Page 1 of 1

Taisiya Alexandrovna Russaka (isdockan)

Posted: 14 Jun 2010, 02:54
by SORTERINGSHATTEN
Taisiya Alexandrovna Russaka, Kaluga, Ryssland

Jag hoppas att jag blir trolovad med en man som jag älskar, och som älskar mig. Han skulle hämta mig med sin pegasus som såg ut att vara av pärlemor. Han skulle stå och vänta utanför villan, rik och rak i ryggen. Jag skulle öppna porten och möta min framtida make i en lång vacker vit klänning. Prinsen Min man skulle enkelt lyfta upp mig på den vita ståtliga pegasusen och lägga armarna runt mig. Vi skulle ge varandra en perfekt lång kyss innan pegasusen lyfter från marken. Allt är perfekt. Det är solnedgång och så snart solen går ner så börjar stjärnorna blinka ner mot oss. Min make vänder sig mot mig och han kysser mig en gång till innan han säger att jag är underbar, vacker, intelligent och att han verkligen har tur som har …


”Tai, du skulle väl inte ha något emot att städa mitt rum medan jag träffar Demitri? Bra. Jag menar, det är ju vad ni tjejer är till för.” Taisiya stirrar stumt på sin ett år yngre bror. Hon hade inte visat ett enda tecken på att hon kunde tänka sig att städa hans rum. Såg han föresten inte att hon satt och skrev i sin dagbok? Fast argumentera emot, det tänkte hon knappast göra. Egentligen försökte hon undvika att prata så gott det gick. Hon såg efter Nikolai när han vände henne ryggen och lämnade rummet. Hon suckade tungt samtidigt som hon reste sig upp. Det var väl bäst att ta tag i det på en gång. Hon visste ju att Nikolai hade rätt, det var vad kvinnor var till för.
Att syskonen betedde sig på det här sättet går att förklaras med att de härmar föräldrarnas beteendemönster. Dock någon grad värre eftersom att mellan syskonen finns ingen kärlek, utan bara till en viss mån spänd syskonkärlek. Då Taisiya anser att hon drar skam över familjen med sin stamning tar hon broderns befallningar som ett straff för att hon är som hon är.

Samtidigt som hon bäddade Nikolais väldigt stökiga säng försökte hon minnas hur många gånger han utnyttjat henne på det där sättet, fler än ett dussin – minst.
”Tai! Kan du komma ner en stund?”
Den bleka flickan lämnade sängen åt sitt öde och skyndade ner för trappan samtidigt som hon försökte se så graciös ut som möjligt. På bara några sekunder stod hon nu framför sin mor.
”Det är dags för din lektion inom vett och etikett. Dama Filipova sitter och väntar i spegelsalen.”
Taisiya nickade kort med ett leende på läpparna innan hon skyndade sig in till spegelsalen.
”Godafton Taisiya Alexandrovna”. Den gamla kvinnan satt mitt i rummet vid ett noggrant utvalt bord i teak med utsökt snidade detaljer. Ibland var det inte dåligt att vara en Russaka.
Taisiya drog ett djupt andetag och koncentrerade sig hårt på orden som måste uttalas. ”G-godafton g-gospozha F-fil-l-lipov-v-va”. Det där förbannat komplicerade namnet gjorde ingen glad, åtminstone inte Taisiya.
”Så, jag hör att lektionerna i tal och retorik inte gett något resultat”, svarade den kutryggiga gamla tanten en aning syrligt. Hon är bara avundsjuk för att hon själv inte bor så här och är högstatus, tänkte Taisiya bittert. Istället för att säga något log hon sockersött samtidigt som hon nickade.
”Då är det väl dags att sätta igång. Sitt ner.”
Taisiya satte sig ner så som hon lärt sig och greppade rätt bestick och låtsades äta av den fiktiva soppan framför henne, borsjtj för att vara mer exakt. Dama Filipova följde noggrant varje rörelse, och även om flickan framför henne hade straffats med en tunga som inte lydde henne helt och hållet, så måste gumman erkänna att det var en riktigt duktig, flitig och ambitiös elev. En av hennes bästa elever.

