James Monroe [TDM: STF-instruktör] (Spirry)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

James Monroe [TDM: STF-instruktör] (Spirry)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 17 apr 2015, 02:02

STF-instruktör på Hogwarts

James Monroe spelas av Spirry


Kenmore, Irland

”Är du nervös?” William slätar ut en rynka på sin fästmans klädnad och ger honom ett uppmuntrande leende. James Monroe möter hans blick flyktigt med sina gråa ögon men ger inget svar varken verbalt eller på annat vis. Han är inte nervös, trots att dagen minst sagt kommer bjuda på situationer han inte är van vid. Faktiskt så kan han knappt minnas senaste gången han var nervös. Han är inte, och har aldrig varit, en nervös människa. Kanske att det vred sig lite hans mage när han klev fram i Stora Salen för att bli sorterad in i Slytherin för nästan tjugo år sedan, men efter dess har han hållit sig borta från nervositet. James har istället en stabilt lugn inställning till allt, med vissa undantag. Kall, skulle en del säga, och det har en del genom åren även sagt rakt till honom, men en sådan benämning har James inte något emot. Om folk tror att en är kall håller de sig på avstånd, och för James, som hittat få människor han kunnat tolerera till den nivån att han vill ha dem som vänner, förenklades snarare tillvaron av att folk frivilligt höll sitt avstånd. Att James vissa dagar närmar sig gränsen till folkskygg ger honom dock en vettig anledning att vara nervös just idag, så det är knappast konstigt att fästmannen ställer den frågan han gör. Om man ser till den sidan av James personlighet så skulle väl nämligen ingen placera honom som en lämplig kandidat för jobbet som spöktransferensinstruktör, och det på Hogwarts till på köpet. Trots detta så är det ändå till sin första dag som just det som han är på väg till.

Just instruktörsyrket var inte det som James tänkt sig en framtid inom när han som nittonåring blev anställd på Trolldomsministeriets avdelning för magisk transport. Han hade fått ett jobb där genom kontakter, då mer eller mindre hela hans släkt jobbade på olika avdelningar inom Ministeriet, men trots sitt inglidande fanns ändå ambitioner i den unge mannen. Han kom till Ministeriet med välförtjänt höga Hogwarts-betyg i bagaget, och han tänkte använda kunskaperna de vittnade om till att ta sig uppåt i rankerna. Hans mål var att bli avdelningschef, men vägen dit var slingrigare än hans tonårshjärna föreställt sig. Han hamnade som assistent i den del av avdelningen som tog emot felanmälningar om flampulvernätverket, och ägnade därmed sina första tre år på Trolldomsministeriet med att sortera in papper i överfulla mappar. Efter de tre åren förflyttades han till Testcentret för Spöktransferens för att istället sortera splittningsrapporter där i ett år innan han en dag hastigt kallades in som tillfällig assistent till en transferensinstruktör för vuxeninlärare, då den ordinarie assistenten blivit akut sjuk. Fältarbete utanför kontorets trygga väggar hade aldrig lockat den unge Mr Monroe, så det hade varit med fasa som han lämnat sitt skrivbord och följt den åldrige instruktören till träningslokalen första dagen. Efter det hade James åsikt ändrats, i alla fall lite. Han var fortfarande fast besluten om att kontoret var hans föredragna miljö och att han tänkte sig en karriär där, men han såg nu en alternativ väg mot toppen. Trolldomsministeriets korridorer kryllade av lyckosökande unga magiker, och det var svårt att hävda sig där. Om han istället då kunde skapa sig ett namn och ett rykte utan att behöva trängas lika mycket kunde det vara värt några år som instruktör. Det enda problemet var förstås att det krävde ökad kontakt med människor, men sådant kunde han klara av så länge han visste att det var under en begränsad tid. James såg därför till att, återigen genom kontakter, säkra en anställning som spöktransferensinstruktörsassistent (och lät bli att trycka upp visitkort av sparsamhetsskäl).

”Vi har ingenting inbokat för ikväll, så om det skulle bli för mycket vet du att du kan vila ut efteråt”, lugnar William sin fästman, trots att de uppenbaraste tecknen på nervositet eller oro verkligen inte går att upptäcka hos James i första taget när han drar på sig manteln. Fem år tillsammans har dock gjort så att William kan läsa honom så som ingen annan kan. Han vet att James aldrig skulle visa tecken på det som James kallar svagheter och William kallar känslor, lika mycket som William vet att han verkligen balanserar på en skör tråd när han drar upp pojkvännens så kallade svagheter. Att James slår undan hans hand från sin axel och plötsligt ilsken blänger på den andra mannen under ihopdragna ögonbryn kommer därför knappast som en chock, och inte heller James avväpnande ord.
”Det är ingen fara har jag ju sagt!”
De är egentligen ett osannolikt par, James och William. William yttrar alltid sina känslor och visar sin tillgivenhet med väna ord. James håller känslorna för sig själv och delar bara ut kärleksfulla ord när de är i den allra mest privata sfären. Det har hänt att bekanta till paret uttryckt sin oro för att deras förhållande tycks ohälsosamt, främst för William, men ingen av männen har någonsin känt så. De har en balans som skär sig med andras uppfattning av balans bara. Ända sedan dagen de sprang på varandra för första gången, på en pub i Diagongränden, har ömsesidig respekt och tillgivenhet spirat mellan de båda, och de är mycket lyckliga tillsammans. De flyttade ihop bara ett fåtal månader efter första mötet och bor sedan ett par år tillbaka i den flotta villa som Williams föräldrar lämnade över till sonen när de tröttnade på Irland och flyttade till Florida. Förlovningen kom ytterligare några månader efter flytten och inom kort stundar även bröllop. De tänker inte slå till med någon stor fest på den fronten dock. Dels för att James till en början inte ville bjuda en enda gäst, dels för att deras båda familjer inte riktigt går ihop. James släkt är stolta magiker med prydligt släktträd som knappast kan kallas diskreta när det kommer till att hävda sin magiska ådra. De har inget emot mugglare, men de har inte heller mycket till övers för dem. Williams släkt består endast av en magiker och det är brudgummen själv. De vill inte gärna att det hela ska sluta med att minnesutplånare får kallas in, så i nuläget är endast föräldrar och syskon inbjudna.

James stannar till en sista gång innan han lämnar huset. I hallen hänger en helkroppsspegel och det är vid den han stannar. William har lutat sig mot dörrkarmen i andra änden av rummet och betraktar i tystnad hur James, med en kam han får upp ur fickan, rättar till det ljusbruna håret. Som tonåring hade James knappast räknats till Hogwarts snyggaste, men åren som förflutit sedan examen har behandlat honom väl. Kindben, näsa och käke är skarpa under den ljusa huden, och om det inte varit för den välansade skäggstubben som täcker dem hade hans ansikte sett på gränsen till hårt ut. Han ser till att hålla sig välvårdad. På gamla foton drar det ofrivilligt rufsiga håret alltid till sig uppmärksamheten, men sedan de togs har James sett till att tämja det så att det nu följer huvudet bakåt i diskreta vågor. Det är ett led i hur han ska nå framgång, tänker han. Om utseendet, från välskulpterat hår till klanderfri klädnad, ser professionellt ut, så kan han nå högre upp i karriären.

James höjer handen, den där den dyra förlovningsringen i guld sitter, för ett adjö och går sedan ut ur hallen. Våren har kommit till Irland och Templemore och fåglarna sjunger i kör från träden. James slänger en blick på klockan på sin arm, andas beslutsamt in, och transfererar sig sedan till Hogsmeade.