Page 1 of 1

Serafim Kazimirovich Zmeyev (Angfiel)

Posted: 30 Sep 2009, 22:59
by SORTERINGSHATTEN
Serafim Kazimirovich Zmeyev, Moskva, Ryssland

Det är en blåsig vårvinterdag, fortfarande för kallt ute för att det skall vara riktigt behagligt, och på en höjd står en mörkbrun, åttabent häst med svart man och svans. Det är ett ganska litet sto, välskött, och hon ser sig piggt omkring. På ryggen sitter en tioårig pojke stolt uppflugen, iklädd svarta, blankputsade ridstövlar, ridbyxor i samma färg, och en kort, mörkblå rock. Kläderna är välskurna och enkla, men gjorda av fint tyg. Vid sidan hänger ett böjt svärd, en shaska, gjord för att användas från hästryggen, och i de handskbeklädda händerna håller han en kort pilbåge. Pojken är något över medellängd för sin ålder, med en framträdande höknäsa, höga kindben och tydlig käke. Huden är blek och ansiktet ramas in av chokladbrunt hår. Det är en aning vågigt och vinden har rufsat till det lite.

Trots kylan njuter Serafim ändå av den ovana friheten, och hästens åtta ben gör att de lätt närmar sig den flyende hjorten, såpass mycket att Serafim kan spänna den korta pilbågen och avfyra mot den. När djuret faller är det dock inte hans pil som sitter begravd i djuret, utan någon annans, medan hans sitter i gräset en bra bit ifrån, men något annat har han inte väntat sig. Några sekunder senare är Serafim ikapp det fallna djuret och överväger att dra den böjda shashkan, men sluter sig till att någon annan lika gärna kan göra slut på hjorten, så han sitter kvar på hästen och väntar. Då hans följe, som på hans order hållit sig lite i bakgrunden, hinner ikapp så vinkar han till sig en av livvakterna. ”Döda den”, säger han med ljus, pojkaktig röst, och hans mörkblå ögon är fästa på djuret när mannen vant skär halsen av den. Att se bort är det bara flickor som gör, och Serafim kan aldrig kosta på sig att verka flickaktig. Alltså står han med huvudet högt, utan att röra en min. Följets ankomst gör att verkligheten återvänder till Serafim och pojken blir påminnd om att friheten bara varit en illusion, för han är ständigt påpassad. Något annat går helt enkelt inte för sig, och hade han något val hade han nog inte ändrat på det ändå, för i många fall kan det vara användbart. Efter en snabb blick på den dyrbara klockan han har om handleden inser han att det är dags att rida tillbaka, annars hinner han inte byta om innan middagen, vanligtvis ett av de få tillfällen under dagen då han träffar sina föräldrar, tsar Kazimir IV och tsaritsa Yuliana.
Måltiden är som alltid en omständig procedur, då de har inbjudna gäster, och Serafim sitter tillsammans med sina yngre syskon, brodern Vladimir och systern Zinaida, ett par barn från en rysk adelsfamilj, samt en flicka som tillhör ett utländskt kungahus. Trots att Serafim har henne som bordsdam kan han inte säga att han är vidare intresserad av att prata med henne av den enkla anledningen att hon är fem år yngre än honom. Dessutom är de vuxnas samtal betydligt mer intressant, för de diskuterar tsarens förhållande till mugglarnas president. Enligt Serafim är det synd och skam att de inte styrs av en tsar längre, för då hade samarbetet mellan magikerna och mugglarna säkerligen fungerat betydligt bättre. Då middagen är över blir det naturligtvis dans, så Serafim bjuder upp sin bordsdam och dansar oengagerat med henne, medan han frånvarande tänker tillbaka på förmiddagens jakt. Det är inte så ofta han har tid med det mellan studierna, men redan nu vet Serafim att det är hans favoritsysselsättning, mycket för att det kombinerar ridningen med vapen. Han har faktiskt två egna hästar, Galya, stoet han red tidigare idag, och hingsten Incitatus, en apelkastad skimmel han brukar rida under parader med familjen, för att åka i en vagn som ett litet barn eller en gamling gör han bara inte. Samtidigt som han tycker att hela middagen är en rätt trist tillställning så kan han inte låta bli att njuta lite av att ”den andra familjen” inte är närvarande, men då den är slut och han är på väg till sitt rum blir han brutalt påmind om dem när han ser en skymt av Vikenti.

Den 27 maj, prick klockan 10.59 träder Serafim in tillsammans med sin informator för att göra antagningsprovet till Durmstrang, som han egentligen bara ser som en formalitet. Det är en ren självklarhet att han kommer att komma in oavett hur det går för honom på provet, för något annat hade sett vansinnigt illa ut för tsarfamiljen. Trots det är han fast besluten att ändå göra bra ifrån sig, för Ryssland kan bara inte styras av en inkompetent idiot som låtit sitt namn bana vägen för honom. Serafim märker tydligt att många av de andra barnen som skall göra antagningsprovet ser storögt på honom, för de från mindre privilegierade familjer har antagligen bara fått en skymt av honom under de årliga festligheterna i Moskva. Vanligtvis lägger han inte märke till det eftersom det alltid varit så, men nu är en del av dem hans blivande klasskamrater.

Första delen där deras förmåga att analysera och lösa problem bedöms tycker han är enkel, speciellt de frågor som handlar om magi. Serafim är intelligent, men hör absolut inte till de absolut mest begåvade. Däremot kompenserar han det han saknar i intelligens med motivation, för enligt honom är det hans plikt, inte bara mot sin familj utan hela der ryska folket. Trots det har hans informatorer inte alltid ett så tacksamt yrke, för det händer att Serafim kan roa sig på deras bekostnad, vilket han själv visserligen får lida för i slutändan.

