksandra är gammal nog att kunna klämma ur sig några traditionella löften eller vad folk nu gjorde vid ett sånt tillfälle.

Volodymyr argumenterar fram och tillbaka med föräldrarna innan de skickar honom till sitt rum för att läsa på sina läxor. Han känner sig totalt utmattad och slänger sig på sängen utan en tanke på böckerna. Även utan hela det plötsliga Oleksandradramat - vilket inte var alltför plötsligt, han hade anat sig till att det skulle bli så här om barnet var en flicka sedan han först fick veta att grannfrun var gravid - även utan det så känns det märkligt att plugga nu. Han tog antagningsprovet till Durmstrang för tre dagar sen. Det sista provet. När beskedet kommer får han veta om det blir Durmstrang för hans del eller en mindre fin skola. Oavsett vilket borde han inte slappna av från böckerna men han orkar verkligen inte lägga ner sin själ i dem igen innan han vet vart han ska. Särskilt inte nu. Volodymyr har alltid haft press på sig att klara provet. Han vet att föräldrarna själva försökte så hårt att komma in men misslyckades. Att de vill bättre för sina egna barn men bara har råd att skicka en elev. Om Volodymyr kommer in har han tagit den enda platsen och det är ingen idé att hans bröder ens försöker. Samtidigt är han äldst. Det är hans privilegium att få chansen först, bäst för familjen om det är han som kommer in. (Om ens någon av dem kommer in.) Nu har han ännu en anledning att hoppas på positivt besked, för kanske kan Durmstrang och potentiella hustruar där få föräldrarna att skicka Vitalis till Oleksandra istället.

Volodymyr minns tillbaka på provet. Att sitta och svara på frågor hade varit olidigt de två första gångerna. När han var elva hade hans hjärna totalstrejkat och han hade gissat eller inte svarat alls på mer än hälften av frågorna, trots att han visste att han kunde mer när han inte var så stressad. Som tolvåring hade det gått bättre men fortfarande inte superbra. I år hade han mer erfarenhet i ryggen och hade pluggat tills ögonen blödde. Det hade gått mycket bättre. Bättre än han vågat hoppats på, till och med. Han hade svarat på varenda en av frågorna och även om det blivit lite för kortfattat både här och där är han övertygad om att han inte skrivit något som faktiskt var fel. Det kändes som en lätt omöjlig seger och han är inte säker på hur mycket han kommer att komma ihåg efteråt - bara nu, tre dagar efteråt, har han börjat glömma mycket igen men det viktiga var ändå själva provet och hur osannolikt bra han lyckats skriva. Analysdelen gick skapligt den med, delvis för att Volodymyr upptäckt hur roligt det var att argumentera något år tidigare. Han hanterar analyserna lite på samma sätt, genom att välja en åsikt eller tolkning som han tycker låter rätt och sen argumentera emot andra tolkningar eller åsikter. Som om det var ett spel han försökte vinna, fast han hittat på motståndarna själv. Hur korrekta hans analyser varit varierar lite, en del är ganska mitt i prick medan andra... inte är det. Oavsett vilket försvarade han dem entusiastiskt och överraskade sig själv med att ha riktigt roligt mitt i provet.

Hur man ska uppföra sig har Volodymyr blivit drillad i men han har inte haft alltför många tillfällen att praktisera det med folk han inte var släkt med eller hade känt hela sitt liv. Av dem var nästan inga unga flickor. Oleksandra var undantaget men hon var för liten för att han skulle behöva dra ut hennes stol eller kyssa henne på handen eller något sådant. Han är därför lite obekväm med flickorna när de väntar på uppförandeprovet, även om det delvis beror på att provstressen kommit tillbaka i stora mått. Han serverar en liten flicka en kopp te när hon ser ut att darra för mycket för att kunna hälla upp själv men föredrar annars att inte prata med någon. Krypa in inuti sig själv och koncentrera sig på att komma ihåg svaren på frågorna han förväntar sig. En av de andra pojkarna säger något till honom och han svarar artigt men utan något som helst minne efteråt av vad han egentligen sagt.

När han kallas in i rummet skyndar han sig att rätta till sina kläder en sista gång och önskar att det fanns en spegel för att inspektera sitt utseende i men någon sådan lyx finns inte så han får snällt gå in och hoppas på det bästa. Examinatorn kritiserar hans bruna hår, som tydligen är okammat i nacken trots att hans mamma godkänt det på morgonen. Resten av hans utseende får godkänt, vilket är en stor lättnad jämfört med utskällningen över skrynkliga kläder han fått första gången han tog provet. Minnet av den gången dröjer sig kvar i alla fall och han är nervös nog att snubbla över sina egna ord ett par gånger. En gång blir hans svar alldeles förvirrat. Han rodnar, ber om ursäkt och frågar om lov att få börja om från början med frågan. Det får han, även om han inte inbillar sig själv att missen är bortglömd. Också här är de svar han i slutändan faktiskt kommer med korrekta men skulle kunna broderas ut lite mer och framförallt presenteras på ett mer självsäkert sätt.