Efter två timmar med; ”Du sitter som en påse potatis! Sträck på ryggen när du går! Jag förstår inte alls vad du säger!” var lektionen slut. Dama Filipova informerade om att morgondagens lektion skulle innehålla ridning och sedan analysering av Grigoriy Kuzetnovs bok Magi som maktmedel, och efter ännu några plågsamma ord som behövde uttalas skyndade sig Taisiya ut ur salen. Det gick bara bättre och bättre det där! Hon skulle visa sina föräldrar att även om hon stammade så skulle hon bli antagen till Durmstrang. Hon skulle tillfredställa en man genom handlingar snarare än ord, och hon skulle få högsta betyg på hela skolan!

Taisiya log stort när hon slängde sig på sängen – hon tog tillfället i akt att bete sig vårdslöst när ingen var i närheten. Det långa ljust blonda håret bredde ut sig över den broderade kudden. Tai tog upp den lilla spegeln som legat på nattduksbordet och såg kritiskt in i de ljusa blåa ögonen. Hon var knappast färgstark, och i andras ögon kunde hon nog anses söt. Det syntes att hon kom från västra Ryssland, med det blonda håret, de blåa ögonen och den ljusa hyn. Hon rynkade på den raka näsan och pressade ihop de rosa läpparna mot varandra. De ljusa noppade ögonbrynen var skrynkliga och de stora ögonen kisade upp mot spegeln. Efter några sekunder slappnade hon av i ansiktet och log snett mot sig själv. Hon påminde starkt om den dyra porslinsdockan som satt i fönstret. Lika bräckliga båda två. Frågan var vem som skulle gå sönder först om man tappade dem i golvet.
Plötsligt reste sig porslinsdockan upp – nej förlåt, Taisiya – och lämnade rummet. Om jag ändå ska ligga i sängen och slappa kan jag alltid lära mig något samtidigt tänkte hon, samtidigt som hon öppnade dörren in till familjens bibliotek. Innerst inne var det inte bara känslan som sa att hon alltid måste ligga ett steg före, som gjorde att flickan sällan sågs utan en bok. Inte heller var det för att hennes mor ansåg det vara nyttigt, eller fadern lärorikt. Taisiya själv uppskattade läsnig mer än bara som ett läromedel, och hon blev sällan störd när hon läste och inte heller behövde hon prata. Ett annat intresse Taisiya har är musik, och då är hon främst intresserad av den vita flygeln i det stora vardagsrummet. Piano har hon endast spelat runt ett år, och det är ännu ett intresse där hon inte behöver prata.

Flickan hade läst någonstans att kristna i England såg skatan som förbannad, då den som enda fågel inte hade framfört klagosånger och sorgesånger vid Jesus korsfästelse. Tänk om skatan varit tyst bara för att inte förstöra för alla andra fåglar? För att inte förstöra klagosången? Flickan hade dragit med händerna över texten och känt empati för skatorna som inte alls kunde rå för att de var tysta. Hon är även medveten om att hon kommer bli bortgift tidigt, men flickan är inte orolig ifall mannen så är tjugo år äldre, elak och ful som stryk. Hon skulle ta sig an uppdraget och göra familjen stolt. Det enda hon någonsin skulle begära av sin blivande make – vem det nu skulle bli – var en skata. Hennes föräldrar ansåg att för att en man skulle få lägga hand på Taisiya skulle han äga en större rikedom. Fadern Alexandr äger en whiskytillverkning där endast extremt fin whisky tillverkas. Fadern var en finsmakare av högsta grad. Alltid det bästa, och det bästa betydde oftast det dyraste. Taisiyas mor däremot var hemmafru, men det betydde inte att hon inte hade dyra intressen. Hon var lika förtjust i juveler som Alexandr i whisky. Hela familjen var däremot ingen talför familj, man skötte sig själv och pratade inte ofta om känslor. Då huset fylldes som mest av prat var när Alexandr fått i sig lite för mycket whisky, annars var det oftast stilla i huset. I huset rådde också ett tyst samförstånd att mannen betydde mer än kvinnan, att männen i huset fick göra väldigt mycket som de ville medan kvinnan var mest där för att städa undan efter männen. Därför var familjebandet starkt mellan Taisiya och hennes mor, precis som bandet var starkt mellan Nikolai och Alexandr.


Dagen innan antagningsprovet hade Taisiya övat och repeterat dagarna till ända, så gott hon kunde. Hon hade bestämt sig att klara det på första försöket – eller ja, nästan första försöket – och då skulle det så bli. Hon vägrade låta hennes föräldrar bli besvikna, aldrig mer efter den där gången de insett att deras dotter inte kunde prata helt korrekt. Aldrig, aldrig igen.

