Yassine Zidi (Nowheregirl)

SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 121
Blev medlem: 05 feb 2009, 12:35
Borta t.o.m.: 04 dec 2014
Segar t.o.m.: 04 dec 2014
Ort: Rektorns kontor
Kontakt:

Yassine Zidi (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » 17 jun 2016, 22:11

Yassine Khaled Zidi, Saint-Denis, Frankrike

”… musulman de ta foi, dis-leur, don’t panik, mon slogan, ma devise, c’est le don’t panik…”
Musiken strömmade ur en gammal Iphone 4 med sprucken skärm. En mamma med två små barn och händerna ockuperade av tre fulla matkassar kastade en irriterad blick på de tio högljudda ungdomarna som hängde utanför ingången till den lilla matbutiken. De tycktes emellertid inte bry sig det minsta om kritiska blickar.
”Nasri? Är du galen? Zizou kommer alltid vara den bästa!” utbrast Yassine Zidi högljutt när samtalet om vem som var Frankrikes bästa fotbollsspelare tog en vändning som han inte uppskattade. Med sina elva år råkade den lilla spinkiga pojken vara en av de yngsta i gruppen, men det hindrade honom inte från att vara en av de som hördes mest.
”Zizou spelar ju inte ens längre”, klagade Djamel och lade bistert sina armar i kors.
”Försöker du påstå att Nasri gör det? Är ju fan med nöd och näppe som det fortfarande händer att han får några spelminuter” fick Yassine fram med en hånfull fnysning. ”Zizou är en legend. Nasri kommer vara helt bortglömd om några år.” Djamel såg ut som om han ville protestera, men Claudette hann före.
”Släpp det. Zizou är tveklöst bättre, och även om han inte skulle vara det så skulle Yass ändå vinna.” Det var allmänt känt att det var säkrast att inte ge sig in i en diskussion med Yassine. Han hade en åsikt om det allra mesta och gav sällan upp. I skolan klagade lärarna ofta på den förmågan och hur han behövde lära sig sin plats, men det hade aldrig hindrat Yassine. Det segervissa leendet försvann emellertid från hans läppar då Claudette skickade cigaretten som, mer eller mindre, gått gänget runt till honom. Hans fingrar skakade något då han med spelad självsäkerhet placerade cigaretten mellan sina fylliga läppar och andades in. Den sträva röken fick honom att hosta till och han kunde höra hur de äldre kamraterna som nyfiket tittat på honom skrattade till.
”Ey, sluta försök dra ned småungar i fördärvet Claudie!” Yassine mötte trotsigt Noras blick då hon ilsket boxade till Claudette för att sedan snappa åt sig cigaretten från Yassines hand. ”Det är ju haram”, sade hon med ett flin och rufsade till Yassines kortklippta, svarta och lätt lockiga hår innan hon slutligen placerade ciggen mellan sina egna läppar. Det fick den unge pojken att missnöjt snörpa på munnen. Nora var inte hans syster, hennes familj råkade bara bo i grannlägenheten, men till Yassines stora förtret betedde hon sig gärna som det. Trots det så skulle han sakna henne. Sakna henne när…
”Men Benzema då? Benzema är ju bra!” Djamels plötsliga utrop fick Yassine att med en suck vända sig om bort från Nora och än en gång försöka banka in i sin väns huvud varför Zinedine Zidane var frågans enda rätta svaret.

