Winnifred Winthrop [TDM: TKE - Professor i SOS] (Shetani)

MAGIVÄRLDSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 114
Blev medlem: 02 mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Kontakt:

Winnifred Winthrop [TDM: TKE - Professor i SOS] (Shetani)

Inlägg av MAGIVÄRLDSHATTEN » 17 apr 2015, 02:20

SOS-professor på Hogwarts

Winnifred Winthrop spelas av Shetani


Från Wadebridge, Cornwall, England

Det lilla vitkalkade huset ligger omgivet av träd några mil utanför Wadebridge, Cornwall. Bland rosenbuskarna flyger pixignomer omkring, och i gräset ner mot den lilla dammen bygger trädgårdstomtarna små lyor åt sig själva. I en hage omringad av grönskande träd går en bevingad häst och betar fridsamt. Djuret ser upp och ryster med vingarna när dörren till huset öppnas och en liten figur kliver ut i det varma solskenet. Personen stannar till på stentrappan och ser upp mot den klarblå himlen innan den med långsamma steg börjar gå längs den välskötta trädgårdsgången. Det är en rund liten häxa , det gråa håret är samlat i en stram knut bak i nacken och hon bär enkla kläder, en randig kjol och en grå, stickad kofta. I handen bär hon en hink vars bruna innehåll skvalpar i takt med hennes steg. Hon haltar lätt på högra benet, men än är det inte så farligt att hon skulle behöva en käpp för att stödja sig på. Doften av alkohol ligger tung i luften när hon slutligen kommer fram till hagen och ställer ner sin börda. Genast kommer den gamle fuxen fram och nosar, han vet vad som vankas i den hinken och häxan hinner knappt med att ställa in den i hagen innan djuret är nere med mulen och sörplar.

Häxan lutar sig mot staketet och ler roat åt hästens krumbukter. Zephyr är en gammal tävlingshäst, och har synts på flera av de kända banorna i sin ungdom. Nu för tiden är han pensionerad, och bor tillsammans med sin ägare i det pittoreska landskapet utanför Wadebridge. Wilbur och Winnifred Winthrop har tjänat in många galleoner på sin häst och kan idag leva gott utan att oroa sig för mycket för ekonomin. Winnifred är huvudansvarig för husarbetet sedan en olycka på St. Mungos för flera år sedan fått henne att säga upp sig från sin tjänst som botare. Wilbur har avslutat sin karriär som jockey, och när han inte påtar i trädgården tränar han nu upp nya förmågor på racingbanorna. För tillfället befinner han sig i Skottland för att hjälpa en god vän att rida in en unghäst, och Winnifred förväntar sig inte att han ska återvända på ett bra tag.
“Bara du och jag.” Mumlar hon till Zephyr och kliar hästen under vingen. Hon är van vid ensamheten och det extra arbete som läggs på henne när hennes make är borta. Trots att det är ett litet hus kan det ibland bli mycket att göra, men som en gammal Hufflepuff skyr hon inte att ta i lite extra när det behövs. Hårt arbete renar själen, det är Winnifreds devis och hon gör sitt bästa för att leva upp till de orden med varje vaket ögonblick.

Zephyr frustar ner i sin nu tomma hink och ser upp med en blick som är alltför lätt att tolka. “Åh, nej. Du har fått tillräckligt, min vän.” Skrattar Winnifred och drar åt sig hinken. “Du är ingen unghäst längre.” Lägger hon till över axeln medan hon går tillbaka mot huset. Whiskeyn är uppdrucken och själv har hon en stickning att ta itu med, så Zephyr får klara sig på egen hand några timmar. I hagen bakom henne spärrar hästen ut vingarna och gnäggar högljutt i protest. Trots att det är år sedan han senast var ute på banan har fuxen inte vant sig av med de kopiösa mängder whiskey han satte i sig på den tiden, och de hinkar han fortfarande skäms bort med är aldrig tillräckligt. Protesterna faller på döva öron när Winnifred bestämt stänger dörren bakom sig.

I den vitmålade hallen ställer hon ifrån sig hinken och drar av sig läderkängorna. På väg in till vardagsrummet, som ligger direkt till vänster från hallen sett, stannar hon till vid en spegel för att kontrollera så att håret inte kommit i oordning. Hon må vara helt ensam på flera mils avstånd, men ensamhet är inte en ursäkt att se slarvig ut. De stålgrå ögonen granskar kritiskt hennes yttre, ser efter så inte en slinga av det tidigare bruna håret har smitit löst. Med en kort nick beslutar hon sig för att hon ser tillräckligt acceptabel ut, och fortsätter in i vardagsrummet, där hon sjunker ner i sin älskade gungstol, en gåva från en av hennes systerdöttrar. Några egna barn har Winnifred aldrig fått, men två systrar har hon och med deras avkommor finns det ändå tillräckligt med småttingar i släkten för att hon ska kunna skämma bort någon ifall andan faller på. Hand med barn har hon ju, annars skulle hon nog aldrig stannat länge på det arbete hon har nu. Den runda häxan plockar förnöjsamt upp sin stickning, ser efter så att inga maskor rymt sin väg under tiden arbetet legat utan övervakning, och fortsätter sedan, alltmedan hon sakta gungar fram och tillbaka. Det är en rogivande syssla, och Winnifred använder ingen magi för att få arbetet att gå fortare, ty hon stickar endast för att varva ner och samla tankarna. Att se hur stickningen långsamt växer fram under hennes händer skänker ett alldeles särskilt lugn, något magiskt förtrollade stickor aldrig skulle kunna imitera.
Den rundlagda häxan hinner inte sitta ner någon längre stund innan hon avbryts i sitt arbete av att det knackar lite lätt på fönsterrutan. Hon sneglar som hastigast mot klockan och nickar för sig själv.

”Det var så sant,” mumlar häxan för sig själv och lägger ifrån sig stickningen på det lilla träbordet bredvid. Smidigt tar hon sig sedan ur gungstolen och traskar fram till det lilla fönster som vetter ut mot trädgården.
”God dag på dig, uggla.” Hälsar hon när hon äntligen fått upp haspen och kan öppna fönstret på vid gavel. Ugglan, som satt sig bekvämt till rätta mitt bland Winnifreds pelargoner, hoar uppmanande och sträcker fram benet så att häxan kan plocka åt sig de fastsatta breven. Efter ett löfte om att mat finns att vänta i det lilla ugglenästet på husets tak tar ugglan flykt och lämnar Winnifred ensam med sina brev.

Innehållet i det första är vad hon förväntat sig. En hälsning från rektorn på Hogwarts, samt en lista på alla de elever som skulle till att börja sexan nu i år. Winnifred småler lite när hon läser igenom det, redan nu börjar hon memorera namnen så att inga pinsamma ögonblick ska uppstå när utbildningen väl börjar. Det andra brevet bär Ministeriets märke på kuvertet och innehållet är nästan precis samma som det har varit varje år nu under en lång tid. Sida efter sida på saker hon ska lära ut, vilka böcker hon ska använda som referensmaterial – hon har redan en hel hylla full – och råd om vad hon ska göra när hon stöter på en motvillig elev. Det enda nya tillägget kommer längst ner i brevet, och Winnifred höjer förvånat på ögonbrynen medan hon läser. Nå, det verkar som att eleverna det här året kommer få något av en överraskning när höstterminen börjar, konstaterar hon med ett roat leende och stänger försiktigt fönstret innan hon återvänder till sin kära stickning.