Page 1 of 1

Ken Adams [NÖJ: Skivbolagsägare] (Kyashi)

Posted: 11 Jan 2009, 16:51
by MAGIVÄRLDSHATTEN
Ägare till skivbolaget Record Industry of Ken Adams

Ken Adams spelas av Kyashi


London

”Okej, vi säger så. Men kom ihåg er egen skiva till nästa gång.” En lång och bredaxlad man skickar ut de nedstämda flickorna från rummet och sjunker utmattad ner i sin stora skinnfåtölj. Småflickor är ganska så jobbiga, han har aldrig riktigt förstått sig på tjejer. Enklast är att charma dem, även om de kan vara rätt jobbiga då också så är de i alla fall lite enklare att handlas med. De bruna ögonen följer flickorna då de går iväg i korridoren utanför, och så fort de försvunnit bakom ett hörn i korridoren så ändrar han blicken så att han kan se sin spegelbild i glaset. Det bruna håret ligger som han gjort det imorse, så det var inget problem. Håret ligger egentligen så som det gjort de senaste åren. Inte så mycket har förändrats med hans utseende sen han startade upp det här stället, han såg fortfarande ut att vara runt 30 fast han nu närmade sig 42.
Kens sekreterare tittar in i rummet för att se om något är på tok, fyra nedstämda flickor som kommer ut från rummet brukar oftast betyda någonting negativt.
”Ellen, kaffe tack?” frågar han henne och ger henne ett litet leende. Hon kilar genast iväg för att fixa kaffe när hon blir tillsagd. Ken sträcker på sig i stolen och lägger upp fötterna med sina dyra svarta skor på skrivbordet.

Om man träffat Ken under hans skoltid så skulle man nog aldrig kunna ana att han en gång skulle komma att bli chef över någonting alls, och än mindre något så stort som Record Industry of Ken Adams. Han var inte den typen helt enkelt. Under hans tid i Slytherin så var han inte den mest skötsamma precis. Hans betyg var rätt låga, även om han alltid klarade sig. Det var inte så att han var dålig på något vis, det var helt enkelt så att han inte hade tid till att sitta och plugga dagarna i ända. Han hade annat som var viktigare för honom, till exempel hans vänner, tjejer och främst musiken. Han har aldrig haft någon bra sångröst direkt, den duger väl men är alldeles för normal för att kunna göra honom till kändis. Istället var det mest instrument som intresserade honom, och andra människors musik. Liksom så många andra ungdomar så har han haft en dröm om att bli stjärna, och när han nu vet att hans röst inte håller så är det att bli gitarrist eller något liknande i ett band som han drömmer om. Men drömmen höll inte i sig så länge, för han kunde inte tänka sig själv in i något band precis. Speciellt inte med alla fansen som han skulle ha drällandes efter sig. Även om han är en väldigt social människa så gillar han inte folk som är allt för närgångna. Så istället blir det andra yrken inom musiken som han börjar fundera över. Några yrken som man kan bli rik av utan att behöva vara ett offer för en massa galna tjejer som fått för sig att de älskar en.

När han väl slutade skolan med godkänt i alla ämnen, även om vissa var på gränsen, så tvekade Ken fortfarande på vad han skulle bli. Så såg han att det söktes en kritiker till en av de mindre musiktidningarna i magikervärlden. Så Ken skickade in en ansökan och fick jobbet. Hans uppgift var att kritisera både nya och gamla låtar och artister. Han fick någorlunda bra betalt, och jobbet var egentligen rätt så roligt. Vem vill inte prata skit om band som man annars skulle bli nära på mördad ifall man sa något illa om dem i fel sällskap?

När Ken jobbat där i lite mer än två år så kommer en viktig men sorglig nyhet med en mörkbrun uggla. Brevet berättade för honom att hans gammelfaster var allvarligt sjuk och låg på S:t Mungos. Ken var en av de få som stod ut med hennes inte allt för vänliga sällskap, och just därför så hade han blivit rätt god vän med henne. I brevet stod det dessutom att hans gammelfaster önskade att få träffa Ken snarast. Det fanns ingen tid att vänta, utan Ken skyndade sig att ta sig till London för att sedan leta upp S:t Mungos.

