Frédéric Fortier (Gaya)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Frédéric Fortier (Gaya)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 27 jan 2016, 23:54

Frédéric Perceval Henri Fortier
Bulle, Fribourg, Schweiz

"Och håll dig borta från de där Sorge-ungarna," avslutar mamma en lång förmaning om saker Frédéric måste komma ihåg under sitt första år på Beauxbatons. Det mesta av listan är rätt självklara saker, som att vara artig mot lärarna och göra sitt bästa med skolarbetet - och det brukar inte Frédéric ha några problem med. Att hon avslutar med förmaningen att hålla sig borta från alla med efternamnet Sorge är om möjligt ännu mer uppenbart.

Frédéric rullar med ögonen. "Nej mamma, jag tänkte bli bästa kompis med dem," säger han och försöker låta allvarlig.

Hon rycker till, granskar honom närmare, och skrattar sedan lite. "Ja ja, du vet allt det här redan, jag bara... jag vill ju bara ditt bästa, det vet du väl?"

Pojken rycker lite på axlarna, och rodnar en aning. Nog vet han att mamma vill hans bästa, men han har ju tre yngre bröder som också sitter vid middagsbordet, och han vill inte riktigt verka svag inför dem. Antoine, Édouard och Aurélien ser ju upp till honom, och han vet att det är viktigt att han föregår med gott exempel. Alltså kan han inte riktigt visa hur rädd han är för att lämna hemmet - och inte bara hemmet, utan staden han är uppväxt i, bergen som omsluter dem, och hela landet. Inte heller kan han visa riktigt hur mycket mammas omtanke faktiskt betyder för honom just nu, så istället mumlar han bara något jakande till svar, och koncentrerar sig på maten istället.

Föräldrarna utbyter en blick, och ett litet leende. De känner sin son väl nog för att inte ta alltför illa åt sig av hans tuffa attityd, de förstår någorlunda att han inte vill verka svag inför sina småbröder.

Pappa lutar sig över bordet och rufsar till Frédérics tjocka bruna kalufs. "Farbror Perceval skickade en uggla förut idag, och ville veta om du funderat lite på att söka dig till Vendredi när du börjar skolan."

Ytterligare ett skämt, och denna gång skrattar Frédéric, och efter några sekunder börjar Antoine och Édouard också skratta. De är så lika, bröderna. Alla har de samma grop i hakan, och alla utom Édouard har ärvt pappas mörkbruna hår. Frédéric och Aurélien har mammas gröna ögon, de andra har pappas blå.

"Jo, eller hur," svarar Frédéric på pappas skämt. "Jag tänkte ju att jag skulle bli bästis med de där Sorge-ungarna, så då måste jag väl gå med i Vendredi också."

Aurélien har inte riktigt hängt med på skämtet, och nu sitter sexåringen och tittar förebrående på sin storebror. "Nej!" utbrister han. "Du får inte det! Du måste ju gå i Lundi som pappa och farbror Perceval och och... alla andra som är bra."

Frédéric nickar och ler. "Jo, jag ska det, oroa dig inte. Vi bara skämtar lite, jag skulle aldrig göra det på riktigt."

Det där hatet mot Sorge-familjen är inget som Frédéric egentligen har riktigt så starka åsikter om som det låter. Han har aldrig träffat någon ur släkten, vet inte riktigt om de faktiskt är så hemska som familjen påstår. Han vet ju allt - eller i alla fall väldigt mycket - om fejden mellan familjerna, men det är inte något han vanligtvis lägger särskilt mycket energi på. Han har andra intressen som tar mer av hans tid.

Plocka isär mugglarsaker och försöka sätta ihop dem igen, till exempel. Eller ut och springa i naturen med sina bröder, leka riddare som slåss mot drakar och svartmagiker och räddar vackra prinsessor. Ibland får de med sig flickor i lekarna, och ibland kan en av dem belöna en tapper riddare med en puss när han har räddat henne från draken, och Frédéric har just börjat komma in i en ålder då flickor börjar bli lite intressanta. Två år yngre Antoine brukar också rädda prinsessor om han kan, men om de vill pussa honom så accepterar han det mest bara av principskäl.

Ja, det där med att komma ut i naturen, att springa vild bland bergen, det är något Frédéric verkligen uppskattar. Att sitta still och lyssna på mammas lektioner brukar vara rätt tufft ibland, men hon känner honom väl nog för att märka när han börjar bli riktigt orolig, och beordrar honom ofta i så fall att springa ett par varv runt huset för att "få springet ur benen".

Pojken är inte dum, men han kan verka lite enkel ibland om man inte känner honom så väl. Inte för att han brukar säga särskilt dumma saker, snarare tar han ofta en liten stund på sig att begrunda svaret, även om en fråga verkar rätt enkel. Han vill hellre att det blir rätt än att slänga ur sig något snabbt som senare kanske visar sig vara fel.

Det där med att det ska vara rätt är något som går rätt djupt i honom - inte bara i svar, utan i allt. Han försöker alltid att göra det som är rätt, och rättvist. Nog för att han ibland hamnar i bråk med småbröderna - alla bröder har ju konflikter emellanåt - men oftare än så är han den som medlar i fajter mellan Antoine och Édouard, eller den som delar på kakan så rättvist han kan, och sedan låter bröderna välja bitar först.

Frédéric gillar sin roll i syskonskaran. Att vara storebror passar honom väl, han har alltid haft lätt att ta på sig ledarrollen och säga till om hur han tycker saker ska göras. Enda problemet är kanske att han har en så definitiv bild av hur saker bör göras att han ibland kan råka köra över andras åsikter, eftersom han är så övertygad om att han har rätt.