Nicholas Remington [Ficktjuv] (Spirry)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Nicholas Remington [Ficktjuv] (Spirry)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Ficktjuv och i övrigt arbetslös

Nicholas Remington spelas av Spirry



Waterlooville

”Tror du att du har en framtid här, eller? Om du inte har ett fint efternamn så kommer du snart vara ute på gatan som oss andra!” Rösten är stark, trots att mannen som skriker orden tycks få använda all styrka i sin vanvårdade kropp för att streta emot i ett försök att hålla sig kvar i byggnaden några ögonblick längre. Det är en förlorad kamp, det vet han mycket väl, för han har varit i den här sitsen tidigare, men varje sekund känns ändå som en liten seger. Den muskulöse säkerhetsvakten håller hans armar i ett hårt grepp som tycks hårdna ännu mer för varje gång han försöker slita sig loss. Mycket riktigt landar den unge mannen i en snödriva utanför ministeriebyggnaden bara några få sekunder senare. Osmidigt kravlar han sig upp, skakar det smutsblonda håret ur ögonen och skriker ett sista Jämställdhet har inget efternamn mot den tillsynes igenmurade porten som han just blivit utkastad genom. På en undermedveten nivå vet han kanske att det är meningslöst, men när han nu samlar ihop flygbladen som spridit ut sig över gatan är det inget annat än beslutsamhet som fyller hans blick.

Nicholas Remington kan lättast beskrivas med tre ord; brinnande, passionerad, och bitter. En gång i tiden fanns inte bitterheten hos honom, men nu, vid tjugofyra års ålder tycks den genomsyra nästan varenda tanke som fyller honom. Han är bitter över att inte ha något jobb, över att inte ha några pengar, över att inte redan ha nått dit han började kämpa för att komma för flera år sedan. Han är bitter för att världen tycks gå emot honom varje dag, stund och sekund. Bitterheten är dock inget som slår ned den unge mannens kämparglöd. Den blåser snarare mer liv i den. För varje dag han vaknar upp i motvind tycks hans passion bli allt större, och vissa dagar tycks den vara det enda som krävs för att få honom att överleva. De dagar han ägnar åt att, på en ostadig hög med gamla trolldryckslådor, skrika ut sitt budskap om ministeriets favorisering och samhällets orättvisor till Diagongrändens besökare är det inte ovanligt att han glömmer bort att äta på hela dagen. När drömmarna om en ny framtid och ett rättvist liv fyller hans blod behöver han inget mer för att känna sig oövervinnerlig. Bitterheten är hans bränsle, passionen hans sätt att hantera det.

”De styr våra liv och kommer styra våra barns och barnbarns liv om vi inte fortsätter kämpa, förstår du inte det?” Nicholas slår näven mot den skrovliga bordsytan och reser sig upprört från sin stol. Han är inne i den mörka och rökiga pub där han tillbringar timmarna efter att människorna försvunnit från shoppinggatorna varje kväll. Skratt och muntert prat har fyllt rummet fram till dess att hans stämma ökat i styrka, men nu tycks alla vända sina tysta blickar mot honom. Nick älskar att stå i centrum och ha allas blickar vända mot sig, kanske är det just därför som han aldrig klivit åt sidan för att låta någon annan helt leda kampen. Att se alla vända sig åt hans håll ger honom alltid hopp i den här tillsynes förlorade kampen. Om han, en ung, fattig och smutsig yngling kan stå i täten för det här kriget och ge hopp åt andra i striden, kan det inte då faktiskt ske en förändring i samhället om de inte ger upp? Det är på många sätt vännernas och medkämparnas förtroende till honom som får honom att aldrig låta sin eld dö. Han kan inte göra dem besvikna, så han har bestämt sig för att fortsätta strida i rättvisans namn till den dagen han själv eller hans jämlike har en chans att bli trolldomsminister, om han så ska komma att dö på kuppen. Vissa dagar är det dock svårt att hålla modet uppe. När vännerna tycks glömma vikten i det de försökte åstadkomma och när de verkar ha tappat glöden helt, då är det svårt att behålla tålamodet. Han försöker ändå, och för det mesta lyckas han inspirera dem till att fortsätta igen med ett tal om hur de dag för dag får kämpa och slita för att i slutet av dagen ändå bli nedtrampade av samhällets vinnare. Vissa dagar orkar han dock inte. Vissa dagar är det för hopplöst, för tungt. Vissa dagar skriker han ut ett par meningar om framtid och rättvisa och lämnar sedan puben. Denna dag är en sådan.

