Eliza Valentine [Mugglarvärlden - Ynk] (Viktoria)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Eliza Valentine [Mugglarvärlden - Ynk] (Viktoria)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Ynk som bor i Mugglarvärlden men har även kontakt med Magikervärlden

Eliza Valentine spelas av Viktoria


Inverness

Elizaveta Pyotrovna Valentinova (hennes födelsenamn) är äldsta barnet till Pyotr och Bronislava Valentinov. Hon föddes en solig majdag i byn Susanino, Ryssland. Paret bestämde tidigt i livet att de skulle följa traditionen, gifte sig när ”Broniva” bara var sexton år och fick sitt förstfödda barn några år senare. På Elizaveta märktes det tydligt att hon var ”speciell.” När hon var bara några månader visste alla i släkten att hon var en ynk och föräldrarna var förkrossade, hur hade detta kunnat hända?! Det rena blodet Valentinov var helt plötsligt befläckat och vem fick bära skulden? Elizaveta såklart. Trots bakslaget försökte föräldrarna att uppfostra henne med goda miner men hon minns än idag hur kylig familjen var mot henne redan som liten. Nio år senare föddes Zaria och lyckan var gjord, hon uppfyllde allas drömmar och Elizaveta blev osynlig men hon vande sig efter ett tag och började göra revolt mot samhället som förkastade henne. Ytterligare två år senare kom sonen Kirill och familjen var komplett, de två yngsta blev bortskämda och fick allt medan Elizaveta fick nöja sig med att hamna sist. Men Kirill tyckte om sin äldsta syster, hon lekte ofta med honom trots att föräldrarna övervakade det hela med missnöjda miner. Tänk om hon smittade av sin magiska oförmåga och gjorde Kirill till en ynk också? Hemska tanke. Men ingen behövde oroa sig, så fort Kirill växt upp insåg han att Elizaveta var en talanglös ynk som inte fick plats i familjens stolta släktträd och avfärdade henne som de andra. Det var ett hårt bakslag men Elizaveta bet ihop och visade inga känslor utåt. Hennes rebelliska sida växte sig istället starkare och hon revolterade ofta mot det hon inte tyckte om.
Elizaveta gjorde sig ännu mer annorlunda som tonåring då hon färgade håret rosa, sydde sina egna egendomliga kläder och uppträdde som en vild tonårstjej. Såklart fick det önskad effekt, familjen blev rädda för henne och hon hemskolades tills hon fyllt nitton, Durmstrang hade aldrig tagit emot henne. Ibland kunde hon sakna närheten och värmen som en familj innebar men aldrig att hon tänkte ändra på sig själv!

Elizaveta är idag en glad och sprallig tjugoåring, hon bröt sig fri från sitt ”fängelse” och flyttade hemifrån till St. Petersburg då hon var klar med sin hemska hemskolning innan hon blev myndig (vilket bara bevisar hur mycket familjen ville ha henne ut ur deras liv). Eftersom hon växte upp i ett hem där rysk tradition och patriotism blandades med skuldkänslor, återhållsamma känslor och hämmad utveckling har hon bestämt sig för att göra precis tvärtom om hon någonsin bildar familj. Hon har fortfarande kvar lite av sin gamla upproriska inställning och de flesta hon möter tycker att hon är vild. Ryssland passar henne inte riktigt, även om landet har blivit mer modernt på senare tid. Hon bor i en etta inne i St. Petersburgs centrum, hon livnär sig på att sy och redigera kläder i en liten klädaffär. Varifrån hon fått sin kreativskapande ådra är osäkert, kanske av en gammelmormor eller liknande. Hon trivs med att vara borta från byn Susanino som hon växte upp i och framförallt hålla sig ifrån sin familj. Några mugglarvänner går hon ut och tar ett glas vin med någon lördagskväll i månaden, annars är hon mest inne i sin lägenhet på fritiden och tar hand om sina tre katter, löser korsord och tittar på teve. Hon är normalbyggd, runt 170 centimeter lång, har mörkblåa ögon, långt ljusrosa hår och en leende mun. Hon tycker om djur, matlagning, underhållning i form av filmer och teater, att resa samt att sy och pyssla med annat handarbete.