Samarbetsmomentet hade varit roligt, minns Volodymyr med leende mot taket. Det hade varit hans bästa moment på de föregående proven också, även om det var flickor inblandade. I år hade det funnits en pojke som nog också var tretton eller i alla fall tolv i gruppen som också insett nöjet med att debattera. Han och Volodymyr hade argumenterat fram och tillbaka om varje liten sak och i alla fall Volodymyr hade ibland baserat sin åsikt enbart på att säga emot det pojken kom med. På något sätt hade de lyckats samarbeta samtidigt och varit ytterst effektiva. En gång hade Volodymyr gett med sig när pojken uppenbarligen hade en logisk poäng men hans debattpartner hade fått ge vika två gånger så det gjorde ingenting. Oftast hade ingen av dem egentligen gett upp, utan de hade hittat olika kompromisser utan att faktiskt säga högt att det var det de gjorde. Resten av gruppen hade de snabbt lämnat i kölvattnet utan att riktigt inse det. Hela den delen hade varit vansinnigt rolig och Volodymyr såg till att memorera pojkens namn i förhoppning om att de ska träffas någon gång - helst på Durmstrang, givetvis - och diskutera saker igen.

Att bli petat på med en trollstav hade varit läskigt första gången men nu förutsätter han bara att det kommer att gå likadant som tidigare. Han är fortfarande för uppfylld av känslor efter gruppövningen för att riktigt ta in något annat. Det pirrar till ordentligt varje gång trollstaven rör honom och värmen sprider sig i resten av kroppen men det är inget nytt. När han får prova att hålla i olika trollstavar är det flera av dem som sprutar gnistor och inte bara en - och det är nytt. Plötsligt har testet hans fulla uppmärksamhet. Han undrar om det beror på att han var glad eller på att han är äldre nu än förut, om hans krafter kanske växt till sig med åldern. Han ser fram emot bokstavsplattorna, även om han tyckt att det varit ett ganska tjejigt moment förut. För tänk om de plötsligt visar något långt och fint ord nu, om hur hans magi växts sig stark och mäktig! Han håller andan när han tar den första men precis som tidigare år blir det bara meningslösa rader med bokstäver.

Volodymyr suckar. Han är fortfarande besviken och nu lite arg, även om det inte riktigt finns någon att vara arg på. Det känns som om universum lovade honom någonting och sen ryckte det ifrån honom. Tog ner honom på jorden efter den där underbara glädjen också, vilket känns vagt orättvist. Han hade förtjänat den, efter hur hårt han kämpat inför provet. Hela sitt liv, känns det som. En enda lång förberedelse.

Det sista provet hade han också känt sig någorlunda självsäker på. I alla fall till en början. Han visste att han var både snabb och stark och att han hade en fördel av att vara bland de äldre pojkarna. Visst, han är långt ifrån bäst men ändå klart över medel och det var något att vara stolt över. Sen mindes han att det inte gått särskilt bra på uppförandedelen, att de dumma bokstäverna inte bildat något ord, att de vuxna kanske inte uppskattat att de struntat i större delen av gruppen i sammarbetsövningen... Att det är sista chansen för honom att komma in på Durmstrang. Plötsligt kände han sig inte ett dugg självsäker längre, utan desperat.

Volodymyr känner fortfarande träningsvärken i kroppen. Han hade pressat sig själv hårdare än någonsin förut. Tidigare år hade han varit medveten om de andra pojkarna omkring honom och sin familj på läktaren, den här gången hade det varit som om ingenting utom banan existerade. Han hade klarat varje hinder men inte firat. När han inte trillade ner från armgången var det inget att gratulera sig själv åt, utan något han omedelbart glömt bort till fördel för nästa moment. Så här i efterhand var det nästan lite läskigt hur extremt fokuserad han blivit. Han minns inte särskilt mycket av det nu efteråt. Vilotiden mellan gångerna kommer han inte ihåg alls, även om han förstår att det måste ha hänt. Valentyne hade bekräftat det, när han frågat. Tre gånger hade han fått springa. Den tredje hade han ramlat ner från armgången två gånger, gjort misstag och inte klarat det alls lika snabbt - men han hade klarat det. Att han spytt efteråt gjorde det hela mindre imponerande och hans bröder hade retat honom för det men han hoppas att det inte dragit ner resultatet. Han hade i alla fall varken svimmat eller börjat gråta, även om det snurrat i ögonen och han hade blinkat bort tårarna.

Och nu ligger han här. Tre dagar senare. Utan besked. Naturligtvis vet han av erfarenhet att svaret inte kommer så snabbt men det var ändå frustrerande. Kanske var det rentav inte så dumt, att allt det här med Oleksandra hänt just nu. Det var läskigt och jobbigt men gav honom i alla fall något annat att tänka på, samtidigt som väntan på resultatet distraherade honom från Oleksandra. Två livsavgörande beslut som inte var upp till honom. Varje gång han grävde ner sig för mycket i ett av dem kunde han alltid byta till det andra. Inte för att det nödvändigtvis hjälpte stressen.

Från rummet intill hör han Vitalis högljutt förklara för Valentyne att Oleksandra minsann är hans framtida hustru. För en sekund hoppas han att föräldrarna redan nu ska ha bestämt det och sagt det till Vitalis utan att säga det till honom men han vet bättre. De kommer att dra ut på valet mycket längre än så och Oleksandras familj kommer såklart att vara inblandade. Volodymyr hoppas ändå att Vitalis har rätt. Ögonlocken börjar blir tunga, det är ingen bra idé att somna nu men han orkar verkligen inte bry sig. Det är så mycket som händer, Volodymyr har förtjänat en paus.