Artem Ruslanovich Slonimsky (Shetani)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Artem Ruslanovich Slonimsky (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 24 apr 2015, 00:34

Artem Ruslanovich Slonimsky, Zaslawye, Vitryssland

En mjuk knackning drog Artems uppmärksamhet till dörren, och den lilla husalfen som stod där. Pojkens blick mörknade när han fick syn på den lilla varelsen, och han drog sig upp till ett mer sittande läge i stolen han vräkt ut sig över. “Vad är det?” Frågade han beskt, borstade bort ett par ljusa hårtestar som fallit framför hans ögon. “Shyk är ledsen, herrn, men… men…” husalfen tystnade och gnuggade nervöst sina händer. “Men vad?” Snäste Artem tillbaka, hans uppsyn var bister och han sneglade runt sig efter något att slänga på den eländiga varelsen. “Husbond vill se er i hans arbetsrum. Nu. Herrn.”

En svidande förolämpling stannar på tungan, bleknar bort i jämförelse med isklumpen som lagt sig i Artems mage. Det var ofta som han upplevde att han var osynlig för resten av familjen, även om han kunde lita på att hans storebror Mikita alltid fanns till hands att boxa till honom eller kasta saker mot hans huvud. Artems far erkände knappt hans närvaro när de passerade varandra i huset, så att bli inkallad till hans arbetsrum kunde omöjligen vara något positivt. Isklumpen växte sig lite större, lite kallare när en tanke oinbjuden dyker upp i Artems huvud. Han har en aning om vad det här mötet kommer handla om. Ett visst något som inte hade anlänt med posten.

Artem kände sig närmast illamående, reste sig långsamt från fåtöljen och gick mot dörren. På vägen ut passade han på att smälla till den dumma husalfen över huvudet. Vetskapen att det ändå fanns någon i huset som var lägre än honom i rangordningen var en liten tröst.

Vägen till faderns arbetsrum tycktes ta timmar, varje mörk korridor sträckte ut sig ändlöst framför honom. Längs med väggarna hängde porträtt av sedan länge döda släktingar, deras ansikten en studie i hånleenden och föraktfulla muttranden, deras missnöje tydligt i varje penseldrag. Slutligen kom han fram till dörren och knackade försiktigt på. Artem tuggade nervöst på tumnageln tills en dämpad röst kunde höras inifrån, en order att komma in.

“Ni ville tala med mig?” Frågade Artem dämpat, medan han stängde dörren bakom sig, ställde sig framför sin faders massiva skrivbord och korsade händerna bakom ryggen. En kortväxt pojke med silverblont hår. Ögon som alltid såg trötta ut, oavsett hur mycket sömn han fått i sig, det var något med formen på ögonlocken. Smal näsa med uppåtvänd tipp, nästan som ett litet tryne. Hans läppar var tunna, blodfattiga och munnen alldeles för bred. Värst var öronen, som trots en medvetet kammad frisyr ändå lyckades sticka ut ur håret och stå rakt ut från huvudet.

Ruslan Slonimsky såg upp från pergamentet han studerat, justerade sina läsglasögon och spände ögonen i sin yngste son. Mannen visade sällan känslor, alltid kylig och uttryckslös, som om han huggits ur sten. Idag rådde ingen skillad. Artem kunde ana ett hastigt glimmer i sin fars ögon, av något mörkt och obehagligt. Trots att arbetsrummet var behagligt uppvärmt kröp ilningar längs med pojkens rygg.

“När börjar höstterminen?” Fadern behövde inte vara mer specifik än så, Artem förstod direkt.

“Ah, uhm…” stammade pojken, varje tanke som bortflugen från hans sinne. “Om… om tre veckor, tror jag?”

Ruslan nickade kort, lutade sig tillbaka i sin läderstol. “Och när tror du att de bör ha skickat ut antagningspaketen?”

Artem kunde känna sitt hjärta sjunka i bröstet. Han hade hoppats, bönat och bett åt högre makter och önskat med varje uns av hans själ att det inte var sant, att posten bara varit sen eller att den hade hamnat på avvägar, men han visste att så inte var fallet. Vid det här laget skulle han ha hört. Han skulle ha vetat om han blivit antagen till Durmstrang. Det var tydligt att Artem hade misslyckats, och hans fader visste det också.

