Wilford Deen [TDM - AC: MOK] (ByronBlue)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Wilford Deen [TDM - AC: MOK] (ByronBlue)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Wilford Thomas Deen, Avdelningschef för avdelningen för magiska olyckor och katastrofer. Brighton, England


Ännu en dag på kontoret var till ända. Wilford Deen, chef för avdelningen för magiska olyckor och katastrofer, var nöjd med sin dag. Han hade tagit itu med en anställd som kommit försent tre gånger på en vecka, hade pratat med en journalist angående en kittelkatastrof i ett mugglarområde samt skrivit ett brev till chefen för motsvarande avdelning i Tyskland.

Wilford levde för sitt jobb och hade sedan barnsben varit väldigt ambitiös och driven. Han hade börjat jobba på ministeriet som 18-åring och hade under åren avancerat mellan olika avdelningar och positioner. Men det var på Oblivatorernas huvudkontor som han fann sitt rätta element och trivdes väldigt bra. Wilford blev mer eller mindre direkt chefens favorit och när den förre avdelningenschefen för magiska olyckor och katastrofer gick i pension var Wilford den självklara ersättaren.

Familjen Deen bodde i ett stort och vackert hus beläget vid havet. Brighton var familjens hemort och det var också i denna kuststad som Wilford var född och uppvuxen. Han älskade verkligen denna plats och när han under tre år jobbade för ministeriet i Tyskland saknade han Brightons havslukt, blåst och underbara stämning.
Det var i Berlin som Wilford och hans fru, Cordelia före detta Constance, hade fått sitt första barn, Wilford jr mest kallad Bill för att undvika ihopblandning med fadern. Några år senare föddes Caledon till familjens stora glädje.
Pojkarna var nu äldre, snart redo för Hogwarts. Bill var oerhört lik sin far i både sättet och utseendet och detta gladde Wilford otroligt. Familjen var för mannen det viktigaste och det var genom dessa han verkligen kunde visa sin framgång. Hans söner skulle bli de bästa och mest framgångsrika någonsin.

När Wilford själv gick på Hogwarts gick han som de flesta i släkten Deen i Slytherin. Han var ambitiös och engagerad, lyckades bli både prefekt och förstaprefekt. Han hade högt betyg i alla ämnen och var en stjärnelev på alla sätt och vis. Han skämdes oerhört över sin äldre bror Sanford som bara engagerade sig i trollkonsthistoria och hatade mugglare. Wilford kunde aldrig riktigt förstå hur man kunde hata mugglare, det flesta magiker förstod sig inte ens på mugglarkulturen och hur kan man hata något som man inte förstår sig på? Wilford hatade förutfattade meningar och hade efter bästa förmåga uppfostrat sina söner att bli så fritänkande som möjligt så länge de förstod värdet av studier och hårt arbete. Wilford var dock lite orolig över hur det skulle gå för sönerna när de började på Hogwarts. Brodern Sanford, som nu jobbade på skolan som professor i just historia, skulle säkerligen försöka få de båda pojkarna att bli mugglarfientliga. Eller om Sanford inte försökte sig på det skulle nog pojkarnas äldre kusin Septimus dra med sig pojkarna på bus och rackartyg, den där Septimus hade inget vet i skallen och Wilford var övertygad om att han hade mer påbrå från Acton-släkten än Deen.

Om det var något Wilford inte gillade var det när han inte hade kontroll. Han styrde och ställde med järnhand på jobbet och i hemmet. Allt skulle vara perfekt och rätt, ingen fick sticka ut men om man följde hans hårda regler var han inte sen med beröm och uppskattning. Det var Wilfords idé att Cordelia skulle engagera sig ideellt inom välgörenhet, att hans söner skulle ta kurser innan de började på Hogwarts och inte minst att avdelningen för magiska olyckor och katastrofer skulle effektiviseras. Wilford var verkligen en auktoritetsfigur. Hans stålbågade respektingivande runda glasögon inringade hans beräknande blåa ögon som var ett vanligt drag i Deen-släkten. I sin ungdom hade håret stort och brunt men nu när mannen började närma sig femtiostrecket var håret mer grått än brunt men precis som i ungdomen var det bakåtkammat. Mannens smala kinder upptogs delvis av gråa polisongerna och hans ögonbryn var kraftiga och spretiga. Mannen var längre än medel och alltid välklädd.
Wilford höll hårt på etikett regler, han accepterade inget annat än Mr Deen från sina kollegor, far från sina söner och Wilford från sin fru. Han hatade smeknamnet Will som hans bror envisades med att kalla honom och ogillade skarpt ohövlighet och brist på artighet från sina anställda.

Varje kväll när han kom hem satte han sig på huset stora balkong på övervåningen och blickade ut över havet. Han såg nästan ändå till Frankrikes kust och fann detta rogivande. Det var här på balkongen i tystnaden som han tände sin pipa och rökandes på den fann han riktig ro. Det var under dessa femton minuter som han återsamlade krafter för att sedan återgå till att, enligt Wilford själv, vara perfekt.

Post Reply