Vladimir Vampire [NÖJ - The Bats: Sångare] (Viktoria)

Post Reply
MAGIVÄRLDSHATTEN
Posts: 114
Joined: 02 Mar 2010, 12:22
Borta t.o.m.: 04 Dec 2014
Segar t.o.m.: 04 Dec 2014
Contact:

Vladimir Vampire [NÖJ - The Bats: Sångare] (Viktoria)

Post by MAGIVÄRLDSHATTEN »

Sångare i goth/rockbandet The Bats

Vladimir Vampire spelas av Viktoria


Ventnor i Storbritannien

Rose och Mitchell White var ett par redan i gymnasiet och gifte sig direkt efter examen. De trivdes i den lilla staden Ventnor på Isle of Wight och ville snabbt utöka familjen med ett barn. Rose födde en son, döpt till Steven, som skänkte dem stor glädje och han uppfostrades till att vara en snäll och duktig pojke. I tidig ålder märkte de dock att han var en aning annorlunda men inte kunde de ana att han var en trollkarl med magi i blodet. Den mugglarfödde Steven visste heller inte om det utan anade bara att någonting bubblade under ytan, att det fanns mer i honom än vad folk såg.

Plötsligt dök det upp en konstig människa i den lilla staden, med sig hade han en hel del information som kom till att bli en stor vändpunkt i Stevens liv. Tydligen skulle Steven iväg till en mycket speciell skola där magi lärdes ut, kallad Hogwarts. Föräldrarna var vettskrämda men höll tyst om upptäckten inför andra medan de oroligt släppte iväg sin son. I den magiska skolan hade Steven svårt för att anpassa sig, han kände att det inte fungerade med de andra barnen och de vuxna på skolan. Snabbt hamnade han utanför, drog sig tyst undan och blev lite av en osynlig person. Egentligen borde han ha hittat sig en fast punkt i livet på denna skola med magiker precis som han själv, för gemenskap var någonting han letade efter. Dock kände han sig kluven och ännu mer annorlunda. Det var som om han stod med en fot i varje värld och slets mellan att vara mugglare och trollkarl. Föräldrarnas oförståelse och rädsla bidrog mycket till att Steven inte tyckte att han passade som trollkarl i en annan värld som familjen inte kunde tillhöra.

I tonåren blev det värre, han drog sig helt undan ifrån skratten och de glada leendena, flydde in till ett mörkt hörn i världens ände och förändrades snabbt. Varken skolan eller föräldrarna hemma visste vad som var felet och stod handfallna medan Steven förvandlades till en mörk och tystlåten person utan livsglädje. Hans bruna ögon kunde stirra på samma fläck i flera timmar medan hjärnan arbetade hårt för att kunna förstå syftet med livet. Han togs till både läkare och psykiatriker hemma i Ventnor men vägrade att samarbeta, de fastslog allihop att han var deprimerad och att det var farligt att lämna honom ensam. Rose och Mitchell försökte styra in honom på rätt väg genom att spendera mer tid tillsammans som en familj och hitta på roliga saker såsom utflykter, myskvällar och utlandsresor men sonen var inte samarbetsvillig då heller utan önskade mest att alla kunde hålla sig ur vägen. Familjen som han en gång hade brytt sig så mycket om blev nu en tung fotboja som han var tvungen att gå runt och släpa på.

Hans rum hemma, med flera lås och reglar på dörren, blev fristaden men han började även söka sig till likasinnade människor som också tyckte att livet var pest. Steven drogs automagiskt in i musikvärlden då ljudet och texterna stämde så bra in på det han kände djupt inom sig. Som sextonåring hoppade han av skolan efter att ha berättat för sina föräldrar om hur han hatade stället och säkert skulle ta livet av sig om han inte kom därifrån. De godkände hans begäran samtidigt som de hoppades på att han skulle bli vanlig igen. Istället för skolan började han skriva egna låttexter och tonsatte dem också med hjälp av en sliten, gammal gitarr som tillhört mormodern. Rose och Mitchell såg detta som ett gott tecken på att sonen höll på att tillfriskna men de drog sina slutsatser alltför fort. Steven låste in sig på sitt rum, skrev och övade i flera timmar innan han kom ut, använde toaletten och gick tillbaka in på rummet igen. Den ende som fick komma i närheten av honom var en stor, svart, vingklippt korp som han köpt och döpt till Satan. Djuret fanns alltid hos honom och var den ende sanna vännen han hade.

När Steven var sjutton år tvingades han att följa med på en resa till Brasilien. Det skulle bli ytterligare en stor vändpunkt i hans liv. Där fanns nämligen fladdermöss, ja de såg ut som fladdermössen i filmerna han alltid såg på men de var mycket häftigare i verkligheten. De kravlade sig upp på djurs ben, bet sig fast och sög sakta deras blod innan de blev mätta och flög därifrån. Steven tyckte att detta var så coolt att han snabbt började skriva låtar om fladdermöss och senare om vampyrer. Hemma tittade han mycket på filmer om vampyrer och fascinerades av deras värld. Han färgade sitt bruna hår kolsvart, höll sig ifrån solen och bar bara svarta kläder medan han letade efter meningen med sitt liv.

