Page 1 of 1

Yegor Lazarovich Tsibliyev (Funa)

Posted: 16 Apr 2009, 16:55
by SORTERINGSHATTEN
Yegor Lazarovich Tsibliyev, mellan Listvyanka och Bol. Koty., vid Bajkalsjön


I ett gigantiskt hus, vid Bajkalsjön i Sibirien står en tolvårig pojke i ett runt stort rum och håller för ögonen. Han är av medellängd för en pojke av hans ålder, och normalviktig. Hans hy är ljusbrun och hans kortklippta hår är mörkbrunt. Ögonen bakom hans händer är gulbruna. Det går tydligt att urskilja att han har mongoliska drag.

Huset han befinner sig i har funnits i släkten Tsibliyevs ägor sedan 1520-talet, och är mycket omfångsrikt. Så ansenligt att flertalet rum står oanvända, men ändå möblerade för sakens skull. Dessutom finns det ingenting enhetligt över byggnaden, för var generation har valt att bygga till något nytt som oftast följt modet eller deras egna sjuka hjärnor. Tsibliyevs hus är rysk magisk arkitektur i sin absoluta mångfald. Detta faktum leder till att det är helt fantastiskt att leka kurragömma här inne, och just detta gör Yegor nu. Det är han som räknar och hans småsyskon som gömmer sig.
”97… 98… 99… 100! Nu kommer jag”, ropar han ut. Det var helt onödigt, syskonen hörde honom inte längre, förmodligen. Han skulle inte hitta dem om han inte hade tur. Han lämnade det runda rummet med ljusgula väggar. Därinne fanns det bara vackra karmstolar placerade längs den välvda väggen och en stor kristallkrona i taket. Rummet förfärdigades år 1603, enligt Maksim Tsibliyev önskemål. Det visste Yegor eftersom han tvingats läsa sin släkthistoria i några år nu.

Hemskolningen var det Polina, farmodern som tog hand om. Från och med som han var fem år hade han haft hemskola måndag till fredag varje vecka, med få undantag. Idag var det dock söndag och han hade gjort sina läxor, då fick man leka om man inte störde någon vuxen. Fast Yegor hade inte några större problem med att lära. Saker och ting gick lätt in i hans huvud, och han hade disciplin att traggla in saker om det nu skulle behövas. Som tronföljden i tsarfamiljen exempelvis. Fast han visste inte om han tyckte det var kul att lära sig saker eller inte, det var bara något han måste göra och som familjen förväntade sig av honom. Han hade inte tid att tänka efter, eller var åtminstone inte uppfostrad till det.

Han hade väl alltid vetat att han skulle gå på Durmstrang, så det kom inte som en chock då han fick brevet om antagningsprovet, när det skulle hållas och vart. Enligt hans släkt tradition så ansökte inte barnen förens de var tolv år, och en stor del av deras hemundervisning gick ut på att klara antagningen mästerligt så att de hamnade i Orjol och inte skämde ut hela släkten. Förmodligen skulle han ha lättare att hamna i Orjol än många andra, eftersom hans släkt hade hög status i Ryssland, men det hade han inte blivit informerad om. Snarare hade det varit tvärtom. Han hade fått veta med besked att om han inte hamnade i Orjol så skulle han dra skam över sin släkt. Det ville han inte. Att dra skam över sin släkt var en av de värsta dödsynderna. Yegor var väldigt mån om att göra rätt och följa sin familjs önskemål. Ofta gick han runt med en klump i magen på grund av detta. Dessutom försökte han oftast skydda sina syskon om de råkade göra fel. Han var inte sådan som skvallrade och ville se dem agas på något sätt. Alla värst var det när lillasystern fick smisk, det uthärdade han nästan inte.

Han hittar naturligtvis inte sina syskon utan återvänder till deras gemensamma sovrum. När han kommer hem från Durmstrang under sitt första lov kommer han inte längre att dela rum med sina syskon. Då kommer han ha ett eget rum eftersom han då anses för stor för barnkammaren. Det ska både bli skönt, men förmodligen även rätt så ensamt. Han är van med att dela rum med sina syskon även om de är rätt så besvärliga ibland, så som syskon oftast är. Yegor drar på sig sin bruna sidenpyjamas och lägger sig i sängen för att vänta. Det är snart läggdags. Han plockar ner ett fabergéägg av magisk modell han har vid sängbordet och undersöker den lite. Han fick den i julklapp av sin farmor, men har ännu inte lyckas öppna den.
”Det är det som är inuti du vill åt”, hade hon sagt kryptiskt till honom. Han hade ingen aning om vad som fanns där inne, och inte lär jag få veta det heller på hundra år, tänkte han irriterat och la den åt sidan igen. Just då dök två husalfer upp med hans småsyskon. För husalfer gick det inte att gömma sig hur mycket man än ville det. Efter många om och men somnade alla barnen in.