Dagen började lida mot sitt slut, och en efter en försvann ungdomarna hemåt. Yassine och Nora gick långsamt bredvid varandra medan mörkret sakta letade sig fram över den betongdjungeln som de kallade sitt hem. Husen som tornade upp runt omkring dem såg alla mer eller mindre likadana ut. Tio-, tolv- våningar höga betongklumpar som sträckte sig upp mot himlen och tycktes färga hela världen runt omkring dem grå. För varje år tycktes de bli alltmer förfallna och familjerna som bodde i dem försökte tränga in fler barn än vad som egentligen borde vara möjligt i de hastigt byggda lägenheterna. Fasaderna var sönderklottrade och glaset i busskurerna hade för länge sedan krossats. Det såg inte ut att vara mycket för världen, men det var deras hemmaplan. Här var det de som bestämde, som styrde, och vad än politikerna försökte göra så kunde de inte ta ifrån dem betongdjungelns gemenskap. Vad än den där konstiga tanten hade sagt så fanns det ingen internatskola i hela världen som skulle kunna överträffa Saint-Denis.
”Hörde att du ställt till det för dig i skolan igen…”, sade Nora plötsligt och sparkade till en sten medan hon i tystnad sneglade mot den yngre pojken. Hans ögon, så mörka att de nästan var svarta till färgen, var däremot stadigt fästa i marken som om han försökte undvika hennes blick. Nora suckade lite irriterat och fortsatte. ”Jag menar, underkänt i geografi? Du är ju fan smart Yassine, det vet jag ju att du är.” Han ryckte bara på axlarna, och med blicken fortfarande riktad mot marken så sparkade han med sina sneakers prydda fötter till samma sten som Nora bara för några sekunder sparkat på.
”Geografi är tråkigt. Så jävla onödig att lära sig rabbla upp en massa länder, när ska en nånsin behöva det?” mumlade han tyst och han kunde höra hur hon återigen suckade tungt. ”De lär oss var Algeriet, Haiti och Vietnam ligger, men de berättar inget för oss om hur Frankrike koloniserade dem. Jag sa till lärarn att de bara lär oss massa jävla bullshit.”
”Yassine!” utbrast Nora upprört. ”Vem bryr sig om det är bullshit? Det är bullshit som du behöver kunna för att få ett bra betyg, sen när du har fått det kan du göra vad fan du vill. Då kan du klaga och störta hela skolsystemet eller vad du nu vill göra, men du kan väl åtminstone låtsas bry dig nu?” Han fnös bara till svar. Sen. Sen var för sent. Sen var långt in i framtiden. Förändringen behövde komma nu. Nora suckade igen, men gav honom därefter en lättsam knuff mot axeln. ”Försök bara tänka dig för först nästa gång. Försök att inte göra något alltför dumt. Okej? Lova?” Något motvilligt släppte han asfalten med blicken och tittade upp mot henne. Hon såg orolig ut.
”Okej, jag lovar.” Redan i samma stund som orden lämnade hans läppar visste han att de var en lögn.

