Dreama Hiems-Hollingberry [NÖJ: Konstnär] (Vaniljtea)

Post Reply
Angfiel
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 1697
Joined: 03 Feb 2008, 23:17
Location: Snapes sovrum

Dreama Hiems-Hollingberry [NÖJ: Konstnär] (Vaniljtea)

Post by Angfiel »

Konstnär (f.d Quidditchspelare)

Dreama Hiems-Hollingberry spelas av Vaniljtea



Camden, London

Ett diffust, lila penseldrag. Och så ett till. Penseldragen kommer samman och bildar skiftningar i vad som antas vara en skymningshimmel. Penseln jobbar uppe vid kanten nu, på den nedre delen av duken syns redan solnedgångens passionerade färger: klargult, eldrött och flammande orange. Konstnären hade valt att börja med de starka färgerna, efter att den ljusblåa basen torkat, för att sedan övergå till de mer lugna mörkblå, grå och lila. Det påminner henne om henne själv, och hennes utveckling som människa. När hon var ung hade hon onekligen varit en kaosartad blandning av orange och klargul, med stänk av Gryffindorrött. Åh, så hon hade älskat det där gamla slottet! Konstnären ler vid minne av sin gamla skola, och hon ser fortfarande tydligt de korridorer hon sprang genom med sina vänner. Naturligtvis ägnade hon massvis med tid även på Quidditchplanen, och i sina tre år som kapten ledde hon elevhemmet till två klara segrar, och en god andraplats. Sedan slutade hon på skolan, och åren som följde var ett virrvarr av klart lysande färger. Grönt, blått, gult, Harpies-mörkgrönt. Hon blev en hyllad sökare för det berömda Quidditchlaget Holyhead Harpies, och hon var så lycklig bland de tjejerna. Hon var ung och talangfull, och kände verkligen att hon passade in i laget. Fortfarande älskar hon känslan av att flyga, tar väl hand om sin kvast, och följer mycket noga ligan, för att se hur laget förhåller sig nu för tiden. Några gånger i månaden träffar hon också gamla vänner från Harpies.

Hon hade inte planerat att sluta, men när hon vid tjugofem års ålder upptäckte att hon var med barn hade hon ju inte så mycket val. Hennes mamma blev bestört och tjatade på henne, både om att gifta sig och om att flytta hem, och om kanske inte hon och pappa borde ta hand om barnet så att hon kunde fortsätta med sin karriär. Men det ville hon inte, hon hade hunnit vänja sig vid tanken och såg fram emot att bli mamma, och pengar hade hon ju så att de skulle klara sig, efter nästan tio år som professionell Quidditchspelare. Än idag är hon mycket tacksam över att hennes pappa argumenterade för hennes sida, och tillsammans med syskonen Ellen och Clifford hjälptes de åt att flytta in henne i den fina lägenheten hon fortfarande bor i.

Tack vare sin karriär som sökare hade hon råd att bo själv i en så stor lägenhet, med två sovrum, vardagsrum, badrum och kök, och den ljusa ateljén hon nu befinner sig i. Under sina långa månader som gravid målade hon om alla rum i klara, ljusa färger, och insåg då det som skulle komma att bli hennes nya passion. Hon köpte in målarduk och ordentliga penslar, och till sin förtjusning upptäckte hon att hon var riktigt begåvad i måleri. Det blev hennes favoritsysselsättning, som substitut för flygningen, och snart hade hon riktat in sig på det hon skulle komma att bli känd för som konstnär: vackra, böljande engelska landskap, sett från ovan, målat ur minnet så som hon kom ihåg dem från luften. När sonen väl föddes fick hon massvis med hjälp från både släkt och vänner, men som det visade sig växte hon mycket snart in i rollen som mamma, och gav outtröttligt sin tid åt att ta hand om Simon. Det starka band av kärlek och förståelse mor och son emellan började redan när han var en liten bebis, och det är starkt än idag. Hennes acceptens för alla hans små lustigheter har gjort henne till en av Simons bästa vänner, och hon kunde inte vara mer stolt över honom. Andra må tycka att de är lite konstiga båda två, men hon är så nöjd med deras liv tillsammans att det inte bekommer henne alls.

När Simon var ungefär två år övertalade en vän henne att försöka få några av sina tavlor sålda, och till hennes enorma förvåning gick det riktigt bra. Privatpersoner med längtan till naturen, så väl som företag och sjukhus, köper gärna hennes verk, och hon har de senaste åren visningar två gånger om året på ett konstgalleri som ligger en bit utanför Cheswick. Med ungefär tjugo, trettio tavlor och tryck vid varje tillfälle, transfererar sig magiker gärna dit för en chans att köpa ett av hennes alster. Visningarna hålls i början av december och i slutet av juni, och hon blir alltid lika glad vid tanken att Simon alltid är med på den ena. Även om han är blyg och gärna håller sig i skymundan för att slippa folks nyfikna frågor, så uppskattar hon hans stöd, och att det är något de delar tillsammans. Nu för hon en hand bakom örat för att föra undan den långa, blonda luggen, och de grå ögonen följer koncentrerat den tunna lilla penselns drag. I nederkanten av duken, över den sprakande solnedgången, uppstår nu bruna trädgrenar, som sträcker sina knotiga fingrar upp mot de mörkare partierna av himlen. Kanske var det så hon fungerade redan när hon var ung – en udda del av henne längtade alltid efter att få bli den hon är nu – lugn, äldre, mogen, precis som färgerna i dukens överkant.

Den slanka, fortfarande vältränade kvinnan ler vid tanken på sitt yngre jag, och hennes otålighet att växa upp. Nu är hon trettioåtta år, och känner sig nästan yngre för varje dag, trots att hon inser att åren går snabbt. Lilla Simon har redan gått på Hogwarts i över ett år! En blek hand lägger ifrån sig penseln, och under tiden hon väntar på att träden ska torka, dricker hon en kopp te, som stått bortglömd bredvid staffliet i ett par timmar, och nu är kallt. Hon fnissar åt sin egen lustighet, och plockar upp en ren pensel, med mycket tunna, fina strån. Hon doppar den i svart färg, och sätter sedan vant dit sitt namn i den högra kanten av målarduken: Dreama Hiems-Hollingberry.

Post Reply