Dagen efter är det måndag och en husalf väcker barnen. Klockan är halv åtta och det första som kommer att hända är gymnastik. En och en halv timmes gymnastik innan frukosten klockan tio. Det låter kanske hårt, men släkten anser att det är karaktärsdanande. Som tur är, är det inte Yegors farmor Polina som ta hand om denna del utan en man som familjen hyrt in som någon slags gymnastiklärare. Under dessa lektioner flyger barnen Tsibliyev aldrig på kvast. Det har de aldrig fått göra, det kommer de först få göra på Durmstrang och Yegor väntar verkligen på den dagen, med både förtjusning och fruktan. Yegor och hans yngre bror klär sig själva och skyndar sig utomhus. Lillasystern bråkar som vanligt. Hon är morgontrött och vill inte alls ut och gymnastisera i det kalla vädret.

Efter en snabb dusch och frukost går det till sitt så kallade klassrum i huset. Polina är redan där och ler stort vid barnens ankomst. Först vill hon krama och pussa på dem, men väldigt snart byter hon humör och blir istället sträng. Nu är hon inte längre farmor utan deras lärarinna. Yegor vet inte vad som är värst. Snälla pussiga farmor kanske, för hon har ganska dålig andedräkt och kyssarna är fulla av saliv som han inte vågar torka bort från kinderna. Han gjorde det en gång och då fick han en örfil.

De har historia fram till lunch. Det kan innebära allt från släktens egen historia, Rysslands historia eller hela den magiska världens historia. Lunchen intas på en halvtimme sedan fortsätter dagen med lite allt möjligt, exempelvis matematik eller etikettregler. Att säga eller göra fel är ett stort tabu, som ger stränga straff. Yegor har tidigt fått lära sig hur man hälsar, skriver brev och uppför sig vid matbordet. Nu vet han exempelvis vilka bestick som är till fiskrätten om han blir bjuden till en stor bankett någon gång i framtiden.

När dagens lektioner äntligen är slut vid femtiden så är det dags för ett bad. Alla barnen går till den så kallade simhallen. Husalferna övervakar dem, och de leker fritt ett bra tag i vattnet. Klockan sex ska de vara upp i matsalen för att äta middag med sina föräldrar och farmodern. Då brukar fadern samtala lite med barnen och förhöra dem om lite av varje.

”Vem bestämmer i ditt liv Yegor”, frågar Lazar sin äldsta son när middagen är avklarad. Allas blickar vänds mot honom och han reser sig snabbt från stolen och ställer sig bakom den.
”Far själv, tsaren och ödet”, svarar Yegor sedan, stående med händerna placerade på ryggen.
”Så länge jag lever är mina ord dina lagar. När jag dör är det tsaren och ödet”, förklarar Lazar. Yegor vet att när hans far dör är det han som skall ta över styret över släkten Tsibliyev. Det är en tung börda att bära, och med den nickar han jakande mot sin far. Han förstår.
”Nu kan ni gå”, fortsätter Lazar till barnen. Försiktigt reser sig även småsyskonen och tågar ut ur middagssalongen efter Yegor. När någon inte längre kan höra deras steg eller röster börjar Yegor springa.
”Sist till rummet är ett troll”, ropar han bakom sig. Småsyskonen följer glatt efter och medan de springer skingras spänningen som alltid ligger som ett tryck över dem. Ibland är det skönt att bara få vara ett barn.

Några veckor senare var det verkligen dags för det stora eldprovet i Moskva. Förmodligen det första av många eldprov i Yegors liv, nu när han skulle ansöka till Durmstrang. Flera dagar innan hade en stor blyklump börjat växa inne i magen på honom. Han fick inte misslyckas, han måste vara bättre än bäst. Bättre än bäst var han förmodligen inte, men det gick lättare av vad han trodde. Fantasierna innan hade väl spelat honom ett spratt om hur svårt provet skulle vara och hur fatalt han skulle misslyckas. Men Polina hade lyckas bra med att lära och uppfostra honom. Den skriftliga delen var ingen match, likaså del två med uppförande och etikettregler. Han hade det i blodet på grund av sin släkt och sin familj. Under den praktiska gruppuppgiften tog han verkligen inte kommandot över situationen utan överlät det till en annan pojke som verkade mer angelägen om det, fast han var ändå en viktig del av gruppen då hans kunskaper visade sig vara betydande. Hans magiska förmåga visade sig vara god för en pojke i hans ålder och det fysiska testet klarade han galant även om det fanns dem som var bättre än han. När allt äntligen var slut lämnade han Moskva med lättat hjärta. Det hade gott bra, trodde han. Fast på natten kom tvivlet och mardrömmarna om att allt ändå hade gått åt skogen. Tänk om han inte skulle bli intagen i Orjol, vad skulle hans far göra med honom då? Kasta honom i Bajkalsjön och låta honom ruttna bort från släktkrönikan?