”Yassine, var har du varit?” frågade en orolig röst i samma stund som han klev in i den trånga hallen. Med tanke på att Isra stod i köket och var fullt sysselsatt med att se till att hennes tre yngsta barn fick i sig middag så var det något av ett under att hon fortfarande lyckades ha så skrämmande bra koll på ytterdörren.
”Ute”, svarade Yassine kort medan han tog av sig sina låga Air Jordan 5 Retro och försiktigt ställde upp dem på den redan överbelamrade skohyllan. Han hade jobbat hårt i flera veckor för att ha råd med dem.
”Ute?” upprepade hans mamma skeptiskt där hon dykt upp i dörröppningen med den ettåriga Rayane i sin famn. Hon hade redan på sig såväl jacka som skor, och det var tydligt att hon var redo att lämna lägenhet. ”Du vet att jag behöver dig här hemma nu när Madame Merad ligger på sjukhus och inte kan passa dina syskon. Jag kommer komma för sent till jobbet”, förklarade hon så sakligt hon kunde för sitt äldsta barn medan hon stressat försökte torka bort tomatsåsen runt lilla Rayanes mun.
”Förlåt mamma. Jag kan ta honom nu.” Yassines röst var skuldmedveten och han undvek noga att möta sin mammas blick när han sträckte sig efter sin lillebror. Isra hade efter en lång tid av arbetslöshet äntligen fått ett jobb som städerska och hon hade inte råd att komma sent till jobbet. Lönen var inte vidare hög, men Yassine visste att familjen behövde varenda cent som de kunde få som komplement till pengarna som barnens pappa Khaled drog in i sitt fabriksjobb. Tacksamt räckte Isra över Rayane och med händerna fria satte hon genaste igång att snabbt slänga upp sina mörka lockar i en knut på huvudet.
”Det finns mat till dig i kastrullen på spisen, men du kanske måste värma på den lite”, sade hon medan hon sökte efter sitt metrokort. Hon stannade upp när ljudet av bråk från köket nådde hennes öron.
”Jag ordnar det mamma. Gå du.” Hon såg ut som hon vill protestera, men klockan var redan mycket så protesten dog ut innan den ens hade hunnit börja och istället log hon matt mot Yassine.
”Tack raring.” Hon tog upp sin färdigpackade väska från golvet och var halvvägs ut genom dörren när hon plötsligt vände sig om. ”Och hjärtat, jag älskar dig. Tack för att du gör det här. Glöm inte att göra dina läxor också.” Hon såg orolig ut, men hon försökte ändå le. Yassine hade sett oron i hennes ögon de senaste dagarna för hon förstod inte. Han förstod inte heller, men de försökte. De gjorde verkligen sitt bästa.
”Nejdå mamma”, mumlade Yassine undvikande. ”Och jag älskar dig med”, lade han därefter till. Isra log mot de båda pojkarna innan hon med hög röst ropade till de två barnen som fortfarande satt i köket och åt.
”Imrane, Jihenne, var snälla mot er bror nu så ses vi imorgon. Jag älskar er!” Hon skickade en slängkyss åt de fyra barnen och försvann sedan ut ur lägenheten. Med Rayane i ett fast grepp vände sig Yassine mot köket och en suck slank ut mellan hans läppar då han såg hur hans lillasyster gjorde sig redo att kasta en full hand mat mot Imrane. Läxorna skulle få vänta.

Småsyskonen hade till sist somnat och trots att Yassine borde göra de där läxorna satt han istället i soffan med en Xbox 360-kontroll i handen.
”Fan”, svor han lågt åt sitt Grand Theft Auto-spel då han än en gång dog. I vanliga fall brukade han vara rätt duktig, men ikväll fanns koncentrationen inte riktigt där. Hela dagen hade han försökt låtsas som ingenting och umgås med sina vänner som om allt var som vanligt. Men allt var inte som vanligt, inget skulle bli som vanligt igen, och nu när han var alldeles ensam var det svårt att hålla tankarna borta.
”Något dumt? Nej, nej, er son har inte gjort något dumt! Han är en trollkarl”, var vad ministeriearbetaren i skrikigt gul mantel hade sagt då hon dykt upp utanför familjen Zidis lägenhetsdörr för tre kvällar sedan. Pappa hade försökt kasta ut henne ett flertal gånger, men till sist hade de alla ändå hamnat runt köksbordet och där hade hon börjat prata om magi och om Beauxbatons. Mamma hade börjat gråta medan hon hällt upp te. Yassine hade mest känt sig… tom. När ministeriearbetaren till sist hade gått hade det varit helt tyst i vad som kändes som en evighet. Slutligen hade hans mamma tagit till orda.
”Vi kan inte berätta något för farmor”, hade hon sagt. ”Hennes hjärta skulle inte klara av det.” Pappa hade nickat, och sen hade de suttit tysta en stund till. Under de senaste dagarna hade Yassine gått igenom så många känslor. Han hade misstrott det hela och intalat sig att det inte var sant. Han hade skämts över att han var förpestad med något som skulle få traditionella farmor att gå i taket och som fick hans föräldrar att oroa sig. Han hade varit arg över att han skulle vara tvungen att lämna hela sitt liv bakom sig för något han inte hade valt. Och nu, nu när han tänkte på det kunde han inte låta bli att få fjärilar i magen. Han, Yassine Khaled Zidi, var magisk.