“Eh, jag… jag v-vet inte. jag antar… um, vid det här laget… borde de väl skickats ut...” Pojken tystnade, svalde ner klumpen i halsen. “Jag försökte. Jag försökte verkligen.”

Ruslan andades ut, mer som en djup suck, och skakade uppgivet på huvudet. “Och ändå lyckades du på något sätt med att inte åstadkomma någonting.” Han höll upp pergamentet han studerat när Artem klev in, Durmstrangs vapensköld syntes tydligt. “Försök igen nästa år. Nästa år.” Mannens anlete var som vanligt uttryckslöst, men rösten dröp av avsmak och besvikelse.

Artem knöt händerna bakom ryggen, men behöll sin position, ett ansträngt uttryck i ansiktet. “Mikita går inte heller på Durmstrang, men du…” Längre än så kom han inte innan käppen träffade honom över ryggen, tre snabba rapp och den blonde pojken föll på knä, kämpade för att hålla tårarna borta. Ruslan sänkte lugnt sin trollstav och käppen svävade kvar i luften bredvid Artem, redo att användas igen om så krävdes.

“Du är som vanligt en besvikelse, Tyomka. Mina förväntningar var redan låga, men du misslyckades ändå med att möta dem. Varför måste du envisas med att vara så värdelös?” Ruslan tog av sig läsglasögonen, placerade dem på skrivbordet.

“Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga, far!” Artem kände gråten i halsen, de mörkblå ögonen glittrade av återhållna tårar. “Jag gjorde allt jag kunde, men det var inte tillräckligt…”

“Det är det aldrig, när det kommer till dig.” Ruslan suckade, klämde med fingrarna över näsryggen. “Gå. Jag står inte ut med att se dig.”

“Men…” En enda blick från fadern räckte för att tysta Artem i vad han än varit på väg att säga. Det fanns en hård klump i halsen som inte ville försvinna, oavsett hur många gånger han svalde. Tyst kom pojken på fötter, vände sig om och gick mot dörren. Den stängde sig med ett klick bakom honom.

---

Artem tog ett djupt andetag när han kom upp ur minnessållets virvlande dimmor. Han kände hur faderns grepp om hans nacke lättade, försvann, och pojken kunde äntligen ställa sig upp. Det var ett av hans mer otrevliga minnen, ett han tvingats återuppleva flera gånger sedan det först dragits ur honom.

“Minns du?” Ruslans röst var kall och hård som midvintersis.

“Jag minns.” Artems svar saknade liv, men så sade han bara vad som krävdes av honom. Att han skulle ha glömt den där dagen är ungefär lika troligt som att han skulle få vingar och flyga iväg. Varje gång han gjort något fel, varje gång han hörts när han bara skulle synas, varje gång han råkade ta fel bestick vid middagen eller trampade sönder fållen på byxorna; varje gång hade hans far dragit upp honom till sitt arbetsrum, plockat bort minnet av händelsen och visat Artem flera andra gånger då pojken gjort fel. Minnet av när han misslyckades med att bli antagen till Durmstrang var ett av faderns mer populära att dra fram ur sållet. Det skulle bygga karaktär, hindra honom från att upprepa gamla misstag, men för Artem var det mest bara en pina. Han ville inte återuppleva händelserna i så klara detaljer, hade föredragit att få dras med dem i sin ensamhet istället, kanske till och med förtränga dem. Kanske visste Ruslan det, kanske var det därför han nästan tycktes le av skadeglädje varje gång han tog Artem i örat och drog iväg med honom.

Just idag hade Artem inte gjort något fel. Just idag var det bara en påminnelse om vad som hänt förra året. Vad som inte fick hända igen. Imorgon skulle Artem och Ruslan ta flampulver till Moskva, Artem skulle vara välklädd och väl förberedd och han skulle klara alla delarna på Durmstrangs antagningsprov. Han skulle vara artig, och veta när och hur han fick tala, han skulle inte stirra ut i tomma intet när en dagdröm ovälkommen smög sig på och han fick absolut inte bita på naglarna eller nagelbanden. Allt detta, och mycket mer, hade nötts in i den kortväxte trettonåringen tills han knappt kunde se skillnad på upp och ner. Det var hans sista chans i år, en sista möjlighet att undvika att förevigt befästa sig själv som värdelös i faderns ögon. I hela familjens.