Nästa del av provet, som handlar om vett och etikett är ännu enklare eftersom han varit tvungen att följa de där reglerna hela sitt liv, och även om han råkar vara kronprins hade han som sagt aldrig kommit undan med dåligt uppförande. Nöjt noterar han i alla fall att examinatorn som förhör honom verkar belåten, så han är inte vidare nervös när han i nästa del skall lösa ett problem i en grupp. Han känner inte igen någon av de andra pojkarna, men en av dem har i alla fall ögon stora som tefat och Serafim är mycket frestad att fråga honom vad han stirrar på egentligen, även om det är ganska uppenbart. Han tar i alla fall snabbt kommandot, för det skulle bara inte gå för sig om han inte var den som leder gruppen, och de är en av de första grupperna att bli färdiga med uppgiften. Ifall de inte hade gjort det hade det i alla fall inte varit på grund av något bristande ledarskap från Serafims sida, utan för att de andra gruppmedlemmarna varit för obegåvade.

Fjärde delen, som går ut på att undersöka hans magiska förmåga, är enligt Serafim fullständigt onödig med tanke på att han bara inte kan nekas inträde på Durmstrang om han så är nästintill ynk, men som tur är så är han inte det. Redan som fyraåring visade han sitt första tecken på magisk förmåga, något han själv inte minns men som hans mor gärna berättar om. Det hela inträffade då Zinaida var nyfödd och Serafim bestämt sig för att hålla vakt vid hennes vagga eftersom till och med tsarpalatset är en farofylld plats. Mycket riktigt uppenbarade sig ett hot snabbare än Serafim räknat med, nämligen tsarens älskarinna Viktoriya. Så snabbt dök hon upp att Serafim inte ens hunnit dra sitt leksakssvärd, men utan att han själv förstod vad som hände stöttes hon bort från vaggan när hon lutade sig över den, såpass hårt att hon ramlade baklänges och lille Serafim fick möjlighet att hoppa på henne med svärdet. Serafim minns inte heller vad för konsekvenser händelsen fick, men han är rätt säker på att det var då han började tycka illa om Viktoriya på allvar.

Slutligen är det dags för det fysiska provet, som han vet att han inte behöver klara något vidare bra, men både han själv och omgivningen ställer så höga krav på honom, så han måste klara sig bra även nu. Det är nog tur att hans lärare delat uppfattningen om att en kronprins inte kan ha dålig fysik, för som ett resultat av alla fäktningslektioner och annat han utsatts för går det bättre än för många andra pojkar, så då han till sist kommer ut ur lokalen är han säker på att han hade fått höga poäng på alla delar även om han inte råkat vara tronarvinge, fast kanske inte fullt så höga som han får nu.

Några månader efter antagningsprovet påbörjas förberedelserna för Serafims avresa till Durmstrang, vilket inte är något litet projekt. Det förenklas inte heller av att den ivrige tioåringen hela tiden är i vägen och försöker lägga sig i detaljerna. Han har redan försökt packa ner ett antal olika saker han anser att han borde få ha med till Durmstrang, trots att de bara får ta med en sak hemifrån. Serafim tycker verkligen att han skall få ha med sig mer än de andra barnen, men när han tydligen inte får det blir han sur och vägrar att välja ut något.

Det är inte förrän flera timmar senare, mitt i natten, som det plötsligt slår Serafim att han skall vara borta från sin familj i flera månader, något han aldrig varit tidigare. En stund ligger han bara stilla i den stora sängen och stirrar upp i sänghimlen, men till sist reser han sig upp och tassar fram till fönstret i sovrumet. Han kommer verkligen att sakna sina syskon, speciellt Zinaida, och sin far också, även om det inte är honom han kommer att sakna mest. På grund av att Serafim haft något mer kontakt med sin mor så är han otroligt fäst vid henne och hade han behövt ta någon av föräldrarnas parti hade han definitivt tagit hennes. Inte för att han inte ser upp till sin far, men samtidigt avskyr han att han har tagit sig älskarinnor. Speciellt Viktoriya, vilket till viss del beror på att hon och hans mor inte kommer överens. Det är anledningen till att han verkligen inte gillar ”den andra familjen” som han kallar dem, och så långt han kan vägrar han att befatta sig med sina halvsyskon. De två äldsta, Selena och Nika, bryr han sig inte så mycket om, men Persefonia och i synnerhet Vikenti tål han bara inte. Sedan är det de tre yngsta också, Radimir, Zinovia och Demyan som han hade varit betydligt elakare mot ifall han inte ansett att det är under hans värdighet att ge sig på dem eftersom de är såpass mycket yngre. Till saken hör även att hans syster och Zinovia står så nära varandra och att skada Zinovia skulle vara att skada sin egen syster, vilket han aldrig någonsin skulle göra.

Så tyst han kan börjar han efter en stund ta sig ur sängen och leta efter tofflorna på golvet, för han har insett att han ändå inte kommer att kunna sova. Tyst smiter han ut från sitt rum och smiter in föräldrarnas svit. Serafim andas knappt när han fortsätter in dit moderns toalettbord med hennes smyckeskrin på. Ljudlöst öppnar han det och fiskar mer eller mindre slump upp ett tunt guldhalsband med en pärla på. Med den i handen smiter han snabbt tillbaka till sitt rum, fast besluten att ta med halsbandet till Durmstrang. Även om han aldrig tänker tala om för någon att han har det, och hans mor lär väl inte sakna det heller.

(bakgrunden ursprungligen skriven av Sparrow)

Serafim har spelas av:
Sparrow
Rilex

Serafim spelas nuvarande av:

Angfiel