Willoughby Haven [TDM: Säkerhetsvakt] (Spirry)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Willoughby Haven [TDM: Säkerhetsvakt] (Spirry)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Säkerhetsvakt på Trolldomsministeriet

Willoughby ”Will” Haven spelas av Spirry


Kensington & Chelsea i London

”Ursäkta”, harklade sig den uniformsklädde unge mannen och knackade den tydligt oroliga mannen framför sig på axeln. När denne vände sig om sträckte Willoughby Haven på ryggen och placerade sina armar i kors över bröstet på det sätt som världens alla ordningsvakter nog fått lära sig hur man gör för att uppnå bästa effekt. Med ens gick Will från en inte vidare skräckinjagande pojkvasker till en respektingivande man. Att kunna få respekt bara genom att se på någon var det som han älskade mest med sitt jobb. De senaste åren hade han tappat respekten hos gamla vänner och även sin familj, så det var trevligt med lite omväxling. Jobbet som säkerhetsvakt på trolldomsministeriet hade han haft i snart två år nu, och han trivdes utmärkt. Jobbet gav honom stabilitet i vardagen, något som åren mellan Hogwartsexamen och anställningen hade saknat till stor del.

Will hade fötts in i ett hem där allt som var annorlunda räknades som fel. Redan från unga år fick han lära sig skillnaderna mellan renblodiga magiker och smutsblod, och anledningarna till varför de renblodiga var så mycket bättre än alla andra. Will växte alltså upp med en väldigt snäv syn på livet där trångsynthet var en dygd. När han väl fyllt elva och klivit in genom Hogwarts portar för första gången hade hans uppfostran format honom till en ung man med en väldigt svartvit syn på livet. Han visste att det som skulle föra honom till framgång inte var vänskap och nöjen utan hårt arbete och då och då visst fult spel. Om det var uppfostran eller något medfött som gav honom de egenskaper som gjorde att han placerades in i Slytherin var svårt att säga vid det laget, och det skulle nog inte bli helt tydligt förrän mer än sex år senare.

Med både hjärnan och viljan på rätt ställe tog sig Will igenom de första åren i skolan utan problem. Han visade ständigt framfötterna på lektionerna och slog sig även fram med bravur på den sociala sidan, även om det inte handlade om jakt på livslång vänskap utan snarare kontakter som hans föräldrar tyckte kunde komma till nytta i framtiden. Vad han själv egentligen ville göra med sitt liv började pojken inte fundera på förrän i sitt femte år på skolan. GET-proven stod för dörren och så även valet av FUTT-ämnen, men detta var långt ifrån det enda som rörde sig i den unge Willoughbys hjärna. Nu vid femton års ålder hade hormonerna börjat rusa i hans kropp med en helt ny hastighet, likt i många andra av klasskamraternas kroppar. Han sköt iväg på höjden, blev av med den barnsliga rundheten i ansiktet och kunde under en lektion i Örtlära nå flera olika oktaver av misstag. När julen kom hade växtvärken börjat lägga sig och så också rösten, men vid den fysiska förändringens slut tog ett annat problem vid. Han kallade det problem då i alla fall.

Att vara annorlunda var ett brott, enligt hans mors ömma ord. Med detta i huvudet gjorde Will precis som de andra jämnåriga pojkarna i elevhemmet och skaffade sig en flickvän. Hon var en söt flicka i årskursen under, med mörkblont hår ned till axlarna och ett varmt leende. Hennes blodstatus skulle godkännas av föräldrarna Haven, det var Will säker på och hon var snäll och trevlig, så han borde alltså gilla henne. Flickan överöste honom med kramar och kyssar, men det dröjde inte länge innan Will började undra vad som var fel. Han kände ingenting. Hur mycket han än försökte tänka på hennes mjuka läppar, hennes smala midja, hennes välformade höfter så fanns där ingenting som rörde sig inom honom. Sovsalskamraterna skröt vitt och brett om hur långt de kommit med sina flickvänner, och Will började fundera på att besöka sjukhusflygeln. Kanske var något fel på honom? Kanske hade han missat ett viktigt steg i puberteten? Steget där kroppen insåg att tjejer var mer än bara vänner.

