Aiden Everhart [QS: Montrose Magpies] (Shetani)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Aiden Everhart [QS: Montrose Magpies] (Shetani)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Vaktare i Montrose Magpies

Aiden Everhart spelas av Shetani


Rummet är stort, men ordentligt upplyst. Kvällssolen skiner in genom de vitmålade fönstren och en lätt bris leker i de flortunna, ljusgrå gardinerna. Golvet är välpolerad parkett och den stora, djupblå mattan som flyter ut över det ljusa träet skapar en fin kontrast mot de äggskalsvita väggarna. I mitten av rummet står en rejäl soffgrupp klädd i vitt tyg och ett soffbord av glas. En flaska champagne står på kylning, tillsammans med några höga glas. Längs med ena långväggen, bredvid de tre stora fönstren, står höga växter utplacerade i vita krukor och en stor helfigursspegel pryder väggen mittemot, strax bredvid dörren. Kortväggen till vänster om dörren täcks av en detaljerad målning föreställande en skata i ett lummigt träd, och på motsatt vägg hänger flera banderoller i svart och vitt, även dessa dekorerade med skator. En öppen valvbåge skvallrar om fler rum längre in. För tillfället ligger rummet i tystnad, men ljudet av skratt kan höras från korridoren utanför.

Dörren till rummet slås upp på vid gavel, och in stiger en bredaxlad ung man med rödbrunt hår i en kortklippt frisyr. Hans nötbruna ögon närmast gnistrar av uppsluppenhet och han ler brett när han stiger över tröskeln. Mannens muskulösa armar är löst draperade runt de två unga kvinnor som fnittrande följer med honom in. Medan de två blondinerna hänfört ser sig omkring i lägenheten börjar den unge mannen korka upp flaskan, varpå han häller upp en generös mängd av den bubblande drycken till sina två välsvarvade gäster.
“Ikväll ska vi fira!” Säger han med bullrande stämma och höjer sitt glas efter att först ha sett till att de båda kvinnorna har fått sitt. En dold radio går plötsligt igång, och musiken, skrattet och alkoholen flödar genom lägenheten tills långt in på natten.

Följande morgon vaknar samma unge man med en dundrande huvudvärk precis bakom ögonen och han sätter sig upp i sin breda säng med ett klagande stön. Vad hade han gjort igår kväll, egentligen? Han funderar på detta mysterium medan han gnuggar sömnen ur ögonen och något omtöcknad ser sig omkring i det rymliga sovrummet. Av töserna från föregående natt finns inte ett spår, annat än... Han höjer förvånat på ögonbrynen och fiskar fram ett par trosor som legat fastkilade under huvudkudden. Inte är det hans, inte. Ett roat leende leker på mannens läppar, tills huvudvärken åter tar kontroll över hans sinne. Han muttrar en ilsken ed samtidigt som han drar sig ur sängen och drar på sig en morgonrock för att skyla hans annars väldigt nakna kropp. Med en gäspning som hotar att bryta hans käke i tu släpar han sig sedan ut i det närliggande köket för att hitta något botemedel till sitt nuvarande mentala tillstånd.

Med en rykande varm kopp kaffe i handen känns världen plötsligt mycket trevligare, och han läppjar försiktigt på den heta drycken. En svag bismak är det enda han kan märka av dekokten han tillsatt för att råda bot på den sprängande huvudvärken. Han nickar belåtet och tar med sig koppen ut till vardagsrummet för att hälsa på världen. Spår av föregående natts festande dröjer kvar i de tomma flaskor som ligger utspridda lite här och var. Den unge mannen ser irriterat hur en av flaskorna tömt sitt innehåll på den tidigare så vita soffan. Det var inte viktigt egentligen, han kunde alltid köpa en ny, men lite störande var det ändå att se något bli förstört bara sådär. Han trevar över fickorna i jakt efter något, suckar sedan och inser att det han söker är kvar i sovrummet.

Koppen lämnas kvar på soffbordet när han traskar tillbaka till sovrummet. Han passar på att byta om till en rena kläder när han ändå har chansen, än en gång tacksam för att han fått genidraget att anställa ett hembiträde som kunde hålla koll på sådana saker åt honom. Den unge mannen plockar åt sig sin trollstav och återvänder till vardagsrummet för att avsluta sitt kaffe och trolla bort den otrevliga fläcken. Nog för att han ändå har hushjälp som ska ta hand om sådant, men kvinnan skulle inte dyka upp på några dagar än, inte innan han återvänt till sitt hus i Montrose, och vem vet vad som skulle hända med fläcken innan dess.