Från början hade planen varit att låta den fem år äldre Mikita vara den som fick börja på Durmstrang. Som äldst, rent av förstfödd i familjen, var det en självklarhet att det blivande släktöverhuvudet skulle få den bästa utbildning som pengar kunde köpa. För Artem väntade en plats på Raskovnik, det skulle bli dyrt, men Ruslan ansåg det vara värt det, att båda hans avkommor skulle få godtycklig utbildning och möjlighet att knyta band i de rätta kretsarna. Hade familjen haft råd hade de antagligen skickat båda gossarna till Durmstrang, men riktigt så djup skuld var de inte villiga att sjunka ner i.

Artem var sex år gammal när hans bror bjöds in till sitt första antagningsprov. Ruslan hade höga förhoppningar att hans förstfödda skulle lyckas ta sig in på skolan på första försöket, skröt vitt och brett inför bekanta att hans son snart skulle vara en Durmstrang-gosse. Det rådde närmast feststämning i huset dagen då Ruslan och Mikita begav sig in till Moskva för det stora provet. Det blev en kraftig kontrast mot dagen då svarsbrevet kom. Det var inte illa nog att Mikita inte blev antagen, hans chanser att ansöka igen visade sig vara försvinnande små.

Inte riktigt en ynk, hade brevet sagt, men så svag magisk förmåga att det var nära nog. Visst kunde han ta provet igen, men chanserna att han faktiskt skulle bli antagen… Ruslan hade låst in sig på sitt kontor i en hel vecka efter att ugglan anlänt. När han väl kom ut igen var det för att kunngöra att Mikita skulle undervisas i hemmet. En privatlärare skulle anställas, någon som kunde hantera en pojke med Mikitas behov. Som kunde ta den lilla magiska förmåga som fanns och utveckla den till något hyfsat användbart. Att skicka iväg Mikita till Durmstrang, eller ens Raskovnik, var otänkbart. Det skulle vara alldeles för genant att visa upp en sådan krympling för världen.

Ruslan fick lägga sitt hopp till sin yngre son istället, till den tafatte Artem. Artem som det visade sig inte kunde läsa av sociala situationer, inte kunde läsa av kroppsspråk och som alltid slog undan blicken när man pratade med honom. Artem som hade svårt att påbörja eller avsluta ett samtal ordentligt, men som kunde prata på om obskyra intressen tills någon sa åt honom att vara tyst. Artem som drömt om att bli drakforskare när han blev stor, som kunde sitta i timmar i sin ensamhet och läsa om de stora viddundrena, som kunde namnen på nästan alla arter, deras kosthållning, parningsritualer och flygmönster. Artem som hatade förändringar i rutiner, men som nu fann sig i mitten av förändringar som skulle förfölja honom genom åren, tills han en dag fick inbjudan till antagningsproven för Durmstrang.

---

När Artem dyker upp vid lagerlokalen strax efter tio är han så nervös att han mår illa. Skakar i hela kroppen när han går fram och anmäler sig, tar sin nummerbricka. Han ser tillbaka mot ingången, en sista blick mot sin far som stöd, men Ruslan är redan borta. Artem står ensam bland de andra barnen, klarar inte av att möta någons blick.

Artem och de andra barnen vallas in i ett nytt rum för deras första prov. Skriftligt, och Artem minns att han hade haft lätt för det även förra året. Just att slippa prata med någon, att bara utnyttja sina egna kunskaper, gör det lättare för honom. Hur många nätter har han inte suttit uppe och försökt pressa in information, fakta och datum som han nu har stor nytta av under provet. Hade det här varit det enda provet för att få komma in hade han redan varit inne.

Andra provet, det muntliga etikettsprovet, är värre. Artem plockar åt sig av förfriskningarna som erbjuds, ignorerar fortfarande alla andra i rummet, och försöker hitta en plats i skymundan där han kan sitta medan han väntar på att kallas in. Han vågar knappt se åt flickorna i rummet, och låtsas inte om att de existerar när två av dem slår sig ner vid hans bord. När det är hans tur att bli utfrågad är blicken som klistrad vid golvet, och hälften av alla regler han har tvingats memorera är som bortblåsta. Han blandar ihop ordningen på bestick, på vad som är lämpliga samtalsämnen, och när han väl skickas ut brinner tårarna bakom ögonlocken. Han kommer inte få något paket, det är han säker på nu.

