Page 1 of 1

Elisaveta Ilyanovna Havenova (Ailue)

Posted: 16 Oct 2012, 16:13
by SORTERINGSHATTEN
Elisaveta Ilyanovna Havenova
Chojniki, Vitryssland

”Jag visste det! Jag visste det hela tiden.” Säger den tioåriga flickan självsäkert samtidigt som hon öppnar paketet som ligger framför henne på det ytterst nötta mahognygolvet. Bredvid henne sitter hennes två år äldre bror, även han med ett identiskt paket framför sig. Barnen Havenov har kommit in på Durmstrang, bägge två. Så klart är deras föräldrar stolta, i synnerhet över sin dotter. Varken Ilya eller Yelena hade vågat hoppas på att Elisaveta skulle klara provet på första försöket.

Men det gjorde den lilla docklika tioåringen. Provet gick bra, speciellt skrivdelen där Elisaveta svarade tillfredställande på de flesta frågorna och dessutom lyckades hon bra med sina resonemang gällande de lite mer avancerade problemen som skulle lösas skriftligt. Hon tyckte faktiskt att det var roligt att få tänka efter och sedan resonera fram ett bra svar och hon kom dessutom ihåg förmaningen om att inte låta fantasin sväva iväg för mycket. Uppförande- och etikettdelen var inte alls lika rolig, men med sin obevekliga målmedvetenhet tvingade Elisaveta sig själv att bita ihop och föra sig så gott hon bara kunde, men några småmissar gjorde hon allt. Det är inte så lätt att alltid komma ihåg att använda sig av alla konstens etikettregler hela tiden om man bara är tio år gammal, men kanske sågs det lite mellan fingrarna där. En mörklockig tioåring med stora, gråbruna ögon och ett nyfiket leende på de smala läpparna kan faktiskt vara svår att motstå till och med för en strikt provbedömare, även att hon glömmer att det ska vara ”ni” och inte ”du” ibland.

Etiketten måste dock ha varit Elisavetas sämsta provdel, hon hade nämligen turen att hamna i en mycket bra grupp inför gruppuppgiften. En trettonårig flicka tog på sig rollen som gruppledare och skötte arbetet med att dirigera de andra så galant att till och med Elisaveta blev imponerad av hur bra och rätt deras redovisning blev. Själv höll hon sig lite i bakgrunden, Elisaveta tyckte att det kändes bäst så, hon var nämligen lite osäker på hur hon själv skulle tänka kring uppgiften de fick. Därför inflikade hon bara lite kort då och då, för att inte de som bedömde skulle tro att hon satt och tänkte på annat.

Den sista delen av provet var bara konstig tyckte Elisaveta. En kvinna gick runt och petade på henne med en trollstav, hummade lågt då och då. Men till slut verkade hon nöjd, i alla fall någorlunda nöjd så hon nickade lite kort och Elisaveta fick lämna lokalen.

Sedan dess har varken hon eller Esfir fått någon information förrän nu. Elisaveta hävdar bestämt att hon inte alls varit osäker på om hon gjort tillräckligt bra ifrån sig eller ej, tvekan och dålig självkänsla är till för de svaga och hon vill inte ses som svag. Något hon dock kommer att behöva tvingas kämpa med hela sitt liv. Kort för sin ålder och dessutom en späd flicka med nästan docklikt utseende. Oftast uppklädd av sin mor i olika pastellfärgade klänningar och söta kappor. Elisaveta har inte de bästa förutsättningarna, dessutom tvingas hon alltjämt hålla tyst med sina lite väl frispråkliga åsikter om mugglarfödda och halvblodsmagiker. Hon förstår inte varför man ska ställa sig så fientligt till de som inte har rent trollkarlsblod i ådrorna. Vad spelar det för roll, utöver att man verkar få mer respekt om man är renblodig? Nej, sådant förstår sig inte Elisaveta på, lika lite som hon inser vitsen i att vara sådär överdrivet artig och stillsam. Hon vill ha rörelse, fart och fläkt och äventyr mest hela tiden. Men Elisaveta har fått lära sig att det inte ska vara så. Hon har fått lära sig att det är bättre att hon bejakar sin ambitiösa sida och gör bra ifrån sig när det kommer till studierna. Hon måste lära sig att hålla sig i skinnet och uppföra sig ordentligt, det kan straffa sig annars säger hennes föräldrar.
Elisaveta vet att hon måste göra dem stolta, släkten Havenov har inget överflöd av pengar och det är precis att Ilyas arbete i Vitrysslands magiska domstol samt arvet från hans föräldrar som gör att familjen har råd att skicka både Esfir och Elisaveta till Durmstranginstitutet. Trots detta bor de i ett fint, men ytterst förfallet tvåplanshus strax utanför vitryska Chojniki., ett gammalt släkthus som tillhört Havenovs i över tvåhundra år. Utanför huset finns en stor ek där Elisaveta och Esfir brukar tävla om vem som kan klättra högst. Esfir är duktigast, han är starkare och längre än Elisaveta, når högre upp när det bli glest mellan grenarna. Men det är Elisaveta som är modigast, Esfir hade kunnat klättra högre.

”Jag vill inte falla ner.” Säger han och tar sig sävligt tillbaka ner på marken. Elisaveta däremot klättrar tills hon inte kommer högre, tänjer på gränserna. Hon är rädd, men vill inte visa det, så hon biter ihop och klättrar tills hon nästan trillar ner. Ibland trillar hon också, då skäller Yelena på henne för att hon fått jordfläckar på klänningen och för att hon inte beter sig som det anstår en flicka. Elisaveta ska sitta inne och rita, eller läsa eller leka med dockskåpet. Så länge det är något stillsamt, men även om flickan har respekt för sin mor och far så går faktiskt gränsen där, hon måste få röra på sig. Hon vill bli stark och lång som Esfir så att hon kan klättra högre.

”Jag visste det!” Upprepar Elisaveta en sista, triumfatorisk gång samtidigt som hon betraktar paketets innehåll. Hennes alldeles egna skoluniform. Hon ska börja på Durmstrang och bli stark.