Han har ryggen vänd mot fönstret medan han varsamt ser till att det utspillda vinet och alla spår av det försvinner från soffan, och ser därför inte ugglan innan den uppfodrande pickar på glaset. Då snurrar han runt, grymtar till av blixten av smärta som en så hastig rörelse belönar honom med, och fokuserar sedan blicken på orsaken till ljudet. Bara morgontidningen, konstaterar han torrt. Han fiskar i fickorna efter några knutingar och går samtidigt över till fönstret och öppnar det på vid gavel. Ugglan ser frågandes på honom och håller fram ett ben där en penningpung sitter fastsurrad. Mannen ser på påsen, sedan på ugglan, ler och vänder fickorna ut och in. Rena byxor. Inga pengar.
“Sätt det på mitt konto.” Säger han till fågeln och sträcker sig efter tidningen. Han får snabbt dra undan handen när ugglan förnärmat hugger efter honom. Han lyckas dock plocka åt sig tidningen, och efter att ha stirrat på honom i några sekunder tar ugglan flykt och försvinner ut i soldiset. Han svär lågt efter fågeln och gnider sig på handen.

När fönstret väl är stängt igen tar mannen tidningen och slår ner sig i den nu rena soffan. Han plockar åt sig sin kaffekopp och konstaterar nöjt att drycken fortfarande är varm, så han tar en liten klunk innan han slår upp tidningen på förstasidan.

“Aiden Everhart räddar dagen igen!”

Han ler åt rubriken, även om den enligt honom gärna hade kunnat få vara större än en liten notis längst ner på första sidan av tidningen. Det hade varit en bra match, Portree hade haft ett par farliga kast, men han hade blockerat dem alla. Nåja, nästan alla, och eftersom de ändå hade kommit iväg med segern borde hans fans vara förlåtande nog att förbise de oturliga kast han råkat släppa igenom. De låg fortfarande bra till i ligan, och utan att skryta kunde han påstå att han hade stor del i deras segrar den här säsongen. Hans ögon går tillbaka till rubriken och han lägger märke till ett sidnummer. Förtjust och lite nyfiken bläddrar han vidare i tidningen tills hans egen nuna flinande möter hans blick. Av allt att döma är bilden tagen strax efter segermatchen, och Aidens leende växer sig stort när han inser att hela sidan är en liten artikel tillägnad honom själv. Det här hade laget inte sagt något om!

Efter att ha skummat igenom artikeln sitter han och myser för sig själv i den bekväma soffan. Muren från Montrose, kallar de honom. Artikeln beskriver hans vandring till toppen, från de tidiga åren på Hogwarts där han spelade vaktare i Gryffindors lag och senare även agerade lagkapten tills han gick ur skolan. Tack och lov nämner de inget om alla de sattyg han hade för sig, eller de mediokra betyg han kom hem med till föräldrarna. De hade varit besvikna då, hade hoppats på att han skulle vara lika skicklig i skolan som hans två yngre bröder, Farley och Jared. Inte var de besvikna nu längre, inte nu när han spelade för ett av Storbritanniens bästa lag. Han måste komma ihåg att köpa en extra upplaga och skicka hem, för säkerhets skull. Det skadade inte att påminna bröderna om vem som egentligen lyckats bäst här i livet.

Han återvänder till artikeln och läser journalistens sammanfattning av hans tidiga år i Montrose Magpies. Den första tiden, som reserv åt den ordinarie vaktaren, hade varit tråkiga, det minns han väl. Ändå lyckas journalisten få de långa timmarna av bänksittande att låta intressant, något Aiden finner hemskt roande. Det var tur att han bara behövde värma bänken i lite över ett år innan den gamle vaktaren beslöt sig för en lugnare livsstil och försvann till Irland för att odla petunior. Journalisten verkar instämma i Aidens tankar, för det skrivs vitt och brett om vilket stjärnskott den unge Everhart visade sig bli när han väl blev ordinarie, hur hans taktiska tänkande på planen slagit alla med häpnad och hjälpt Magpies att ta hem segern den säsongen. Hans tävlingsinriktade sätt hyllas lyriskt av författaren till artikeln, men samma person verkar samtidigt bekymrad över stjärnspelarens till synes oansvariga livsstil. Oroliga ord står skrivna om Aidens vana att dra med sig förtjusta fans till den nyinköpta festvåningen i London, och han flinar lite när han läser vad som kan ses som en antydan till att han skulle ha begynnande alkoholproblem. Tidningarna skulle då alltid blåsa allting ur proportion. Hans festande var legendariskt i de rätta kretsarna, och om han inte tar helt fel är det bara hans stundande trettioårsdag som gjort att tidningarna bestämt sig för att lite oskyldigt firande skulle vara någon sorts problem.

Liksom mycket annat tar Aiden inte allvarligt på artikelns mörkare budskap, och när han läst klart om hur bra han är lägger han tidningen åt sidan och sträcker ut sig i soffan. Det var snart dags att ta flammpulvret tillbaka till Montrose för en ny period med hårdträning i förberedelse för nästa match, men än hade han tid att slappna av. Kanske ta ett glas eller två, ge sig ut för att se om han kunde hitta någon liten sak att ta med hem... De tyckte alltid om hans löften att få se det stora huset i Montrose... Aiden Everhart lutar huvudet bakåt och drömmer sig bort till möjligheternas förlovade land.
Post Reply