När GET-proven väl kom igång hade det där besöket till sjukhusflygeln inte blivit av. Stressen över proven fick honom att för en stund glömma problemen. Flickvännen klängde allt jämt vid hans midja under kvällar och helger, men med proven att tänka på blev det allt svårare att hålla uppe skenet inför henne. Det dröjde dock fem prov innan förhållandet tog slut, och då var det Will som tog beslutet, och inte den stackars flickan.

Will hade alltid varit duktig i skolan, men virrvarret i huvudet de senaste månaderna hade suddat ut mycket av informationen han lagrat i minnet. Provet i trollkonsthistoria var det som drabbades hårdast av detta, men det var inte heller det enda som påverkade resultatet där för Wills del. Samtliga av skolans femteårselever placerades ut i Stora Salen och Will fann sig sittandes bakom en gryffindorkille med mörkt hår draget bakåt i en hästsvans. Om någon frågade skulle Will förneka all kännedom om elevens namn och existens, men sanningen var den att han visste killens namn, schema och handstil. Han kunde inte förstå varför, men sedan någon vecka tillbaka så hade just den där killen fyllt hans tankar dag som natt. De läste Latin tillsammans och några veckor tidigare hade de hamnat i samma grupp vid någon arbetsuppgift. Will mindes inte uppgiften, men vartenda ord som gruppkamraten uttalat hade etsat sig fast i hans minne och spelades upp om och om i hans huvud.

Will försökte verkligen koncentrera sig på provet, men hans mörkt bruna ögon sökte sig gång på gång upp från pergamentet, till killens nacke, axlar och rygg. Inte förrän killen reste på sig och lämnade in sitt prov kunde Wills koncentration återgå till det egna provet. Så snart provet var över gick han och sökte upp sin flickvän och gjorde slut, för det var tydligt att något var väldigt fel med honom och det var inte rätt att utsätta tjejen för det.

Wills sjätte år på Hogwarts följde det föregående årets spår. Efter ett par månader bestämde han sig för att det nog var bäst att dra sig undan. Det var helt uppenbart att något var fel på honom, och han ville inte gärna att någon skulle märka det. Kanske smittade det till och med. I sin självvalda ensamhet började han söka igenom böcker efter ett botemedel. Något som kunde göra honom normal igen. Som det var nu kunde han inte ens se sin egen mor i ögonen. Han visste att hon hade lagt upp hela hans liv åt honom. Han skulle gå ut från Hogwarts med fina betyg, skaffa sig en post på ministeriet och sedan arbeta sig uppåt tills han nått toppen. Under tiden skulle han hitta en renblodig kvinna att gifta sig med och de skulle få vackra och väluppfostrade barn som kunde föra släktens värderingar vidare. Något annat alternativ fanns inte. Kvinnan kunde inte bytas ut mot en man. Det skulle vara fel. Det skulle vara annorlunda och annorlunda var fel, det hade han vetat hela sitt liv. Det var lika fel som att vara god vän med en hufflepuffare, eller ha ett praktiskt yrke.

”Är du inte färdig med din tonårsrevolt snart?” viskade mrs Haven ilsket åt sin son så att saliven stänkte från hennes mun. Det var jul, året efter att han tagit sin FUTT-examen och temperaturen i rummet verkade ha sjunkit ned till iskyla på bara några sekunder. Informationen som utlöst moderns ilska var beskedet att Will tackat nej till en förlängning av praktikplatsen på ministeriets rättsavdelning.

”Jag känner bara att det inte är något för mig”, förklarade Willoughby i lugn ton för sin mor. Han hade bävat för att berätta det, för han visste att han redan var långt ifrån på god fot med föräldrarna. Hans FUTT-betyg hade haft en hel del dalar och det senaste gången han besökte hemmet hade han dessutom gjort misstaget att ta med sig sin bästa vän hem.

Han hade lärt känna Francis under sitt sista år på Hogwarts. De hade läst spiritism tillsammans och då de var lika urusla på ämnet båda två hade de placerats tillsammans för att inte dra ned några fler i fördärvet. Trots stora olikheter fann de båda pojkarna varandra snabbt. Francis var varm och uppmuntrande medan Will var sammanbiten och misstänksam. Francis visade dock Will en värld som han i alla år sett som något främmande och avlägset. Faktum var att Francis fick Will att ifrågasätta hela sin uppfostran. Francis var mugglarfödd, han gick i Hufflepuff och han drömde om att bli fotograf. Snabbt föll Wills världsbild ihop, för Francis var inte konstig. Han var inte korkad eller smutsig och han var sannerligen inget hot mot trollkarlssamhället. Han var en människa, och en väldigt trevlig sådan om Will fick säga det själv.

