[P-SVK] Dragoslava Bozhidarova Genkova (Embli)

DURMSTRANG
Durmstranglärare
Durmstranglärare
Inlägg: 11
Blev medlem: 16 feb 2015, 20:41

[P-SVK] Dragoslava Bozhidarova Genkova (Embli)

Inlägg av DURMSTRANG » 22 nov 2015, 21:50

Dragoslava Bozhidarova Genkova
Dolni chiflik, Bulgarien

För över hundra år sen föddes Dragoslava i sin mors säng i familjens trevåningshus i Bulgarien. Dragoslava var det tredje barnet och den första dottern. Hennes mor hade älskat att ha en flicka att klä i vackra klänningar och uppfostra till en liten dam. Dragoslava hade ingenting emot det, hon satt hellre inne och broderade än att springa varv efter varv i skogen som bröderna tvingades göra. Radovan och Hadjiev slet hårt under faderns styre. De skulle växa upp till starka män, krigare åt tsaren om han behövde dem. Föräldrarnas ambitioner för Dragoslava var mer blygsamma. Hon skulle komma in på Durmstrang, få fina betyg, giftas bort till en lämplig man och föda honom arvingar. Inte heller det hade Dragoslava något direkt emot. Det var samma krav hon ställde på sig själv, som alla ställde på ung damer från familjer som klarade sig så pass bra som hennes gjorde.

På Durmstrang föddes hennes egen dröm om att göra mer än att gifta sig och föda barn. Där fick hon undervisning i svartkonster och hon blev djupt och omedelbart förälskad i ämnet. Varken då eller någonsin kunde hon riktigt förklara varför men något med mörk magi lockade henne från första stund. Det hon kunde göra, när hon bemästrade det. För att skydda eller attackera. Hur hon kunde hjälpa sin familj från skuggorna, sina bröder och senare make och barn.

Större delen av skoltiden ägnades åt hennes passion och hon hade aldrig några särskilt nära vänner. Hon blev trolovad och gift med en annan elev men även om maken, Yosif Zhelyazkov Genkov, inte delade intresset försökte han aldrig hindra henne. Båda hörde hemma i Jastreb men delade ett rum efter sitt giftermål. De gick i samma årskurs men Dragoslava hade varit ett år yngre, närmare bestämt elva, när hon kom in. När de gick ut skolan skaffade de sig ett eget hus i en annan av Bulgariens skogar än den Dragoslava växt upp i. De ärvde en gammal husalf, vilket var tursamt eftersom Dragoslava inte hade tid att sköta ett hushåll. Hon umgicks med sin man några timmar varje kväll men i övrigt ägnades varje vaken minut till fortsatta studier och utövande av svartkonster.

Åren förflöt på det viset och en dag blev Dragoslava gravid med sitt första barn. Boyko döptes pojken till och han kom att få en syster några år senare. Flickan, Branimira, var sjuklig i sin barndom (något som Branimiras morföräldrar muttrande skylde på Dragoslavas svartkonstbruk) och båda barnen fick Dragoslava att spendera mer än ett decennium som heltidsförälder. När båda barnen skickats till Durmstrang återvände hon till svartkonsterna. Mer teori, mer praktik. Hon började skriva akademiska texter i ämnet, artiklar och så småningom facklitteratur. De publicerades under hennes eget namn, aldrig hennes makes eller en pseudonym och de fick vissa att ta avstånd från henne. Den praktiska erfarenheten inkluderade snart, i all diskretion, att sätta ett par av Yosifs affärskonkurrenter ur spel och se till att Boyko trolovades med den unga flicka han åtrådde. Dragoslava var inte den som trodde på äktenskap för kärlekens skull. Hon hade lärt sig att älska Yosif utan problem men den kärleken hade inte nödvändigtvis något med romantik att göra, även om hon heller inte skulle svära på att det var två helt åtskilda saker. Det betydde inte att hon hade uppmuntrat Boyko att rymma med en bondflicka om hans hjärta fick för sig några sådana dumheter men eftersom hon ändå höll med om partiet (flickan var en Dalca och kusin med den då blivande hertigen av Rumänien) skadade det inte att hjälpa affären lite på traven.

Att få ett till barn när Dragoslava var nästan femtio år gammal var inget hon eller maken väntat sig. Kanske borde de ha slutat dela sovrum men trots att de första barnen hindrat hennes karriär för ett tag kunde hon inte önska det nya barnet ogjort. Graviditeten tycktes pågå en evinnerlighet och förlossningen ännu längre. Nästan två dygn tog det för Trifon att komma till världen och ett tag var det osäkert om vare sig mamman eller barnet skulle överleva. Det tog tid för Dragoslava att återhämta sig efteråt men när hon gjorde det var hon fast besluten att fortsätta sin karriär på ett sätt som hon inte gjort under Boyko och Branimiras uppväxt. Nu anställde hon en barnflicka som hjälpte till med Trifon och vid andra tillfällen skrev hon på sin senaste bok med sonen i knät eller lekandes på golvet. Hon kunde aldrig ignorera sitt barn men fortsatte också att jobba. Det blev kanske mindre faktiskt utförande av den mörkare sortens magi, eftersom hon ändå fick ta det lite försiktigt med ett barn i huset men böcker och artiklar fortsatte hon att skriva. Brevväxlingen och mötena med andra i branschen förflöt på samma sätt. Det var lättare att balansera arbetet med föräldraskapet när hon hade erfarenheten av Boyko och Branimira i bagaget. Kollegorna började också bli mer accepterande av henne, även om en del andra fortfarande var klart misstänksamma. Hon besökte fortfarande de fina tesalongerna ibland men passade inte in där lika självklart som hon själv och hennes familj en gång trott att hon skulle göra.

Också Trifon växte upp och mer än femtio år senare är Dragoslava ensam i huset, med undantag av husalfen (son till deras första) och ett par katter. Hon har begravt sin man, en av sina bröder och båda sina föräldrar. Barnen och barnbarnen besöker hon gärna men de är inte i behov av henne. Efter Yosifs död har hon känt sig rastlös, rest en del för att utforska svartkonster i andra delar av världen men alltid kommit hem igen efter ett par veckor eller månader. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra av sitt liv, mer än att fortsätta som hon gjort. Dragoslava är inte den unga häxa hon än gång var, hon har rynkor i ansiktet, värk i lederna och nästan alla hårstrån på huvudet har blivit grå. Orken tryter ibland, även om den brinnande passionen i hennes hjärta inte svalnat. Ibland tänker hon tillbaka på Durmstrang, som tände den elden en gång. Genom årens lopp har hon skänkt pengar till skolan för att betala tillbaka och när hon dör kommer hälften av hennes tillgångar att gå dit. Kanske kan hon också bidra på ett annat sätt, inser hon en dag. Om hon kunde jobba där, kanske inspirera ett barn att gå samma väg som hon själv gjort... då skulle hon allt vara mer än en bortglömd relik från en annan tid.