Stuart Augerty [TDP: Chefredaktör] (Spirry)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Stuart Augerty [TDP: Chefredaktör] (Spirry)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Godkänd: 29/10/2008

Chefredaktör på The Daily Prophet

Stuart Augerty spelas av Spirry



Den mörka rösten verkade fylla hela rummet, varje hörn och varje vrå. Alla som satt i rummet ryckte till och försökte se oskyldiga ut där de satt runt ett stort bord. Den bastanta mannen som stod vid ena kortändan av bordet upprepade sina ord. ”Varför har det inte kommit någon rapport om det till mig?” En extra djup rynka hade dykt upp i mannens ansikte. I övrigt var hans ansikte stort och pannan hade många rynkor, bekymmersrynkor som vittnade om hans många år i tjänsten. Han hade jobbat på tidningen i trettio år, han fick jobb där ett halvår efter att han tagit examen vid Hogwarts. Nu var jobbet en stor, och viktig, del av hans liv. Efter att för tre månader sedan skilt sig från sin fru, som han varit gift med i 15 år hade han tillbringat allt mer tid på kontoret. Kanske hade de sena kvällarna bidragit till mannens rynkor. ”Jag ska ha information om allting som händer, hädanefter. Hur ska vi kunna fortsätta vara den mest sålda tidningen om vi missar viktiga händelser och skriver om nya flingsorter istället? I fortsättningen missar ni inte minsta lilla skandal, minsta lilla olycka, för då kan ni packa ihop era tillhörigheter och lämna redaktionen direkt. Är det förstått?” Han uppfattade ett bar tystlåtna nickningar och tog det som ett jakande svar. Efter att ha fått det svaret lämnade han rummet med snabba steg, hans smaragdgröna klädnad böljade efter honom. Genom att se på hans steg kunde man nästan se att detta var en man som brukade få sin vilja igenom, och som förväntade sig att han skulle få det.

Dörren till kontoret var prytt med en välputsad skylt. Med strikta, svarta bokstäver gick att läsa ’Stuart Augerty, Chefsredaktör’. När man steg in genom dörren kom man in i ett välorganiserat, ljust rum. På det stora skrivbordet i ek låg högar av papper, runt om i rummet kunde man se arkivskåp med skyltar där det stod
”Krönikor”, ”Utrikes” och ”Inrikes” och på de vita väggarna hängde en gammal, gulnad valaffisch, några tidningsurklipp och tre fotografier. På två av fotografierna kunde man se en pojke, först vid 11årsålder, hållandes i sin nyinköpta trollstav, och sedan sju år senare, fortfarande hållandes i samma trollstav men nu även med ett slutbetyg i handen. Det tredje fotografiet var ett bröllopsfoto. En spricka i ramens glas visade på att den kommit till skada på något vis. Att glaset spruckit hade inte varit någon olyckshändelse, Stuart hade helt enkelt kastat ramen och dess innehåll i väggen en sen kväll när han för första gången valde att vara kvar på kontoret hela natten, eftersom han inte kände för, och inte var säker på att han fick, gå hem till sin fru. Stuart var en man med hett temperament, det hade inte varit första gången han kastade saker omkring sig. Det syntes dock tydligt på hans sätt att röra sig och hans ansiktsuttryck vilket humör han var på så om man lärde sig att tolka dessa tecken kunde man lära sig när det var dags att tassa på tå.
Idag sken solen in genom de magiska fönstren på tredje våningen. Det var den första riktiga vårdagen det här året och det vackra vädret verkade sprida värme och skratt omkring sig, för även Stuart var på bra humör, ja inte gick han omkring med ett stort leende på läpparna, men för att vara Stuart så var han på bra humör. Han hade inte fräst åt fler än de som var på morgonmötet på hela morgonen, och då var klockan redan tio nu. I vanliga fall brukade han ha skällt ut åtminstone sin sekreterare en gång för att teet var för blaskigt och han brukade även muttra högljutt om förseningar inom uggletrafiken medan han gick genom korridoren, på väg mot sitt kontor. Och medan han gick där och muttrade så guppade hans röda mustasch och kinderna blev lätt rödfärgade. Hans grova ansikte mjuknade inte förrän han satt sig ned vid sitt skrivbord och tagit en klunk av sitt lojala te och bläddrat fram till sportsidorna i the Daily Prophet. Efter att han läst igenom de senaste quidditchresultaten brukade han bläddra igenom resten av tidningen för att se att han inte kunde upptäcka något fel, om allt såg bra ut kunde han då lugnt vika ihop tidningen och ställa ifrån sig tekoppen, sedan var det bara att börja arbeta. Den där stunden på morgonen, precis innan han började sitt arbete, var viktigt för honom. Han tyckte inte om att sitta hemma och läsa tidningen, där var det för tyst och tomt sedan både hans son och hans före detta fru hade flyttat ut. Så istället för att sitta kvar där hemma, ensam, åkte han till tidningen så att han var där en kvart innan han egentligen behövde vara där och gjorde sin morgonritual.