Elizaveta skulle vilja se sig om i världen, resa runt och inte vara så bunden vid en och samma plats. Ryssland har hon för länge sedan tröttnat på, hon behöver en ny utmaning och gärna i ett främmande land. Men frågan är om hennes far Pyotr, som fortfarande är hennes förmyndare, tänker släppa iväg henne ifrån hans älskade modersland? Hon bestämmer sig ändå för att fråga och skickar en brevuggla till honom. Hon skulle helst ha velat skriva ett vanligt brev och posta det i en brevlåda men om hon gjorde såhär kanske han blev tillmötesgående och gick med på hennes förslag utan invändningar. Två dagar senare kommer ugglan tillbaka med ett litet vitt kuvert fäst vid ena benet. Elizaveta känner sig faktiskt en aning nervös och nyfiken, som ett barn på julafton. Sakta öppnar hon brevet och medan hon läser innehållet håller hon andan.

Elizaveta,
Bronislava och jag har diskuterat och kommit fram till att det är bäst för oss alla om du åker härifrån ett tag, ser dig omkring lite och vidgar dina vyer. Med detta brev beviljar vi ditt önskemål om att åka utomlands och stanna borta ett tag.
Avsändare Pyotr Valentinov.

Kort och koncist, precis vad hon hade räknat med från sin ”käre” fader. Nu brinner det i henne av upphetsning och hon slänger genast ned sina kläder, toalettartiklar och handarbeten i en sliten resväska som är nött både utanpå och inuti. Hon ser till att låna ut lägenheten till en äldre kvinna, säger upp sitt arbete, packar ihop sina katter och resten av tillbehörigheterna samt några fotografier som ska få följa med. Nu ska hon bryta sig fri för gott!