Trots att det kan vara svårt att tro, så har Nicholas faktiskt inte fötts in i en familj på samhällets botten. Han har istället vuxit upp i en magikerfamilj precis i mitten av klass- och statusstegen med rikligt med mat på bordet och två respekterade föräldrar med fasta anställningar. Hans far, Evan Remington, har arbetat på Trolldomsminsteriet hela Nicholas liv och trivs dessutom väldigt bra med det. Han delar inga av sonens åsikter om sina arbetsgivare.

När Nick var nio hade föräldrarna skilt sig och det var där som idéerna om Trolldomsministeriet först börjat gro i den unge Nicholas huvud. Några dåligt valda ord om fadern och hans jobb från modern, som han bott mest hos även på den tiden, hade fastnat hos pojken och varit redo att börja växa så snart några skolkamrater några år senare börjat tala om orättvisor. Nicholas blev alltså mer och mer avig mot sin far under tonåren, tack vare alla planer om revolution och förändring med vännerna på Hogwarts, och valde mer och mer att bo hos sin mamma istället för hos pappan. Även om fadern ofta möttes av en sur kommentar när han försökte prata med sonen bröt de dock aldrig kontakten helt. Nicholas fortsatte bo hos honom flera dagar varje skollov ända till sin FUTT-examen, och bara de höll sig undan från de känsliga samtalsämnena så kunde de komma överens precis som vilka andra fäder och tonårssöner som helst. Deras relation hade varken blivit bättre eller sämre när Evan träffade och gifte sig med en ny, yngre kvinna. Det enda som förändrades var att Nicholas fick en ny anledning till att komma på besök när familjen växte med en liten halvsyster till honom.

Nick hade älskat sin lillasyster från dag 1 och hans kärlek till henne har inte svalnat sedan dess. Hon tar honom ned på jorden när revolutionstankarna stiger honom åt huvudet, påminner honom att allt inte är så hemskt i världen ändå och driver honom att fortsätta kämpa för framtiden. Trots åldersskillnaden på över tio år mellan syskonen så står de varandra väldigt nära. Kanske är det för att han inte vill att systern ska anamma fel åsikter från fadern, kanske finns det en annan anledning, men vad det än beror på så är Nicholas väldigt beskyddande över systern och skämmer nog även bort henne mer än nödvändigt. Han gör allt för henne, kort sagt, och om det är någon som kan få honom att överge sin kamp för rättvisa så är det just hon. Nu ser dock systern upp till Nick som sin hjälte, så detta kommer knappast ske inom den närmsta framtiden.

När nu Nicholas stiger ut ur puben, ut i regnet som stilla strilar ned från den gråa londonhimlen stannar han för en stund till och vet inte var han ska ta vägen. Han kan bege sig hemåt, men det lockar inte, inte när han är på det här humöret. Han bor fortfarande hemma hos modern Martha i lägenheten de bott i de senaste femton åren, en rymlig lägenhet i Waterlooville. Sovrummet han har där känns oftast för trångt och litet, men han har ingen annanstans att flytta till. Han har inget jobb och inga trovärdiga referenser som gör att han kan få ett hyreskontrakt och inga pengar att betala hyran sedan med heller, för den delen, så han får stanna i föräldrahemmet tills dess att han kan klara sig på egen hand ekonomiskt. Med jämna mellanrum tröttnar dock Martha på att ha honom boende där utan att han verkar bry sig om de regler hon har satt upp för honom och utan att han verkar anstränga sig för att faktiskt ta sig därifrån, så hon kastar helt sonika ut honom. Tyvärr så funkar inte den taktiken särskilt bra, för han sover bara hos någon kvinnlig bekant tills han får komma hem igen. Det är lathet och dåliga prioriteringar som har försatt tjugofyraåringen i den situationen han är i idag. Avsaknaden av boende, jobb och utbildning kommer helt av att han ständigt prioriterar nöjen och sin fruktlösa kamp. Några få ströjobb har han haft sedan han tog sin examen från Hogwarts, men han förlorar dem ofta efter bara någon vecka eftersom han sällan bryr sig om att passa tider och ofta väljer att dela med sig av sina åsikter om vad han tycker om sin arbetsgivare rakt till nämnda arbetsgivares ansikte. För varje jobb han förlorar, ju svårare blir det att hitta ett nytt, och istället för att skylla detta på sig själv gör Nicholas så som han gjort i flera år: han skyller det på Ministeriets makt över samhällets alla vrår. Pengar får han från sin mor och vägrar ta emot från sin far. De dagar då modern vägrar hjälpa honom ekonomiskt försörjer han sig på det enda sätt som han under årens gång lärt sig att han är bra på. Han stjäl. Bara i liten skala förstås, saker som är lätta att sälja vidare. Fickur, flampulverdosor, penningpungar. Det ger honom nog med pengar för att klara sig och det är allt som är viktigt. Samvetet har han för länge sedan lagt på hyllan. I ett sådant här korrumperat samhälle finns ändå inte plats för samvete, brukar han säga och spotta åt någon av ministeriets reklamaffischer.