Klockan 10.55 den 27 maj stod Taisiya utanför en gammal lagerlokal i Moskva. Hon gav sin mor och far en kram innan hon rättade till kläderna och vände sig mot lokalen. Fokus.
”Gumman, tänk inte på förra gången. Det var inte ditt fel att du missade antagningsprovet, det var vårt beslut. Du har blivit bättre på att tala nu sen sist, så det ska nog gå den här gången. Du vet väl att det är okej om du inte klarar det den här gången?”
Taisiya vände sig mot sin mor, och sedan mot sin far som inte alls såg ut att hålla med om det sista. Han ville verkligen inte att hans dotter skulle behöva göra om provet lika många gånger som hans kusins dotter behövt göra. Det skulle inte alls se bra ut, tänk om de då skulle få nöja sig med en man som var fattig som en bundimun!
Taisiya log snett mot sin mor, varför behövde hon ta upp det där nu? Såklart hon visste att det var hennes eget fel att de struntat i förra antagningsprovet, vems fel skulle det annars kunna vara? Var det kanske någon annans fel att hon stammade? Nej. ”J-jag kommer kl-l-l-ara det”, svarade flickan bestämt innan hon vände på klacken och gick in i lokalen.


Nu efteråt kan hon inte förstå vad hon varit så nervös för. Antagningspaketet hade prydligt och tidsenligt anlänt till villan. Nu satt Taisiya i sitt rum på stolen framför sminkbordet och såg in i spegeln. Hon bar skoluniformen och hade redan pluggat in varje liten regel och kunde guiden som kommit med paketet i princip utantill. Hon log snett mot sig själv när hon mindes antagningsprovet. Hon böjde sig ner en aning för att skriva om händelsen i dagboken framför henne.

Även om den blonda flickan hade låtit självsäker under samtalet innan provet, så hade hon varit väldigt nervös. Hon visste inte vad som väntade henne, och hon gillade inte att vara ovetande. Hon hade blivit väldigt lättad när första delen bara var en skriftlig del. Därför hade första delen också gått väldigt bra och hon svarade utförligt på varje fråga. Oberedd var hon, när den andra delen tvingade henne till att prata. Taisiya la stor koncentration på orden men lyckades bara någorlunda, mannen som inspekterade henne såg inte alls nöjd ut med att hon stammade och skrev något på sitt pergament innan han följde henne kritiskt med blicken. Nervositeten hade tagit tag i henne vilket som tur var hade fått henne att skärpa sig än mer och klarade av alla uppgifter där hon inte behöver prata så mycket. Utan att kunna urskilja något ur mannens ansiktsuttryck tog hon sig an tredje delen.

Att samarbeta hade flickan inte svårt med, även om hon tyckte bättre om att vara ensam. Under den näst sista delen hade hon turen att hamna i en väldigt duktig grupp där en av pojkarna genast tog på sig ledarrollen och allt Tai behövde göra var att följa order och nicka instämmande vilket var vad flickan gjorde bäst. Lättad hade hon pustat ut när hon insett att det bara var en del kvar, och glad hade hon varit också, för det hade ju faktiskt gått bra, bortsett från den där andra muntliga delen.

Sista delen hade överraskat henne, varför behövde en man stå och peta på henne med en trollstav? Hon kunde inte förstå vad mannen ville, och det irriterade henne. Precis när hon började undra hur länge petandet ska pågå slutar mannen och ger henne ett litet leende som Taisiya vänligt svarar på.


Taisiya stängde igen den läderbeklädda dagboken och la pennan prydligt ovanpå. Frågan var hur det skulle gå på Durmstrang. Hur många skulle vilja bli vän med en tyst flicka som inte sa något alls utan bara nickad? Hon öppnade dagboken igen för att skriva till det sista innan hon skulle stänga den för sista gången innan Durmstrang.

Ingen kommer att vilja bli vän med mig. Jag är ful, för lång, tyst, dum och framför allt stammar jag! Jag hoppas att det finns någon som jag redan känner där. Kanske min kusin? Fast inte Valeriya, hennes bror bröt ju upp sin förlovning och skämde ut hela sin familj! Fast jag måste erkänna att jag är en aning tacksam emot honom, jag behöver åtminstone inte vara familjens svarta får. Min kusin Zaria är obehaglig, men hon kommer inte ställa jobbiga frågor om varför jag är tyst. Jag hoppas att hon är där. Annars kommer jag behöva gå själv hela tiden. Jag måste komma in på Orjol!