Page 1 of 1

Mihail Costelescu Moldoveanu (Down North)

Posted: 16 Feb 2014, 12:27
by SORTERINGSHATTEN
Mihail Costelescu Moldoveanu,
Retezat

Det var med blandade känslor Mihail öppnade antagningspaketet. Klart att han var stolt. Han hade ju klarat antagningsprovet till Durmstrang! Den finaste skolan i hela världen! Visserligen knappt, han hade bara varit 3 poäng ifrån att få underkänt på provet, men det var det ingen som brydde sig särskilt mycket om. Arbor överöste sin "Mihaita" med pussar och kramar när han förstod att barnbarnet skulle börja på Durmstrang och Costel påminde sin son om att det inte bara var antagningsprovet som avgjorde vilket elevhem han skulle hamna i. Han hade ju hela första året på sig att visa vad han gick för. Till och med farmor Constanta såg nöjd ut, även om Mihail trodde att det mest berodde på att hon såg Mihails bedrift som ett bevis på att hennes privatundervisning hade gett resultat. Det kändes faktiskt som att hon tog åt sig hela äran, övertygad som hon var om att han inte hade lärt sig någonting alls av värde i ”den där flumskolan” han gått i innan han och pappa flyttade från stan till farmor och farfars hus i naturreservatet Retezat. Det skulle bli skönt att slippa farmor. Hennes tjat och dödstråkiga lektioner. Så visst borde Mihail vara glad över att komma iväg. Att få börja skolan igen. En riktig skola, med andra barn. Istället för att tvingas sitta i ensamhet och studera, dag ut och dag in.

Men att komma iväg betydde också att åka iväg från farfar. Farfar som aldrig tröttnade på att ha honom hängande i hälarna. Som tog med honom ut i skogen och tålmodigt lärde honom allt om den. Hur man hittade, vad man kunde äta, vad man inte kunde äta, hur man aktade sig för björn och lodjur och hur man visslade så att de vackraste fåglarna kom fram. Mihails älskade skog… Han skulle vara tvungen att lämna den!

Men det skulle han ju varit tvungen till i alla fall, när han började på Hogwarts. Hogwarts, som var den andra orsaken till att han tvekade inför att börja på Durmstrang. Det hade ju varit bestämt sedan innan han föddes att han skulle gå på Hogwarts. Han kom ihåg hur ursinniga pappa och mamma hade blivit när de fått reda på att farmor ställt deras son i kö till Durmstrang. De hade förklarat för Mihail att de visserligen inte kunde förbjuda hans farmor från att ge honom en köplats, men att de skulle se till att han aldrig gick på den skolan. Han skulle gå i en skola som de hade valt, en skola med ”sundare värderingar”, tills det var dags för honom att börja på Hogwarts. Särskilt hans mamma hade varit noggrann med att Hogwarts var enda alternativet för Mihails fortsatta utbildning. Hon tyckte att det var viktigt att han skulle ta del av den engelska kulturen, så att han skulle känna sig hemma i både Rumänien och England.

Och Mihail hade aldrig protesterat mot deras beslut, för han älskade skolan de valde. Undervisningen där var inte alls som farmors undervisning. Nej, i Mihails gamla skola hade han för det första klasskamrater. Han hade ingen speciell bästis, men tyckte om alla i klassen, även om han helst lekte med tjejerna. Han hade också världens snällaste lärare, som förklarade vänligt tills man förstod och som gjorde det roligt att lära sig saker. Som farfar. Inte som farmor som nöp honom eller drog honom i håret om han inte förstod eller inte såg ut att lyssna på hennes eviga malande om tsar hit och tsar dit. 

Skolan var faktiskt en av anledningarna till att han stannat kvar i Rumänien när mamma och pappa skiljde sig och mamma flyttade tillbaka till England. Det hade varit det svåraste han gjort i hela sitt liv. Att välja mellan att stanna kvar eller flytta. Det hade känts som att han blev ombedd att välja mellan mamma och pappa. Och det gick ju bara inte. Så han hade istället valt mellan England, som han visserligen brukade besöka då och då, men som ändå var ett främmande land och Rumänien som var hemma. Han hade valt mellan mormor och morfar som han inte kände så bra och som dessutom var mugglare och lite konstiga och älskade farfar som han hälsade på nästan varje helg. Han hade valt mellan den fula industristaden Birmingham och den vackra småstaden Hateg i närheten av hans favoritställe i hela världen, skogen i Retezat. Han hade alltså blivit kvar i Rumänien hos pappa och plötsligt bara träffat mamma på skolloven.

Det var jobbigt såklart, att träffa mamma så sällan och han saknade henne otroligt mycket, men det var också skönt att slippa höra föräldrarna bråka hela tiden. Han visste inte hur det hade börjat. De hade alltid verkat så kära i varandra och varit överens om allt, men en dag hade han kommit hem från skolan och hört dem skrika åt varandra och sedan hade de fortsatt så i ett halvår innan de beslutade sig för att separera.