Ett val hade tidigare varit att ta livet av sig men Steven var feg även om han aldrig ville medge det. Döden skrämde honom en aning och till slut kom han fram till att det var hans uppgift att sprida sitt budskap till världens alla ungdomar. De skulle göra revolt, inte ta någon skit från vuxna och skapa en egen värld – för världen de levde i nu var inte gjord för deras fria själar.

Han började söka efter bandmedlemmar då han hade flera färdiga låtar och något år senare spelade det kompletta bandet in en demo. Bandet bestod av fem medlemmar, en spelade trummor, en spelade bas, en annan lirade sologitarr och den fjärde spelade kompgitarr. Steven stod för rösten och han använde den väl, ena stunden silkeslen och andra stunden vrålande. De blev alla goda vänner eftersom de har samma värderingar och påminner mycket om varandra i utseendet. De är alla trollkarlar och känner hur de inte passar in bland mugglare. Tack vare mugglarsamhället har de blivit experter på att dölja sina rätta jag. Ett skivbolag blev genast intresserad av deras musik och speciella scenartisteri. Steven John White hade en tid innan bytt ut sitt tråkiga namn till det mer passande Vladimir Vampire, bandet döptes till ”the Bats” och på sin första spelning inför publik lyckades han hitta en duktig bakgrundsångerska som avgudade honom. Hon blev en del av bandet och kallades för Diva, ett smeknamn som passade henne. Hon var fanatisk då det gällde Vladimir och han njöt av uppmärksamheten som han fick, både från henne och från andra tjejer som dök upp på spelningarna och utanför hans bostad.

Han lät det svarta håret växa ned till axlarna och köpte sig en skinnjacka samt ett par skinnbyxor till sin smala kropp. På fötterna hade han svarta militärkängor och runt handlederna snurrade han fast taggtråd. De tråkiga, bruna ögonen blev röda tack vare en trollformel och han piercade sig i ansiktet samt skaffade flera tatueringar. När bandet spelade in sin första skiva och tjänade storkovan fixade Vladimir sina tänder så att de mer liknade vampyrtänder, två spetsiga gaddar i övre tandraden – precis som de riktiga vampyrfladdermössen och vampyrgubbarna på teve.

Vladimirs scenkonster blev fort omtalade då han mer än gärna sprutade ut rött vatten, föreställande blod, på publiken och tjöt som varulvarna vid fullmåne. I utkanten av hemstaden, nära vattnet, byggde han en liten slottsliknande herrgård, helt i svart såklart med en tydlig gotisk stil, med spetsiga torn och en stor gräsmatta omringad av högt stängsel. Tre stora dobermannhundar köpte han samtidigt som han flyttade in i huset och döpte den förste till Armand medan syskonparet fick namnen Lestat och Louis. Deras namn är från Anne Rice’s böcker om vampyrer som Vladimir älskade från första stunden. Hundar vaktar vampyrerna och kan också kallas för helveteshundar, Vladimir tyckte därför att de passade honom. Även Diva och bandet fick flytta in med honom i herrgården där berömda fester hölls långt in på småtimmarna.

Vladimir sover alltid i en specialgjord kista, är uppe från sex på kvällen till sex på morgonen och är noga med att inte ge några personliga intervjuer. På tallriken serveras enbart maträtter med rikligt mycket blod i sig och han dricker bara rödvin. Alla konserter börjar tolv och slutar efter två på natten, för det mesta hålls de i stora lagerhus och publiken måste vara trollkarlsmyndiga för att få komma in. Vladimir har även ofta dambesök hos sig men alla är handplockade av honom själv, de ser det som en ynnest att bli utvalda av den världskände vampyren och får tillbringa en kort tid tillsammans med honom. Insiderkällor kommenterar ofta i olika skvallertidningar att Diva blir förfärligt avundsjuk på dessa tjejer och kan få hemska utbrott. Hon är trots allt häftigt förälskad i honom och skulle nog gå över lik för att behaga honom vilket Vladimir uppskattar högt och även visar genom att ibland ge henne vad hon mest av allt vill ha – honom.
Vladimirs texter handlar om mörkret i själen, depressioner och ”hemska” saker såsom våldtäkter, mord, incest och satanism. Han tror inte på någon Gud utan är övertygad om att alla är gudomliga så länge de får vandra fritt på jorden och göra vad de vill. Musiken är väldigt hård och högljudd, den ska skära genom själen och fastna i hjärnan som ett virus.

I dagsläget behöver Vladimir knappast pengarna han tjänar in då hela hans grupp är mer än förmögna, därför skänker han gärna pengar till olika fonder samt organisationer som han tycker tjänar samma syfte som han själv.
Vladimirs första låt ”Him” blev en stor hit, ungdomarna älskade den och även kritikerna tyckte att Vladimir Vampire and the Bats lyckats med en bra start på sin karriär. Senare framkom det att låten handlade om depression, självmord och vissa spekulerade i om även djävulsdyrkan var inblandad. Då drog sig en del undan och började hata honom medan de mer fanatiska beundrarna dyrkade honom som en gud. Sedan dess har meningarna om Vladimir Vampire and the Bats varit mycket olika och Vladimir själv är lika hatad som han är älskad.

Post Reply