Ingen annan fick veta vad som sades mellan de två då Ken satt på kanten till sin gammelfasters säng. Hon avled bara några dagar senare och arvet delades ut till dem som fanns med i hennes testamente. Till Kens ganska stora andel för att bara vara ett syskons barnbarn till den avlidna, hör en pärm som Ken många gånger har fått titta i under de stunder då han varit ensam med sin gammelfaster. Den innehöll en komplett samling frimärken och var ganska så värdefull för att bara vara några små frimärken som för de flesta inte skulle vara ett dugg intressanta. Det var nog ingen som var särskilt avundsjuk på Ken för att han fått den saken, vad han vet så har ingen annan än han fått titta i den. Det skulle väl möjligtvis vara Kens farfar, men han borde väl kunna nöja sig med allt det andra som han fått. En annan anledning till att den inte är så intressant för de flesta i släkten är att detta är mugglarfrimärken, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några frimärken för magiker, men ändå gör det hela mindre intressant för de andra arvtagarna.

Ken sålde frimärksalbumet ganska snart, och var uppriktigt förvånad över hur mycket han lyckades få för det. Han tyckte att han hade dragit lite över gränsen då han bestämde ett lägsta pris, men då han fick ett bud så var det ett betydligt högre bud än han väntat sig. Då det var mugglarfrimärken så sålde Ken till slut samlingen till en kvinna i mugglarvärlden. Han växlade sedan punden på Gringotts och hade plötsligt en förmögenhet liggandes i sitt bankfack. Han sade upp sig från sitt jobb, han hade ändå tröttnat på det efter de snart två och ett halvt år som han jobbat där. Istället ville han göra något roligt, något som inte skulle tråka ut honom lika fort som det förra jobbet gjort. Ken ville i alla fall fortsätta med att jobba inom musik på något vis, och det tog inte så lång tid innan han bestämde sig för att öppna en liten inspelningsstudio i sin hemstad Brighton. Då han var den enda med magisk inspelningsstudio på ett ganska så stort område så var det honom som alla band och artister med önskan om kändisskap kom. För att det skulle vara mer lönsamt så var det inte bara spela in låtar som han hjälpte till med, utan han hjälpte även till med att skriva låtar och annat praktiskt som behövs för att en skiva ska bli till. På det viset så var det en stor procentandel av pengarna som kom från plattorna som han nu får. Efter att ha insett hur det ligger till med hur pengarna delas upp så är han glad över att det var det här och inte artist som han satsade på. Efter några år med den ganska så lönsamma studion så visar det sig plötsligt att en av plattorna han fixat det mesta med hade blivit det stora genombrottet för en artist, och precis som med alla de andra plattor han hjälpt till med så fick han även denna gång en stor del av förtjänsten. Nu när han var ännu rikare så bestämde sig Ken för att gå vidare med sin inspelningsstudio. Så Ken bryter upp sitt läger i Brighton och ger sig iväg till London där han skaffar lägenhet och startar upp sin studio på nytt. Det är i London som han fortfarande håller hus, efter 20 år i branschen. Men nu är skivbolaget känt över hela landet och Ken Adams blir bara mer och mer förmögen.

”Här kommer ditt kaffe, Sir. Med lite grädde och socker, precis som du vill ha det.” Ellen avfyrar ett vackert leende mot Ken då hon kommer in i kontoret igen med en kopp rykande kaffe flygandes i luften framför henne på väg mot Kens skrivbord. ”Är det något mer du behöver mig till? Annars hade jag tänkt gå på lunch nu” säger hon med en frågande blick.
”Gå du, jag klarar mig. Jag ska ändå iväg snart själv. Jag ska äta lunch med mina brorssöner” svarar Ken och Ellen nickar och försvinner ut genom glasdörren.
Det dröjer ännu en timme innan han kommer iväg från sitt kontor, förhoppningsvis så var inte brorssönerna så tidiga de heller utan kan låta bli att behöva vänta på honom i vad som redan blivit en kvart innan han ens kommit ut ur byggnaden. De borde vara vana vid det här laget, när det gäller så oviktiga saker som lunch med släkten, så var han inte den bästa på att hålla tiden. Det är nog tur att han inte har någon fru, då denna nog skulle bli galen av hans förseningar hela tiden.