Sedan hade hans pappa steg för steg börjat ändra åsikt om precis allting. Första förändringen var pratet om tsaren. Så fort mamma flyttat skulle plötsligt tsaren omnämnas med beundran och respekt, även hemma när ingen annan var i närheten. Tidigare hade det varit som en hemlighet mellan han och mamma och pappa att tsaren var en "diktator", att makt var något man skulle göra sig förtjänt av och inte födas till och att det var fel att en del var så rika medan så många var fattiga. När mamma lämnat dem fick inte Mihail prata så längre. Sedan hade pappa börjat följa med Mihail när han hälsade på farmor och farfar. Tidigare hade han fått åka dit utan sina föräldrar, för farmor hade tagit avstånd från sin son när han gift sig med en västerlänning. Till slut hade Mihail och pappa flyttat till Retezat och Mihail hade fått sluta skolan och börjat träna inför Durmstrangs antagningsprov.

Det skulle vara en hemlighet, något han skulle överraska mamma med, hade pappa sagt. Hon skulle bli så stolt när han klarade provet. Mihail ville verkligen göra sin mamma stolt. Han tänkte att hon kanske till och med skulle bli så glad så att hon blev sams med pappa och flyttade hem igen. Så blev det dock inte. Det hade blivit bråk igen när hon fick reda på att han gjort och klarat intagningsprovet och Mihail visste inte hur pappa hade lyckats övertala mamma att låta honom börja på Durmstrang. 

Antagningsprovet till Durmstrang hade varit det svåraste provet han skrivit i hela sitt liv. Det svåraste var språket. Hemma och i hans förra skola pratade de i stort sett bara rumänska. Han kunde så klart ryska, för alla var ju tvungna att lära sig språket i skolan, men det var hans svåraste skolämne och han talade med en tydlig rumänsk brytning och hade problem med grammatiken och stavningen.

Den första delen av provet gick ändå bra, för problemen liknade sådana de fått lösa i hans gamla skola. Så det provet kände han sig ganska lugn när han skrev. 

Den andra delen var svårare. Innan mamma flyttade hade det inte lagts någon större vikt vid vett och etikett hemma. Men hans farmor hade satt honom i hårdträning så han trodde att han klarade den delen rätt bra också. 

Under den tredje delen höll han sig mest i bakgrunden. Han tyckte inte att problemet var särskilt svårt, men umgicks sällan med pojkar och blev blyg när han upptäckte att de andra pojkarna kunde mycket bättre ryska än honom. Därför vågade han knappt prata och gjorde mest vad de andra pojkarna sa att han skulle göra.

Fjärde delen av provet fattade han inte alls. En gubbe petade på honom med en trollstav och Mihail hade ingen aning om gubben var nöjd eller inte för han röjde inte med en min vad han tänkte.

Sista delen var definitivt svårast. Mihail var född för tidigt och hade aldrig riktigt vuxit i kapp sina jämnåriga. Vid 10 års ålder såg han därför ut som den genomsnittsliga åttaåringen. Han var liten och spinkig och inte alls van att ta ut sig fysiskt. Det var delvis därför han helst lekte med flickor. De tog de mycket lugnare och höll inte på att brottas och härjas som pojkarna i klassen ofta gjorde. Han var fullkomligt utmattad efter sista delen av provet, men farfar hade muntrat upp honom med att det inte var en så viktig del och att han skulle komma in i alla fall om han klarat de andra delarna.

Farfar var den som hjälpte Mihail att packa väskan och som såg till att han fick med sig allt han behövde. Han var också den som tog med sig Mihail och köpte en trollstav till honom, för pappa var bortrest i affärer och hann inte. Av farfar fick Mihail även en av de personliga saker som han packade med. Arbor jobbade med att tillverka instrument och hade gjort ett eget litet munspel åt Mihail. Det var det vackraste munspel Mihail hade sett i hela sitt liv. Tidigare hade han inte haft ett eget utan lånat farfars. Det var farfar som lärt honom att spela. Han och barnbarnet delade intresset för musik. Mihail gick jämt omkring och nynnade eller sjöng på någon låt och farfar sjöng gärna med. Till Mihails stora glädje hade farfar berättat att Durmstrang hade en stor kör man kunde få vara med i om man ville. Den andra personliga sak som Mihail packade ner var en guldmedaljong som innehöll ett foto på hans mamma och pappa. Mihail var med sitt bruna hår och sina bruna ögon mest lik Costel, men han hade ärvt mamma Jodys fräknar. Åh vad han önskade att de skulle bli sams! Det hade inte varit tillräckligt att klara antagningsprovet till Durmstrang, men han skulle nog komma på något annat sätt att få mamma att vilja flytta hem igen!