När de båda tagit sin FUTT-examen stod de varandra väldigt nära, men Will hade fortfarande vissa delar av sig själv som han valde att hålla hemliga. Francis hade bevisat att mugglarfödda magiker och hufflepuffelever var helt normala, men kvar fanns ändå essensen av Wills uppfostran. Annorlunda var fel, och sakerna han kände när han såg på vissa killar var inte acceptabla.

”...och så kommer hans pojkvän förstås”, sa Francis en dag i maj när både han och Will var nitton år gamla och satt och planerade kvällens middagsbjudning. Den meningen var början på Wills nya liv. Plötsligt fanns det killar som hade pojkvänner, och det var inget konstigt med det. Francis blev förstås förvånad över att hans vän inte känt till begreppet ”homosexuell” tidigare, men kunde konstatera ganska snabbt att Will haft tillgång till väldigt konservativ litteratur under sin uppväxt.

Nu, vid tjugoett års ålder hade Will kommit tillrätta med sin nya identitet. Istället för att ära sina föräldrars värderingar gjorde han nu tvärtom. Han visade med nöje upp sina pojkvänner på släktkalas, och om han inte hade någon för tillfället drog han med sig Francis som dejt. Hans mamma trodde fortfarande att allt var en fas som Willoughby gick igenom, att det hela bara var en sen tonårsrevolt som snart skulle upphöra. Will visste dock mycket väl att det var långt mycket mer än så. Han trivdes med sitt liv för första gången på väldigt länge. Han var lycklig med sitt jobb som säkerhetsvakt, han trivdes med att vara öppet gay och han föredrog att följa sina egna regler framför föräldrarnas. Han hade brutit sig fri helt enkelt och hade ingen avsikt att gå tillbaka till sitt gamla liv.

Kvart över fem dunkade en kollega till Will honom i ryggen och förklarade hans skift som avslutat. Han gillade verkligen sitt jobb, så arbetstimmarna brukade passera snabbt för det mesta. Det hände till och med att han tog extra skift inte enbart för pengarnas skull. Så snart han nu avslutade sitt arbetspass drog han vidare till ett gym i närheten av sin bostad i Kensington & Chelsea. Träning hade varit lite av en passion för honom ända sedan mitten av tonåren och en av de få saker som han inte lagt av med trots tumultet i vardagen. Han hade alltid varit relativt känslig av sig personlighetsmässigt så att göra sig stark på utsidan blev som en försäkring. Han hade alltid varit lång och med de vältränade musklerna blev han dessutom respektingivande. Han gillade att kunna spela macho när helst han kände för det, han gillade känslan av att ha makten. Han hade alltid fokuserat mest på att träna upp sig själv till att bli stark, några lagsporter hade aldrig direkt lockat honom. Ändå hade han i början av sitt sjätte år på Hogwarts sökt till slytherins quidditchlag, men innan de nya spelarna blivit utsedda hade han strukit sig själv på listan över potentiella lagmedlemmar. Det var inte hans grej helt enkelt. Då svettades han hellre på egen hand under tunga vikter på ett kokande gym, vilket var just vad han för tillfället gjorde. Svetten rann nedför hans panna i rännilar från det mörka håret, förbi de mörkt bruna ögonen och följde de skarpa linjerna i ansiktet. Kanske var det ett sätt att bevisa sin manlighet, men vad det än var så älskade han det. Hans vänner brukade skämtsamt reta honom för muskelmassan och försöken till att vara macho, men de visste alla att det bara var en yta. Hur mycket han än pumpade upp sig så kvarstod ändå den mjuka insidan, den som han gömt i många år men som nu när han äntligen kände att han kunde vara sig själv sken igenom vad han än gjorde.

Kanske var det balansen mellan muskelmassan och den omtänksamma insidan som gjorde att han sökt sig till vaktyrket. Det, eller så gillade han bara kort och gott att skrämma livet ur folk utan att det kunde få konsekvenser.

Post Reply