Han vet att tredje provet handlar om samarbete, men även om ledarskap. Hans far har tacksamt nog aldrig varit hård på honom om just ledarskap, aldrig förväntat sig att hans förargerliga avkomma ska leda någonting. Nej, Artem har fostrats att vara en anhängare, att identifiera ledaren i en grupp och sedan ställa sig i god dager hos denne. Under de första minuterna av provet sitter Artem helt tyst, försöker läsa av gruppen och få en känsla av vem som har mest karisma, störst chans att få de andra med sig. Det tar inte lång tid innan han bestämmer sig för att en av de mer högljudda pojkarna tycks vara det bästa alternativet, och han ger lågmält denne sitt medhåll. Uppgifterna slutförs, en efter en, och Artem gör sitt bästa för att våga tala upp, visa att han finns, men aldrig försöka ta över eller styra diskussionen. Bara synas, så att kontrollanterna vet att han existerar.

Fjärde provet passerar förbi innan han vet ordet av. Likt förra året blir han petad på med en trollstav, likt förra året känner han ilingar och pirr i hela kroppen, ett pirr som sprider sig ut från platsen där kontrollanten rört vid honom. Det nästan sticker i honom, och han är rätt glad när det hela är över. Han vet inte vad det betyder, inte heller om det är viktigt att han lyckas producera gnistor när de ger honom en trollstav att vifta med. Han får dra brickor ur en påse också, men ser inte hur det kan hjälpa honom. Allt han lyckas med är att plocka ut några brickor så att det står A-N-K-A, hur tusan det nu ska visa om han är värdig Durmstrang eller inte. Slutligen, innan han skickas tillbaka igen, får han blåsa i en vissla. Melodin som kommer ut är enkel, men kontrollanterna nickar och antecknar som att det här skulle vara något positivt. Artem vet inte längre vad han ska tro.

Så försvinner äntligen flickorna, deras prov är över. Artem och de andra pojkarna blir infösta i ett omklädningsrum, och Artem kämpar med att få på sig overallen. Han har blandade känslor inför det här delprovet, vet vilka fysiska övningar som väntar. Som väntat är Ruslan inte på plats när Artem kommer ut i provsalen. Det känns nästan befriande att inte ha faderns dömande blick över sig när man springer hinderbanan, och Artem lyckas ta sig fram i god fart. Förbi ribborna, över sandgropen. Han ramlar bara två gånger, lyckas ta sig förbi hindret utan att kontrollanten skickar honom vidare. Tunneln är obehaglig, trots att det finns gott om rum känns det instängt och det går knappt att se något. Artem blundar, då känns det bättre. Han kryper så snabbt han kan, tills det bränner i knäna, och lyckas ta sig ut på andra sidan utan att drabbas av panik.

Andfådd tar han sig förbi repväggen, balansgången, och gyttjebanan. Han bryr sig inte om hur smutsen kladdar fast på honom. Han har aldrig förstått vikten vid ett bra utseende, glömmer ofta bort det. Får skäll, blir bestraffad. Kommer ihåg i några dagar, men likväl är han ändå där en dag med smuts på knäna eller oborstat hår. Historien upprepar sig. Kanske skulle han fått skäll för hur han lerat ner träningsoverallen också, men vattenhindret sköljer bort det värsta. Han är inte bra på att simma, får ta stöd på en av plankorna, men han lyckas ta sig över. Han kämpar med stenen, snubblar över hindren och gråter mot klätterväggen för att det är så svårt att ta sig över. Det tar fler försök än vad han önskat, och innan han väl kommer upp har han fått börja om från början ett par gånger. Det är nära att han ramlar av linbanan ner, och han blir inte förvånad när han inte får erbjudande att springa banan en gång till.

Det är en trött, halvt utslagen Artem som slutligen stapplar ut ur provlokalen. Hans far har dykt upp, frågar med bister röst hur det gick. Artem mumlar ur sig ett svar, får en örfil och tillsägelse att tala tydligare. Pojken rycker till, sväljer undan tårarna, och säger att det gick bra. Det enda svar han kan ge.