På St. Petersburgs ena flygplats står en förväntansfull och glad tjej med ljusrosa hår, hemmasydda kläder och en sliten väska samt en stor bur med tre jamande katter bredvid sig. Hon letar efter ett flygplan som hon kan hoppa på, passet har hon redo i handen.
Alexander Fraser, en nyfiken journalist, får upp ögonen för en person som verkar sticka ut i mängden. Han bestämmer sig för att ta kontakt med den unga damen, kanske hade hon en intressant historia att berätta?
"Skulle det gå bra om jag ställde några frågor?" Frågar han och Elizaveta ser förvånat upp på mannen framför sig med ett glatt leende. Säkert en utländsk resenär som villat bort sig på den stora flygplatsen.
"Ja det går bra." Svarar hon leende på knagglig engelska och kastar samtidigt en blick på tavlorna med olika trafiktider och destinationer.
"Varför är du här idag?" Frågar han rakt på sak och hon blinkar lite förvånat.
"Ni är ingen borttappad turist, eller hur?" Båda skrattar och han skakar lite på huvudet. "Jag är här för att resa bort." Blir hennes svar på frågan och hyschar en av katterna som jamar högt och får andra att stirra på dem. "Jag hoppas jag sade rätt." Säger hon sedan tvekande, språk var trots allt inte hennes bästa ämne i skolan. Hon var inte duktig som hennes syskon i alla fall, de kunde tala engelska utan minsta hörbara brytning. Hon sänder föräldrarna en mörk tanke men önskar syskonen all lycka i världen.
"Vart ska du resa?" Frågar Alexander för han vill utveckla hennes svar. Trots brytningen förstår han henne mycket väl, det var inte alla som kunde engelska såpass bra här. Elizaveta lutar huvudet en aning åt vänster och studerar honom roat. En söt kille som han, varför ville han så gärna veta? Sedan ser hon hans anteckningsblock och gissar att han är journalist för någon resetidning.
"Jag kan inte säga mer för jag vet faktiskt inte." Hon försöker få honom att förstå trots att det är svårt att hitta orden. "Jag vill bara bort härifrån." Säger hon bestämt och kastar återigen en blick på tavlorna som visar tiden för de olika flygen. "Jag får väl låta ödet bestämma." Mumlar hon på ryska och chansar. "Varifrån är ni herr…?"
"Fraser." Svarar han och ler mot henne, hon kanske var fem år yngre än han själv. Varför ville hon bort? "Jag är från Storbritannien." Elizaveta log, sträckte fram sin hand och de hälsade på varandra så som mugglare gör.
"Goddag herr Fraser."
"Goddag fröken…" Elizaveta tänker efter ett tag innan hon svarar.
"Eliza Valentine." Sade hon och log finurligt åt det ”nya” namnet, det lät mer internationellt. "Storbritannien? Är det ett vackert land?" Hon hoppades att den platsen fanns på tavlan. Jodå, det gick flyg till Storbritannien, var det ödet som sade åt henne att åka dit?
"Storbritannien är mycket vackert." Han höll sig kort i sina egna svar. "Så du ska resa med dessa underliga fordon snart men du vet inte vart?"
"Ja", hon besvarade frågan med ett leende, "jag har aldrig flugit tidigare så det ska bli mycket intressant." Hon hyschade återigen katten som började väsnas igen och den här gången fick han med sig de andra två. "Du får ursäkta, de är inte vana vid så mycket folk." Mumlade hon och rodnade lite, folk stirrade på dem nu och även om hon inte hade några problem med uppmärksamhet så tyckte hon inte om oljudet från katterna.
"Men vad fick dig att vilja lämna det här stället?"
"Eh, ja, men…" Hon vet inte hur hon ska förklara sin situation utan att avslöja vissa saker om magivärlden. "Jag vill helt enkelt inte bo kvar i Ryssland med alla gamla spöken i garderoben. Jag hoppas det blev rätt där." Lägger hon till och syftar på ordspråket ’lik i garderoben.’ "Jag har levt tjugo år här, det är dags för en förändring." Säger hon till slut och nickar för sig själv.
"Om du har tid så bjuder jag gärna på lunch i utbyte mot din historia." Han ville veta mer om henne. Elizaveta ser förvånat på honom men nickar sakta, hon hade inte ätit sedan tidigt på morgonen och då blev det bara te och en smörgås för ingenting annat hade hon med sig.
"Det vore ett nöje herr Fraser." Svarade hon artigt men såg sedan misstroget på sina katter. "Vet ni var vi kan gömma dem?" Hon blinkade med ena ögat och började fnissa. Alexander ler glatt och pekar i riktning mot närmsta restaurang inne på flygplatsen.
"Jag ska se till så du kan ha dina katter med när vi äter." De går i riktningen åt det håll han pekat mot och slår sig ned vid ett bord där några menyer ligger och väntar. "Vad vill du ha? Snälla var inte blyg." Han längtade efter att få höra hennes historia. Elizaveta tycker om Alexander redan, att lita på nytt folk hade hon aldrig haft problem med.
"Tack, så snällt." Säger hon och granskar sedan menyn. Hm, det fanns mycket att välja på...
"Kanske en... bondomelett med te vid sidan om?" Hon bet sig innanför läppen.
"Det går alldeles utmärkt, jag tar samma." Han pratar glatt och positivt för att hela tiden hålla tjejens humör uppe. "Nå vill du vänta tills vi fått in maten innan du börjar berätta din historia?" Elizaveta knäppte händerna i knäet, så gjorde fina flickor till bords. Sedan ryckte hon på armarna och lutade armbågarna mot bordet. Skit i etiketten!