När den unge mannen börjar gå i långsam takt nedför den trånga och smutsiga gatan som ringlar sig fram mellan Svartvändargränds sneda hus ökar regnet i styrka och får hans blonda, risiga och långa lockar att räta ut sig en aning i blöta testar. Om det är något han aldrig brytt sig det minsta om så är det sitt utseende. Håret låter han växa som ogräs tills modern hotar med att klippa av det helt. Då låter han en vän klippa det till acceptabel längd och form, för att sedan ignorera det i några månader igen. Han rakar sig en gång i veckan, men bara för att det är ett av kriterierna för att han ska få bo kvar hemma. Kläderna han bär är ett hopplock av slitna, smutsiga och omatchande plagg, de flesta av dem funna kvarglömda på barstolar, andra presenter från vänner och släktingar som tröttnat på hans oförmåga att klä sig som annat än en uteliggare. Han har aldrig själv reflekterat över det på det sättet, men den slitna stilen verkar ändå ha en positiv effekt för den andra stora kärleken i Nicks liv. Kampen för förändring är förstås nummer ett, men det är bara med en hårsmån som den inte förlorar ledningen till Kvinnorna.

Nicholas intresse för kvinnor startade under hans tredje år på Hogwarts, men det var inte någon jämnårig flicka som fångat hans intresse. Istället blev objektet för hans första stora förälskelse hans professor i Örtlära. Tyvärr hade intresset inte besvarats från varken örtlärarinnan eller någon av de andra fem lärarna han föll för under skoltiden. Förälskelserna gav honom dock oväntat höga betyg, för sättet han försökte imponera på sina drömkvinnor på var genom att plugga på inom deras ämnen så att han skulle kunna fånga deras uppmärksamhet. Till Nicholas stora besvikelse hade det inte fungerat, men hans mamma hade blivit väldigt nöjd. Efter att kvinnojagandet och pluggandet fyllt Nicks schema fanns det inte så mycket tid kvar för annat, kunde tyckas, men så var inte fallet. Han hade varit oerhört energisk även som barn, så han hann även med att förlora alla de poäng han tjänat in åt Gryffindor med sina kunskaper på lektioner genom att stå på borden i Stora Salen och skrika om Trolldomsministeriets makt över FUTT-betygen, idéer som nu slagit rot i honom efter långa diskussioner med nyfunna vänner. Flera gånger var han nära att bli relegerad från skolan för gott, men på något vis lyckades han alltid komma undan. På många sätt kunde han tacka sin kärlek till lärarinnorna för sin avslutade skolgång, för i flera av fallen där han riskerat relegering hade hans goda betyg och hans lovande framtid fått elevhemsföreståndaren att tänka om.

