Page 1 of 1

Bibikhanum Yershanovna Zhagabaily (Caileh)

Posted: 19 Jan 2009, 15:32
by SORTERINGSHATTEN
Bibikhanum Yershanovna Zhagabaily

Ақтөбе, Қазақстан



Yershan Arystanovich Zhagabaily och Mariam Nurzhanovna Akhmetova valde inte själva att gifta sig, utan beslutet fattades redan när de båda var unga av deras fäder. Zhagabaily var en familj som länge tillhört det lite sämre skiktet av det kazakiska magikersamhället, men nu var på uppgång. Med Akhmetov var det snarare motsatsen, de hade en tradition av att sända sina barn till Durmstrang och sedan få dem tillbaka redo att nå framgång. Olyckliga händelser hade dock gjort att de förlorat allt mer av sina pengar och sitt inflytande, och de trodde Mariam och hennes bröder var de sista som skulle ha möjligheten att gå på Durmstrang. Innan förlovning bestämdes det dock att Mariams brorsbarn skulle gå på Durmstrang med släkten Zhagabailys pengar, och så blev det de ungas öde att så småningom ingå äktenskap.



Trots att det var arrangerat var det inget olyckligt äktenskap, makarna hade vant sig vid tanken långt innan och de var trygga i varandras sällskap. Yershan arbetade som skuldinmätare och Mariam skötte hemmet och när barnen började komma tog hon även hand om dem. Först kom sonen Amanet, sedan döttrarna Bibikhanum och Raumilya. De ville dock ha en son till och deras önskan blev uppfylld, Tursynbek kom till världen två år efter Raumilya.



För det mesta tycker Bibikhanum om att vara bland de äldre barnen, men ibland blir hon avundsjuk på sin syster. Detta för att hennes syster har ärvt sitt utseende av deras vackra mor. Själv har hon alltid hört att hon liknar sin far, med de runda kinderna, de stora öronen hon själv anser skulle passa bättre på en elefant, det tunna mörkt röda håret, och de sneda tänderna. Nåja, de sneda bruna ögonen är det inget fel på, inte heller på håret, egentligen. Det är bara skönt att inte ha så tjockt hår, blir enklare att sköta det då. Hon har ganska ljus hy men den går mer mot det gula hållet än det rosa. Hon är lång för att vara kazaker, vilket inte säger så mycket, och är ganska smal. Det är inte kvinnligt att äta så mycket, har hon fått höra.



Hon lever inget väldigt aktivt liv, inte för att hon själv älskar att strosa runt i långa kjolar eller sitta och brodera – nej hon drömmer om att kunna springa runt i byxor precis som Amanet och Tursynbek – men hon vågar inte säga emot sina föräldrar. Läsning, skrivning, ryska och enkel matematik har hon och hennes syskon fått lära sig av sin mor, liksom historia, både släktens och mer allmänt, och hur man ska uppföra sig. Magi omkring sig har hon alltid haft och hon vet en del om det i teorin, och det är en annan sak hon drömmer om, att själv få lära sig använda det. En sak hon tycker mycket om att göra är att läsa, och eftersom det är en av de få saker hon tycker om, som hennes föräldrar anser vara acceptabelt för flickor att göra, så ägnar hon mycket tid åt det. Det är som att befinna sig i drömvärldar. Hon tycker också om att vara i familjens trädgård, där är det rofyllt och hon känner att hon kan släppa omgivningens, särskilt föräldrarna, krav för en stund och skratta och le, även om det hon roas av bara är fantasier.



Barnen skulle gå på Durmstrang, något annat var otänkbart, och helst skulle de också klara sig någorlunda bra där. Bibis föräldrar vet att hon är en mogen och intelligent flicka, men ändå lät de henne inte göra intagningsprovet när hon var tio, utan först när hon var elva. Hennes äldre bror skulle samtidigt göra provet för tredje gången, han hade inte lyckats på de två tidigare försöken. Det vore skamligt om han inte kom in, och troligtvis skulle han då heller inte få gå på en annan magiskola utan anses vara så efterbliven att han inte borde lära sig magi.



Med hjälp av flampulver har Yershan och hans två äldsta barn lyckats infinna sig i lagerlokalen i Moskva. Bibikhanum är mycket nervös, hon vill verkligen klara det här, och kramen hon ger sin far innan de skiljs åt är närapå krampaktig. Så sätter hon sig ner för den första delen och tittar på frågorna. Det kanske inte är så svårt det här trots allt. Hon kämpar med svaren och stryker över för att ändra. När det till sist är över känner hon sig ganska nöjd, och nervositeten har minskat något. Om det gick bra kan nog resten också gå bra. Frågorna om vett och etikett tycker hon svaren på de flesta är ganska självklara, och på större delen av de andra kan hon snabbt komma fram till vad som verkar vettigt, enligt henne i alla fall. Sedan är det några hon känner att hon misslyckas totalt med. Hälften är åtminstone avklarat nu.



Gruppuppgiften är den hon fasat mest inför. Tyvärr hamnar inte hon och Amanet i samma grupp, kanske de med flit skiljer på syskon. Det finns en flicka i gruppen hon känner avsky för direkt, så som hon aldrig känt för någon förut. Hon verkar vilja leda hela arbetet, på ett sätt som går ut på att de andra arbetar och hon latar sig. Eftersom Bibi inte tror att testarna skulle uppskatta gräl mellan gruppmedlemmarna, så protesterar hon ändå inte särskilt mycket utan gör det flickan säger åt henne att göra, samtidigt som hon låtsas att hon väljer det helt själv. Gruppen i stort fungerar åtminstone ganska bra och Bibi känner sig nöjd med vad de åstadkommit. Så är det dags för sista delen som hon inte riktigt förstår sig på. Någon petar på henne med en trollstav och hon står bara stilla under tiden. Hon försöker se på personens ansikte hur det gick men det avslöjar ingenting.



Hon återförenas med sin far och de väntar på att Amanet ska göra den femte uppgiften. När han kommer ut ser han verkligen inte ut att må bra och Bibi ser förskräckt på honom. Vad hade egentligen hänt? Det vägrar han att berätta för henne, men hon anar att han nog inte kommer gå på Durmstrang, och hon känner sig så ledsen för hans skull.



Bibikhanum är ganska godhjärtad och vill andra väl, även sådana hon inte mött förut. Så många främlingar möter hon dock inte, eftersom hon tillbringar den mesta tiden i sitt hem. Hon är ganska nyfiken och skulle nog kunna låta munnen gå ganska bra, men hon har lärt sig att lägga band på sin tunga. Hon tycker inte om orättvisor, när hon väl finner sådana. Saker som att det är olika för flickor och pojkar, det är bara naturligt. Att lyda äldre är också självklart, även om hon ibland skulle vilja göra precis tvärtemot vad de säger. På Durmstrang ska hon göra sin familj stolt och anstränga sig hela tiden och uppföra sig så gott hon förmår. Särskilt som breven som sedan anlände talade om det hon redan varit ganska övertygad om – att Amanet inte blivit antagen heller i år – är det extra viktigt att hon visar att inte hela familjen är hopplös. Att det finns magiker värda namnet i familjen, det är något hon tänker bevisa.