Stuart Augerty kom från en finare släkt, eller en släkt som i alla fall trodde att de var finare, han hade växt upp i en familj bestående av tre barn, alla pojkar, och sina föräldrar. Hans far hade likt Stuart nu var, varit högt uppsatt i sitt arbete, men i hans fall på ministeriet, medan Stuarts mor varit hemmafru, hon skyllde på att hon trivdes bättre hemma än instängd på ett kontor men Stuart hade alltid misstänkt att hon egentligen inte hade något val, att hennes make bestämde väldigt mycket över henne. Stuarts far, som hette Ordell, hade varit en bestämd och sträng man, han log sällan och var ofta på dåligt humör. Stuart hade alltid gjort allt för att inte bli som sin far men ändå blev han hela tiden mer och mer lik honom. Men på en punkt hade han lyckats skilja sig från sin far, och det bara vid elvaårsålder. Istället för att likt Ordell bli placerad i Slytherins elevhem när han kom till Hogwarts blev Stuart placerad i Ravenclaw. Han hade trivts bra i Ravenclaw och hade sällan försökt dölja sina kunskaper. Ibland var han till och med skrytsam och det gav honom en del sneda blickar. Han hade tagit mycket plats, och han hade nog då och då trampat på en dels tår för att vara den främsta. Hur som helst hade han gått ut med ett genomsnittsbetyg på Ö, och det hade han varit mycket nöjd med, och det hade som sagt räckt till ett jobb på The Daily Prophet. Först jobbade han som springpojke och sen hade han jobbat sig uppåt till sekreterare, annonsförsäljare, inrikesreporter, utrikeskorrespondent och till slut hade han nått till den efterlängtade posten som chefsredaktör för bara någon månad sen.

Den gamla klockan som stod i en bokhylla visade att det var dags att gå hem, arbetsdagen var slut. Stuart gjorde sig ingen brådska med att ta sig därifrån, han reste sig lugnt från sin plats bakom skrivbordet och gick och hämtade sin resmantel, den matchade klädnaden den medelåldersmannen bar perfekt till färgen. Över det rödgrå håret tryckte han ner en väl använd trollkarlshatt, hatten var nattsvart och om man såg noga efter kunde man urskilja några urblekta stjärnor på tyget. Det sista han gjorde innan han lämnade kontorsrummet var att rycka åt sig tidningen som låg överst i en hög med papper, med den under armen gick han sedan ut och in i hissen som tog honom ner till entrévåningen. Där, var det full fart. De flesta slutade vid den här tiden, förutom de jourhavande reportrarna som hade nattskiftet. Efter att han fått stå och vänta i ett par minuter, kom han fram till den enda öppna spisen som fanns i rummet och utan minsta tvekan uttalade han ett par ord, det gick inte att uppfatta mer än det sista ordet han sa om man stod mer än en meter bort. ”… Tinworth.” Gröna flammor flammade upp kring honom och i nästa stund var han borta.
Post Reply