"Varför är du så intresserad?" Log hon men hade ingenting emot att berätta om sig själv och sitt liv. "Jag föddes i en by några mil härifrån där jag också växte upp. Min far och mor värderar stolthet, patriotism och uhm, blod... mer än någon annan jag känner. Det tog inte lång tid innan de förstod att jag inte skulle bli den de hoppats på och jag hamnade utanför familjen. Efter skolan fick jag lov att flytta in till St. Petersburg och ägna mig åt det JAG ville, till vis mån. Nu är jag på väg härifrån för att söka efter nya erfarenheter och se andra vyer... jag är så trött på Ryssland." Lade hon till och suckade leende.
"Jag är intresserad för att jag älskar människors egna historier, och du var sannerligen en intressant person." Förklarar han när hon slutat berätta för stunden. "Har du några syskon?"
Elizaveta log och tyckte själv att hon levde ett ganska ointressant liv och inte som sin familj med deras magiska förmågor. Men hon var inte bitter, tvärtom glad att hon slapp Durmstrang. "Ja, jag har en yngre syster och en yngre bror." Svarade hon och blicken blev genast sorgsen, lillebror Kirill saknade hon mest. Men han hatade henne nu precis som alla de andra.
"Vilken sorts relation har du till dina syskon?" Frågar han snabbt för maten kommer precis in.
Elizaveta började skära små bitar av sin omelett och smakade på teet innan hon svarade.
"Den är... ansträngd." Sade hon och log sorgset. "Vi kommer inte överrens... som sagt, ingen i min familj tycker om mig." Hon ville inte ha medlidande utan sade som det var. "Vi är helt enkelt olika." Och det satte punkt för stunden medan hon åt av maten.
"Finns det någon anledning till att ni inte kommer överens?" Hon var lite tillbakadragen med sina svar tyckte han, en journalist önskade alltid långa svar. Elizaveta såg fundersam ut och munnen gav ifrån sig ett sorgset leende.
"Som sagt, vi är annorlunda... inte till utseendet kanske." Så började hon fnissa, INGEN i hennes familj hade rosa hår! Sedan blev hon en smula allvarlig och fortsatte. "Vi har ingenting gemensamt... varken magiska förmågor eller utbildningar. Durmstrang är..." Hon tystnade förskräckt och stirrade på Alexander, åh nej, vad hade hon nu gjort?! Men kanske kunde hon släta ut det... säga att Durmstrang var som vilken privatskola som helst? Fast skulle han tro henne? "Det är en... en privatskola." Förklarade hon snabbt. Alexander som gått över till kaffet höll på att sätta det i fel strupe. Durmstrang? Icke magisk? Ynk? Det var många frågor som for genom huvudet. Hon har hela tiden trott att han var en vanlig mugglare såklart och han likaså om henne.
"Då känner du till Hogwarts antar jag?" Han försöker lätta upp stämningen genom att visa vem han egentligen är. Elizaveta blinkar förvånat och får först inte fram ett ljud. Hogwarts var ju lite som Durmstrang fast trevligare och mer mugglaranpassat, hade hon hört i alla fall.
"Eh, ja." Svarar hon tyst och ser en aning avvaktande på honom. Var han en mugglare med magi eller en trollkarl? Inte mycket skillnad ansåg hon.
"Jag gick ut där för 5 år sedan, efteråt har jag frilansat och deltagit aktivt i debatten om icke-magiska människor. Men du är ynk?" Frågar han sedan försiktigt. Elizaveta följer hans ansiktsuttryck då han berättar och hon ler, trollkarl, tänker hon och sänker rösten för att svara:
"Ynk, mycket riktigt. Så nu när ni vet antar jag att ni förstår varför jag måste lämna den här delen av världen?" Hon ser frågande på honom, hennes mening var en aning luddig. "Min familj stötte mig ifrån sig och jag vill inte bo kvar här då de ändå har makt över mitt liv."
Alexander var imponerad över historien, så ung och på grund av det hon fötts till var hon tvungen att leva två olika liv. Nu hade han fått sitt svar och lade undan anteckningsblocket. "Nå, har du kommit på vart du vill åka än?" Nu tänkte han bara vårda den nyvunna vänskapen och vad den kunde ge. Elizaveta noterade att han slutat skriva och lutade på huvudet åt sidan. Han var trevlig, öppen och rak. Hon var inte rädd för att prata med honom för faktum var att han nog var den första trollkarlen som behandlat henne vänligt.
"Storbritannien." Svarade hon bestämt och kunde inte dölja leendet på läpparna.
"Bra val." Log Alexander innan han svepte det sista kaffe. Plötsligt fick han en idé och rev av en bit papper, klottrade ned sin familjs adress hemma i Inverness, för sedan han varit på resande fot en längre tid var det numera hans enda fasta punkt. "Skriv till mig om du får problem i Storbritannien, mina föräldrar kan också hjälpa dig om du säger att jag skickat dig."
"Tack så hemskt mycket herr Fraser." Säger hon en aning rörd och de mörkblåa ögonen tindrar glatt. Hon tar lappen och har äntligen en destination, ett mål och även hjälp om hon behövde det. "Ni har varit så vänlig, om ni någon gång behöver en sömmerska så hör av er." Hon log finurligt och sedan följdes de åt till biljettkassan där Elizaveta köpte en biljett till Inverness, Skottland.

Och det var så Elizaveta hamnade i Inverness, Skottlands största stad med alla möjligheter i världen att börja ett nytt liv på. Hon letade snabbt upp en liten etta inne i stadens kärna, hittade senare ett jobb som textilarbetare och till slut hade hon installerat sig bra och trivdes med det nya livet. Hela tiden fick hon öva på sin engelska och hon förbättrade sin accent så att den ryska brytningen nästan helt försvann. Hon bytte även namn och även lite av den gamla identiteten försvann, nu är hon Eliza Valentine. Att våga skriva till föräldrarna och berätta att hon troligen flyttat för gott ingår inte i hennes arbetsplan just nu, nej, hon vill njuta av friden ett tag till.

Post Reply