Ända från den dagen då Nicholas först förälskade sig i sin örtlärarinna har större delen av hans vakna timmar och hans drömmar fyllts av tankar på kvinnor. Vid det här laget har han växt ikapp sina preferenser så att han faller för de i sin egen ålder, men han faller ändå lika snabbt och smärtsamt. Att han faller för flera vid ungefär samma tidpunkt är inte heller ovanligt, så han har för länge sedan gett upp att försöka följa samhällets norm om bara en partner åt gången. Han har ofta två eller tre flickvänner, och är alltid noga med att alla inblandade förstår hur det ligger till. Han är, trots sina multipla förhållanden, oerhört trogen sina partners och älskar dem alla lika mycket. Han skulle aldrig någonsin vara otrogen, aldrig svika någon på det sättet. Om man ser på hela sanningen, vilket Nick själv aldrig lyckas göra, men som nog många i hans närhet har kopplat vid det här laget, så har Nicholas svårt för att känna skillnad på förälskelse och enbart fysisk attraktion. Han är en sådan person som antingen älskar eller hatar något, ytterst sällan något däremellan. Detta gör att alla de stormiga känslor som fyller honom när han träffar en kvinna han finner attraktiv snabbt misstas som kärlek av honom, och han tar aldrig någon paus för att analysera sina känslor, inte ens när förhållandet tar slut och han finner sig själv oerhört sårad av någon som han om han funderar lite skulle inse inte är någon han egentligen älskar på det sättet.

Tre dörrar knackar Nicholas på när han så småningom transfererar sig från Svartvändargränd. De första två tillhör hans flickvänner, den sista hans bästa vän och regelbundna sängkamrat Axelle. Ingen av tjejerna öppnar. De två första vet Nick inte var de är, men den tredje minns han jobbar, nu när han tänker efter. Den fjärde dörren han söker sig till blir sin egen, trots de tidigare tankarna om att inte bege sig ditåt. Det är dock lönlöst där också, inser han när han försöker öppna dörren. Låst, och nyckeln passar inte längre. Han försöker med några formler, även om han vet att det inte är någon idé. Han har ändå mötts av det här flera gånger tidigare. Desperat bankar han på dörren, men utan resultat. Martha sover förstås, och kvällar som dessa brukar hon inte låta nattsömnen störas av sonen.

“Mamma!” ropar han i en blandning av ilska och hopplöshet, bankar en sista gång och sjunker sedan ihop med ryggen mot den låsta dörren och huvudet vilande i de grova händerna. Han vet att han förtjänar det, egentligen, men i nuläget väljer han att inte tänka så. Han har inte klippt håret på länge, han hade lämnat köket fullt av smutsig disk imorse, och han tror sig minnas att han fick av sig underkläderna innan han nådde sovrummet igår när han hade en av flickvännerna på besök och han minns inte att han plockat upp dem från hallgolvet. Sådant brukar leda till en låst dörr i regel. Med en utmattad suck kravlar sig Nicholas upp från golvet igen och försvinner från byggnaden igen.

Om Nicholas vänner beskrev vad som oftast kan hittas i Nicks ögon förutom den grågröna färgen är det mycket möjligt att ord som Glöd, Stolthet och Stål nämns. Det sista ord de någonsin skulle nämna i sammanhanget är utan tvekan Skam. Ändå så är det just skam som man kan se i Nicholas Remingtons ögon när han drar upp huvan på sin röda hoodie över det fuktiga håret och kryper ihop på golvet under en trappa i ett nergånget hyreshus denna natt. Han vill inte leva såhär. Egentligen. Han visar alltid upp sin stolta fasad för alla han möter. Visar att han är stolt över vem han är, stolt över sättet han lever sitt liv, stolt över hur han inte tar någon skit från Trolldomsministeriet och deras lakejer, men när han når botten så som han gjort denna kväll, när han är hemlös, utblottad och övergiven, då rinner den där stoltheten bort och kvar finns skammen. Ingen vill bli ledd i ett krig av en bruten man som sover i trappuppgångar. Ingen litar på en tjuv när det väl är dags att välja en general. Så han säger inget om han inte måste. Ingen vet att han ibland sover på gatan. Två personer vet att han lever på stulna pengar. Det är bäst så, anser han, för ingen vill se skam i en ledares ögon, och om det finns en enda sak som han ännu inte misslyckats med i livet, så är det att vara en ledare.

Post Reply